måndag 28 december 2009

Utandning
















Ensamflygresan från Arlanda till Kastrup var inte att leka med, men gick riktigt bra. Ännu bättre hade det gått om inte flyget var försenat en timme, för fram till ordinarie avgångstid gick allt som på räls. Vi åkte buss, vi åkte tåg, jag fällde ihop, packade in och checkade in vagnen utan att få ett sammanbrott. Vi tog oss igenom säkerhetskontrollen utan besvär. Vi tittade på taxfreegrejerna, köpte glass och åt russin. Alla var glada.

Sen blev flyget försenat en timme. Och den timmen var faktiskt inte alls kul. Vi började alla bli varma, trötta och hungriga. Jag (iförd dunjacka och bärsele) bar på Nils och jagade efter Sixten, bar skötväska, bytte blöjor, kånkade på overaller. När vi väl kom ombord på flyget så började Sixten bli mörk i ögonen av tristess, outfört springibenen och trots. Nils skrek så högt att jag inte kunde höra vad flygvärdinnan sa, inte hela resan, men kanske halva. Men när vi kom av igen och jag hade lyckats jaga iväg Sixten till rätt bagageband, hittat vagnen och lyckats fälla upp den och få ner Sixten i den så väntade de finaste av svärföräldrar utanför och matade oss med köttbullar, mackor och choklad hela vägen på tåget till Malmö. Då kunde jag andas ut och slappna av.

Och resten av ledigheten har varit sån. En utandning. Trots otroligt mycket människor och mycket stress inför disputationsfesten för kärlekens grymma syster. Trots snuvor och feber och ungar som sprungit och skrikit och skrattat och lekt och gråtit. Trots att Nils var lite uppriven de första dagarna och bara ville vara hos mig. Trots några nätter med riktigt usel sömn. Trots vaccination. Trots trötthetstårar och trotsutbrott. För det har varit så härligt och fint alltihop. Härligt att få vara tillsammans med fina människor, varma famnar, människor som vi och barnen tycker mycket om. Fint för att barnen sovit bra några nätter, ja nästan hela nätter även om de då vaknat kl 05.00 istället. Härligt för att mina föräldrar också kommit och hälsat på och det var så länge sen vi sågs. Fint för att vi har ätit abnorma mängder god mat och sjungit Hej tomtegubbar en massa gånger.

Härligt för att det var helt nytt att fira jul med två fina småkillar och få dela deras upplevelser och glädje. Det första Sixten sa när han träffade sina kusiner var "Sixten älskar Mira" (lillkusinen) och sen har han fått hänga med storkusinen Elias och gjort precis samma saker som honom ("Så här gör Elias"), det värmer så i hjärtat att se att de har så kul ihop. Och Nils har liksom blivit en liten pojke, ingen bäbis längre. Han har nästan inte ätit någon burkmat utan delat våra måltider och tuggat i sig brysselkål, potatismos och korv med sina två små risgryn. Man märker att han verkligen vill kommunicera, han säger inte så mycket men pekar på allt han är intresserad av med sitt lilla pekfinger. "Dä, dä, dä, dä." Då vill han veta vad det är och titta, känna och smaka på det. Snart fyller han ett, lillgrisen.

Jag har andats ut, slappnat av och njutit. Nu är vi hemma igen och härligt har det också varit att få sova i sin egen säng igen. Nu förbereder vi oss inför resan, lägger fram pass och myggmedel, inventerar väskor och sommarkläder.

Det känns overkligt. Overkligt bra.

tisdag 15 december 2009

Nu drar vi

Jag dricker glögg och packar. Imorgon åker vi till farmor och farfar i Skåne, först för disputationsfest, sen för julefirande. Det känns skönt att komma bort lite, det känns skönt att fira jul tillsammans med andra varma famnar. Vi behöver få ett brejk allihop och bara vara lite. Tillsammans. Hitta glädjen igen, kanske baka en eller annan pepparkaka. Och bli av med all eländig feber och snuva.

Nu tar jag ett andetag inför morgondagens ensamflygresa med kidsen från Arlanda till Köpenhamn. Det blir ett äventyr, men jag ska bara tänka positiva tankar om det. Det kommer gå fint. Jag drar, men I'll be back. Kärlek till er alla!

söndag 13 december 2009

Att ändra sig

Jag träffade henne för ett halvår sen kanske. En annan mamma i parken, tillsammans med litet barn. Hon med en andra bäbis i magen och jag med liten Nils på armen och Sixten rusande runt benen. Vi började prata, hon var skittrevlig och vi kom ganska snabbt in på folks reaktioner kring att vara gravid när man redan har ett litet barn och kunde vara rörande överens om att det är jävligt tråkigt att bara få höra "oj, vad du kommer få det jobbigt" kastat i ansiktet. Och vi kom överens om att det ju faktiskt är mycket en fråga om inställning, det blir liksom så jobbigt som man gör det. Sen dess har vi sprungit på varandra lite titt som tätt, senast för någon vecka sen. Hon är jättegullig och verkar väldigt energisk och kompetent. Men sist när vi sågs fick jag bita mig i läppen för att inte säga "Du, det där vi pratade om, med två barn tätt, det kan ju bli lite som det vill. Det kanske inte bara är en fråga om inställning faktiskt". 

Jag känner mig väldigt ödmjuk inför faktumet att man inte vet ett jävla skit om något. Och att allt kan hända. Det senaste halvåret har lärt mig mycket om det. Det var liksom så lätt i början med Nils och jag kände verkligen att det inte var så mycket att snacka om. Hur svårt kunde det bli, liksom? Tills jag började bli jättetrött. Tills han bara ville amma på nätterna. Tills han skrek så jag höll på att få tinnitus. De senaste veckorna har jag blivit uppmärksam på att jag känner mig som jag haft förlossningsdepression, lite i efterskott. Eller kanske mer korrekt, sömnbristsdepression. Och jag har tänkt mycket på vad det handlar om, mer än att jag faktiskt inte har sovit mer än två timmar åt gången det senaste året. Hur marginalerna krymper.

Att vara trött före barnen var jobbigt, men det fanns alltid någon tid att sova ut på, någon kväll att vara ensam och ta igen sig på. Men, nu finns liksom inga marginaler längre, en bra natt gör att allting funkar, en dålig natt gör att jag vill lämna allt och rymma hemifrån.  Jag har tänkt på tillfälligheterna som aldrig går att veta något om. Jag har tänkt på bristen av föräldrar och svärföräldrar i närheten som kan ge en kram och en avlastande hand när allt suger som mest. Jag har tänkt på att man når en gräns när det inte går längre, att bita ihop och låtsas som inget. Jag har tänkt på att man aldrig vet hur saker blir, även om man har en fantastisk inställning, för ibland räcker det inte. Jag har tänkt på att man ändå räcker så långt, orkar så oändligt mycket mer än man tror, fast ibland inte när man själv tror det.

Jag ska inte säga något till henne, den andra mamman, som snart får sitt andra barn. Men jag ska hålla ögonen öppna och berätta om hon börjar se trött och olycklig ut. Berätta att det inte alltid blir precis som man tänkt sig.

onsdag 9 december 2009

Vi delar med oss

Den här veckan är det influensa vi delar på i familjen. Jag har haft feber, hosta och ont i kroppen sen helgen, men börjar komma ur det. Kärleken var näste man till rakning och igår var Sixten varm när jag hämtade på dagis. Jodå, 39,5 i temp när vi kom hem. Tjoho. Hela familjen hemma idag, två med feber, två utan. Nils har än så länge klarat sig och jag försöker hålla hoppet uppe, men att han skulle klara sig är ju nästan ett underverk. Men, han kanske är precis så tuff som han ser ut...

måndag 7 december 2009

11 månader





























Han är så fin, Nilla. Vi har kommit över 9-månaders klängigheten. Han är stjärnögd och pigg, oftast. Skriker jordens högsta glad- och argskrik, då och då. Vill göra det som storebror gör, äta det som storebror äter, leka med det som storebror leker med. Och det gäller att se upp - håller Sixten sin macka lite för nära så hugger Nils den som en kobra. Fortfarande är det bara två tänder som visat sig, men oj vad han kan äta med dem. Favoriter är mackor av alla slag, plättar och apelsin. Huvudsaken är att han får äta själv, annars vill han inte.

Idag har han krupit upp själv i soffan och på soffbordet. Nu går han om man håller honom i en eller två händer, men kryper fortfarande helst. Som en raket. Han härmar mer och mer ljud och ord, klappar händer, vinkar, härmar rörelser. River gärna ner legotorn, men har börjat försöka bygga på med klossar också. 

Han är redan en kraft att räkna med i familjen. Och jag har en känsla av att det kommer bli mer och mer... Vår fina Nils, ett litet styrkepaket till både kropp och själ.

tisdag 1 december 2009

Första dagen på resten av... december

November har känts som en enda lång jävla uppförsbacke. Ja, det vanliga förstås: snor i alla former och färger, skitiga golv samt sömnbrist. Sen regn i alla former, i alla varianter. Från sidan, snöblandat, kallt hällregn, litet äckligt regn som man ändå blir jävligt blöt av. Och så har det blåst. Jag hatar blåst. Jag vet inte varför, men det provocerar mig. Jag blir förbannad, skitförbannad av blåst. Så jag har varit arg.

Det har dessutom känts meningslöst att vara en rejäl förälder och gå till parken efter dagis. Detta mörker, denna väta, denna kyla. Sixten säger "Mamma, nu är det natt" när vi kommer ut på gatan när jag hämtat honom. Klockan 3 på eftermiddagen. Och jag har lagt ut orden kring Robin Hood, bullar och tågbana och sen avslutat "Så vi går hem direkt". Friluftsliv i all ära, men november är ju inte människovänlig, den är inte det. Man får hålla sig undan, bland värmeljus och mjuka mattor, för att klara sig med förståndet i behåll.

Så det är med glädje i hjärtat jag konstaterade att november är slut och vi har tagit första steget in i december. Man bara hör ju på namnet att det kommer bli så mycket bättre. Det är något som mjuknar, som andas ut, som fylls av längtan. Längtan efter doften av kanel och hyacinter. Stjärnor som lyser upp det grådaskiga, smeker den blöta asfalten vänligt på kinden, ger ny färg till bleka vinterkinder. Efter glögg med mandel och barnröster som sjunger "Tipptapptippetippetipptapp". Allt lyser förvisso med sin frånvaro i vårt hem än så länge, förutom sången, men resten är bara en tidsfråga.

Att jag sen fick traska i ett isande snöblandat regn idag också må vara hänt. Det finns liksom hopp nu igen. Och om en månad åker vi. Det hjälper ju också till.

måndag 30 november 2009

Att hinna med

Mitt tempo är ungefär lika snabbt som en snigels vid det här laget. Jag bokar kanske en sak om dagen, max, för mer känns så...stressigt. Men idag, ja jäklar, vad jag har jobbat. Tandläkarbesök och vaccinering för mig, lunch med kärleken. Och nya galonbyxor till Sixten.

Måste. Ligga. Ner. Nu. 

lördag 28 november 2009

Oändliga mängder plättar och legobyggande senare

Jo, vi har överlevt. Vi har faktiskt haft det jättebra, till och med nästan helt i harmoni. Vi hade ett utbrott igår som inkluderade ledsen Nils, trotsig Sixten och trotsig mamma, men förutom det har det varit jättebra. Och det trots förkylning, regn och mörker, vaccination av barnen och knackig nattsömn. Vi har stekt plättar, varit i parken, lekt med lego, byggt koja, bakat, tittat på film, läst böcker, badat och duschat, brett mackor, åkt buss och ätit glass.

Det har mest varit Sixten som stått för nattväckningarna, mycket drömmar och en del tårar. Nils var lite orolig i natt och i förmiddags upptäckte jag att det ser ut som trumhinnan spruckit, med torkat "guck" i ytterörat. Lille skrutt. Annars har räddningen varit väldigt bra middagslurar när bägge kiddosarna har sovit i närmare två timmar och gett lite andningspaus (och tillfälle att förbereda mat och plättsmet...).

Det är ju inte längre som i början av tvåbarnslivet: att jag känner mig livrädd för att vara ensam med bägge barnen för att det känns så SVÅRT med två små skruttar med olika behov att parera och tillfredställa samtidigt. Jag är lugn med att vara själv, jag vet att jag klarar det bra, men det kräver sån otrolig närvaro hela tiden. Det är det jag tycker är svårast - intensiteten blir så hög med få pauser när man kan koppla ifrån och släppa taget lite. Det är som att vara redo för språng hela tiden. Och är nattsömnen inte bra så går det inte att slappna av då heller riktigt.

Idag börjar kroppen säga ifrån med ond nacke och höft av mycket kånkande och bärande. Spänd och redo att gripa in, att när som helst rusa fram och fånga upp en bäbis som har trillat eller en potta som bärs med skakiga händer över en lillebror. Men om några timmar är vi två igen och mitt tillfälliga singelmammaskap över. Och, jag vill säga det igen, ni singelföräldrar därute: ni har all min respekt och beundran och borde få en guldmedalj ur kungens hand. Verkligen.

onsdag 25 november 2009

Hade glömt













































...att kärleken ska till Köpenhamn imorgon och är borta två dagar. Elddop! Sjuklingar, Sixten hemma hela veckan och två ensamkvällar. Och kanske lite vaccin på det också då... Duploklossarna har i alla fall varit en succé idag. Och vi har bakat en plåt pepparkakor. Faktiskt har det varit riktigt harmoniskt trots snoret och mycket innetid.

Så, ett djupt andetag. Det ska nog gå finfint.

tisdag 24 november 2009

Dålig kombo

Idag är vi hemma hela gänget, utom kärleken.

Både Sixten och Nils går med ständiga elvor under näsan och S hostar som en räv. Planen var att vaccinera oss alla tre idag, men det gick i stöpet. Ringde vårdguiden och frågade om vaccinering i kombination med förkylning, de tyckte vi skulle avvakta tills killarna är bättre och vi vet att det inte är feber på g. Typiskt, för just idag skulle de få in vaccin på vår vårdcentral. Och på dagis meddelade de igår att de har ett misstänkt fall av svininfluensa, fast på en annan avdelning. Så Sixten får vara hemma tills han är bra igen och då ska vi få tag på vaccin, om vi så ska åka land och rike runt.

Jag har ringt in hjälp för några dagar hemma med bägge grisarna. Duplo-klossar är på väg och anländer ikväll! Och vi har pepparkaksdeg i kylen. Jag skulle säga att vi är redo.

En lördag. Men inte vilken som helst.

Födelsedagsuppvaktning. Kaffe. Stress hem. Sixten somnar i vagnen. Jäklar. Sixten vill inte somna hemma. Nils är trött, men vill inte sova när han hör att storebror ligger i sängen bredvid och småpratar. Bägge barnen sover inte, de står i var sin spjälsäng och hoppar glatt. Sixten får komma upp och får mat. Nils somnar. Lägger Sixten, Nils vaknar. Irritation och lite gnäll. Jag tar väskan och går. Ett dåligt samvete följer mig ut till väntande vän i bil.

Vi åker genom stan. Vi babblar. GPS på. Mobil. Tunnel. Mindre vägar. Vi babblar. Snabbt framme. Tallar och regnvåt asfalt. Det susar, fast inte av bilar längre. Bara träden. Och vattnet.

Checkar in. Ljuvligt hotellrum: enkelt, vilsamt. Fan glömt kameran. Snabbt på med baddräkt och kimono. Andas högt upp, går i rask takt, babblar lite frenetiskt. Går i långa korridorer. Plötsligt är vi där: vid massagen. 30 minuter: andas långsamt, varma händer, mjuk olja. Kroppen går ner i varv, vill vila, fast rädd att vila, rädd att slappna av, rädd att känna hur trött jag är och hur mycket jag bara vill sova.

Långsamt kommer andningen och takten ner. I takt med att jag häller varmt vatten över mig, ur en trähink. I takt med att vi sitter nakna i varm bassäng med stenbotten som känns sträv under rumpa och händer. I takt med att vi låter novemberkvällen omsluta oss, i utomhusbassängen: huvud i kylan och kropp i värmen. I takt med teet och frukten vi dricker och äter i vilstolar. I takt med att vi inte har lust att bada längre utan bara sitta i våra kimonos i soffan vid baren och dricka en drink. I takt med någon lagar middag till oss, serverar och dukar undan. I takt med att vi hinner prata, slutföra samtal, låta orden glida vidare i någon annan riktning än de startade. I takt med att det blir ett möte, på riktigt. Där vi inte hunnit eller orkat komma på så länge. Det är glädje.

Sen sover vi. En hel natt. Tungt och utan avbrott. Vaknar och mediterar, för kort men härligt. Äter frukost. Vilar lite och åker sen hem. I hallen möts jag av två runda, glada ansikten, som leker kurragömma bakom en dörr. Jag är varm och glad. I mig flödar energin. Runt mig flödar kärlek.

fredag 20 november 2009

Kyckling i curry och spänd förväntan

Vi har ätit middag och druckit en fredagsöl (en kall folkis, roligare än så blir det inte). Barnen sover i sina sängar. Just nu. I kroppen bor en stor trötthet och tacksamhet. Eftermiddagen har varit bra, lugn, varm, utan trotsattacker. Och det räcker långt.

De senaste nätterna har barnen avlöst varandra i sömntrassel och kört varannan natt. I onsdags vaknade Nils kl 23 och skrek och grät fram till kl 2, då helt plötsligt var allting bra igen och han en nöjd ung man. Jag misstänker att det är tänder på väg upp, det var liksom så konstigt och ryckigt. Natten efter sov han hela natten igen, men då drömde Sixten mardrömmar och vaknade om och om igen. Fas det är kanske tur att de inte sätter igång samtidigt i alla fall.

Jag längtar tills imorgon. Då ska jag få massage och varma bad, god middag, umgänge med vän som jag inte sett på evigheter känns det som. En hel natts sömn. Och vara ifrån Nils för första gången. Det känns spännande och bra. Det är dags, det är det.

onsdag 18 november 2009

Hur gick det sen? Natt 5 och 6...

Kväll fem så grät jag. Av trötthet och misströstan. Nils vaknade stup i ett och gnisslade, behövde lyftas upp, buffas, ramsas. Han väckte Sixten, som gnisslade, behövde ha vatten och stoppas om. Och tvärtom. De satte igång varandra och hela natten kändes det som jag vaknade med ryck, drog på mig morgonrocken och släpade mig in till barnen med sammanpressade käkar för någon slags omsorg.

Men igår, på sjätte natten, så hände det. Nils sov HELA natten utan att vakna en endaste gång. Och detta trots att hans storebror inte gjorde det... Sixten verkar drömma mycket, det är mycket tigrar och spöken, och många uppvak med gnissel och tjut. Men Nils sov. Som en ängel. Lycka och seger!

Idag håller jag på att kolla hotell på Koh Chang. Utanför regnar det grått och snoriga barn körs i vagnen med stelkalla fingrar. Inuti är jag redan där, vid turkosblått vatten, elefantbad och tropiska nätter. Det lättar upp avsevärt.

måndag 16 november 2009

Natt 4

Vi kom hem i morse, jag och Sixten. Nils hade vaknat vid 21 och sen hade kärleken inte hört honom på hela natten. Det behöver inte betyda att han inte har varit vaken eftersom jag har en tungt sovande man, men det betyder ju att han inte varit ledsen och kunnat somna om själv.

I natt kommer elddopet. Bägge barnen i samma rum.

Jag vill ha den!












Och man kan vinna den. Här!

söndag 15 november 2009

Natt 3

Det går framåt, men har varit lite upp och lite ner. I natt var det enklare. Inte mycket gråt eller skrik, lätt att lägga ner och söva om. Fast lite fler uppvak, runt varannan timme efter första sovpasset på 4 timmar. Det som är coolt är faktiskt att vår godnattramsa faktiskt verkar funka. Han blev lugn och tyst direkt när jag ramsade för honom förutom de gånger han redan hade ställt sig upp i sängen, när jag först var tvungen att lägga honom ner.

I kväll sover jag borta med Sixten och kärleken får ta Nils. Dessvärre verkar Sixten ha fått en släng av sin tidigare nattskräck, har vaknat runt 22 varje kväll nu några dagar och gråtit, gråtit, gråtit och varit svår att få kontakt med. Så vi får se hur natten blir. Bara för att man sover med det stora barnet behöver det inte betyda att man faktiskt får sova...

Nilla, en 10-månadersgris










































Han har fyllt 10 månader. Vår Nils, som kallas Nilla. När man än ser honom rör han sig. Klättrar, kryper, står, går, kravlar, ålar, rullar. Han har lärt sig klättra upp på soffbordet, vilket är en ny utmaning i tillvaron. Och igår stod han själv flera gånger, för första gången. Han spänner den lilla kroppen, balanserar på tå, för att nå något högt upp. Oftare och oftare når han. Han klappar händerna och vinkar. Säger "mamma" och "pappa". Typ i alla fall.

Han är 76 cm lång och väger 9,4 kg. Äter bättre och bättre nu när han inte nattammar längre - jag tycker jag märker stor skillnad bara under de här två dagarna vi har provat. Han är inte tjock, men mycket kropp, stark och stadig. Han älskar diskmaskinen, fjärrkontrollerna, datorn. Och sin gosemus, som han trycker hårt mot ansiktet i en lycklig omfamning när han får tag på den.

9-månaders perioden har varit jobbig. Han, som tidigare var så tålmodig och solig, blev klängig, mammig och väldigt krävande. Det känns som vi är på väg ur den nu. Efter mycket bärande, amning och svåra nätter.

Jag börjar ana en ny Nils som är på väg fram. En nyfiken, envis, ljuvligt fin liten kille. På väg ut på egna små krypturer för att möta livet.

lördag 14 november 2009

Dream a little dream...















Vi har funderat och drömt, jag och kärleken. Om att tillbringa vår första respektive sista del av föräldraledigheten tillsammans, långt bort, i värme och solljus. I förrgår bokade jag biljetterna. Här ska vi vara. Nästan hela januari, tvärs över jordklotet, hela familjen. Inget dagis, inget snöslask, ingen stress, inget januarimörker. Jag smakar fortfarande på känslan av att det inte längre bara är en dröm. Det är liksom så fantastiskt att jag inte riktigt kan greppa det än.

En dröm känns också nästa lördag som. Då åker jag hit tillsammans med en fin vän för varma bad, lugn och egen tid. Och en egen natts sömn! Det, mina vänner, är nästan också ogreppbart fantastiskt.

Bild lånad från www.koh-chang.com

Natt 2

Lycka! 
Det verkar som polletten har trillat ner för Nils! I natt har han bara vaknat fyra gånger på 12 timmar, dvs snittat på fyra timmars sömn per tillfälle. Inget superhysteriskt skrik vid något tillfälle, utan det har funkat att ta upp honom, ge lite vatten, lägga ner igen, buffa lite på rumpan och ramsa godnattramsan "Godnatt min skatt, sov så gott". Och ingen amning alls. Brösten känns lite som svanar som häckar, men det går ju över...

Ironiskt nog så har jag haft lite svårt att somna om när jag vaknat, så jag är inte precis så utsövd som jag skulle kunna vara, men ändå. Inget ont i magen av hysteriskt ledsen/arg liten kille och känslan av att det inte går.
För det går! Tjoho!

fredag 13 november 2009

Nej, nej, jag ropar inte hej

...men idag tog det mindre än 10 minuter för honom att somna. Jiha! Kan han ha fattat galoppen redan eller är det en engångsgrej?

Den som är vaken får se...

Natt 1

Vi tog oss igenom natten, Nils och jag. Fast kul var det inte. Jag skulle tro att han har skrikit i ungefär 3-4 timmar och eftersom Nils inte gör något lite halvdant så har det varit gallskrik. Det spelade liksom ingen roll vad jag gjorde: klappade, buffade, tog upp. Jag misströstade kraftigt runt 2 tiden och tänkte att "det här går bara inte". Men, så förändrade sig tonen och ilskan fram på morgonen, det blev inte fullt så eländigt och gick snabbare att trösta och lägga till rätta. Och så somnade han om själv, klockan 5 och sov till 7, när han vaknade med ett glatt joller.

För att inte förledas till några amningar hade jag satt på mig amningsovänlig bh och ett tight, långt linne som det skulle bli jävligt jobbigt att dra upp. Så ingen amning i natt heller. Har däremot ammat honom lite nu på dagen, för att tanka lite extra närhet och immunförsvarshöjande. Det känns mycket lättare att sluta med det när det är dags eftersom han ändå äter hyfsat bra. Och äta har han gjort bättre än vanligt so far idag också. Tror att mycket av vårt matstrul - han äter ganska lite - beror på att han småäter hela nätterna igenom och jag hoppas att det ska lösa sig automatiskt nu när han inte får amma längre på nätterna.

Jag känner mig lite mosig, men vid gott mod. Jag tror att det kommer gå bra, bara vi är ihärdiga och inte trillar tillbaka i amningsfällan. Hellre får Sixten sova inne hos oss ett tag så att Nils får lugn och ro, medan han lär sig att sängen är skön att sova i och att man faktiskt kan göra det även om man inte ligger som en sugfisk vid bröstet.

Nu är det ny peppning inför kommande natten när jag och Nils fortsätter. Imorgon tar kärleken över och jag sover med Sixten. Håll tummarna för oss, alla fina människor!

torsdag 12 november 2009

Nervöst fladder

...i magen inför natten. Men tack för allt pepp!

måndag 9 november 2009

Att bli med fotograf

Jag är så lättad! Idag har vi haft fotograf här som plåtat lägenheten inför visning, när den nu väl blir av. Hela helgen har vi försökt putsa och plocka, bara för att upptäcka att någon liten tass varit framme och kladdat och ryckt ut på annat ställe. Men, med förenade krafter och lite tidigare dagislämning så gick allt vägen. Och jag kan bara konstatera att vi har en jättemysig och fin lägenhet bakom spjälsängarna, de små bilarna, nallarna, skötbord och allt det andra. Perfekt för två personer. Det var lite som att få tillbaka sin gamla lägenhet: tänd eld i kakelugnen, värmeljus på låga höjder, blommor och rena ytor. Och jag inser nu vidden av hur det kommer bli att röja inför visningen...

Nu fokuserar jag om på nästa projekt. Nils sömn. På torsdag får Sixten sova borta och vi ska ta tag i nattamning och att somna om själv i egen säng. Jag tror det kommer bli en kamp, men vi måste ta den för vi kommer snart sluta fungera, jag och kärleken. Så - pepp, strategier och positivt tänkande för hela slanten!

onsdag 4 november 2009

En gnagare i bröstet

De senaste dagarna har känslan växt och växt. Legat och gnagt i mig. Missnöjet. Känslan av att det är så svårt att vara glad just nu. Njutningen av att få vara hemma, som för tillfället ligger på minussidan. Jag har funderat och funderat. Och känt mig så ångestladdad för tankarna som kommit. Sanningen är att livet är ganska tungt just nu. Och det har varit det ett tag.

Sömnproblemen, som fortsatt, är den största boven i dramat. Nils vaknar ganska regelbundet varannan timme hela natten. Och när han vaknar ligger han inte och gnyfflar lite missnöjt utan går igång som en siren nästan omedelbart. Jag ammar honom till sömns. Amatörmässigt som det låter kan man ju inte tro att jag redan har ett annat barn som haft sömntrassel, men jag har bara inte orkat ta tag i det. Sixten sover fortfarande i princip inte hela nätter heller, med några oväntade undantag. Ofta vaknar han någon eller några gånger per natt och vill ha vatten eller sova hos oss. Att sen barnen ligger i samma rum gör det lite extra spännande, för kanske vaknar bägge samtidigt och ska krishanteras.

De senaste dagarna har jag gått och grubblat på min känsla, den gråa klumpen i magen. Jag tycker inte att vi har det så kul just nu. Jag tycker inte att jag är så kul just nu. Jag tycker inte att barnen är så kul just nu. Att uttala de där tankarna har gett mig så mycket klumpar i magen och tårar i ögonen. De är så fyllda av skam och rädsla. Skam för vilken dålig förälder jag måste vara om jag inte tycker om att vara hemma med mina barn. Rädsla för att jag inte ger barnen all kärlek jag borde och kan. Att ha ett så bra liv som jag har och ändå inte vara nöjd med det, inte uppskatta det, inte njuta av det. Det känns så förbjudet. Det känns så dumt.

Men ändå har något hänt i mig. I och med att jag har tagit i tankarna och pratat om det med kärleken och några vänner så har något släppt. Inte stressen som gör musklerna spända och käkarna hårda, men väl ångesten av tankarna. Det är ganska jobbigt just nu. Det får vara det. Det kommer att bli bättre. Och för att vara en skittrött tvåbarnsmorsa som inte sovit mer än två timmar i sträck på 10 månader så är jag faktiskt en riktigt, riktigt bra mamma. Och idag har vi haft det fint, barnen och jag. Jag har varit på öppna förskolan, ätit lunch med kollegorna, packat mellanmål, lagat middag, gått med myrsteg från dagis och hem, lekt, badat småkillar, bytt blöjor och fått Nils att somna om en gång utan att amma. Framför allt har jag tyckt om att vara tillsammans med dem. Busa med Nils tills han kiknar av skratt. Ligga nära Sixten innan han somnar, mysa, få höra hans tankar. Dra in doften av dem, det mjuka håret.

Nu väntar nattens prövningar som ensamförälder, tills imorgon när kärleken är hemma igen.

fredag 30 oktober 2009

Problemet med två barn
















...är att när den ena blir frisk så kan den andra bli sjuk. Och idag har Nils fått kräkisen. Puh. Fast det känns som en light-variant efter Sixtens natt. Nils kräks lite och sen är han glad igen och på sätt och vis är det ju skönt att fortfarande amma nu, då vet jag att han får i sig lite vätska och näring samtidigt.

Vi roar oss annars med att se Nils träningsgå med gåvagnen. Han ser så fruktansvärt stolt ut där han går fram på spikraka ben och tittar på oss med "Ser ni, ser ni!" i ögonen. Han tar sig över trösklarna men när det tar stopp vid vägg eller soffa häver han upp ett abnormt argskrik av frustration att inte bara kunna fortsätta i evighet. Och sen blir han för trött för att gå och skriker argskriket igen.

Och, jo, tittar ni på bilden så ser ni årets första pepparkakshjärta!

torsdag 29 oktober 2009

Praise the lord!

Inget mer kräk idag. Och ingen tvätt... Jag är väldigt, väldigt glad.

onsdag 28 oktober 2009

En kräkis och ett tvättberg

Sixten har kräkts hela natten. En del sin säng och väldigt mycket i vår säng. Nattsömnen har som bäst varit någon timme sammanhängande och idag har jag tvättat nio maskiner tvätt. Det är personligt rekord. Faktiskt har jag aldrig sett så mycket tvätt förut. Som tur är har mina svärisar varit här och stöttat, stekt plättar, burit arg Nils, gjort pumpagubbe med Sixten, burit kräkta lakan, lagat middag. Och köpt Napoleonbakelse.

Nu knäpper jag mina händer och ber att vi alla slipper förra nattens bravader. Fast just in case har jag bokat tvättid imorgon också.

måndag 26 oktober 2009

Säg det igen

Du gjorde det igen
Alldeles nyss
Du sa det där man aldrig får säga
Du sa det till mig, det outhärdligt
hänsynstlöst förbjudna
Du sa jag älskar dig, jag älskar dig, 
jag älskar dig

Du la din hand på min rygg
Jag vände mig om och du gjorde
det man aldrig får göra
Du strök min panna med stora, varma,
sträva, trygga händer 
och sa, jag älskar dig, jag älskar dig, 
jag älskar dig

Jag har blivit med Spotify. Och där hittar jag Lisa Nilssons "Säg det igen". Förra gången jag hörde den var på begravning. Nu hör jag den igen. Så fantastiskt vackert. Och tårarna kommer som jag fortfarande satt kvar där i kapellet på bänken.

söndag 25 oktober 2009

Hur man vet att det är dags att städa



















Tag en tanddreglande krypbäbis, skicka ut honom i lägenheten. Kommer han tillbaka med skägg så borde man gjort det förra veckan.

lördag 24 oktober 2009

En livlina? Nej, men en Saltimbocca to die for.

Igår genomfördes ännu ett lyckat restaurangbesök med hela familjen. Nycklar: icke svinhungrig lillgris, tidigast möjlig middagstid och kort promenad hem. När vi gick hemåt igen förundrades jag över hur bra vi genomfört det hela, utan skrikutbrott, med helt uppätna Saltimbocca och oxfilé gorgonzola till föräldrarna och bara ett glas vatten utspillt.

Att servitrisen såg ut som hon ville att vi skulle sjunka genom golvet och försvinna så fort vi kom in genom dörren är väl något man får suga i sig. Om ni frågar mig så gjorde vi det inte bara bra, utan helt fenomenalt bra faktiskt. Och någon gång kommer hon också sitta där, med en kladdig bäbis som kastar mat på golvet och en kan-själv-tvååring som välter glas och tappar bestick, och förstå varför det ibland är livsnödvändigt att få en god middag på lokal. Även om man har små barn. Eller, just för att man har små barn.

torsdag 22 oktober 2009

Jodå

Klipptid. Förmiddagsfika med Nils på Ritorno. Öppna förskolan. Skogspromenad och korvgrillning med vänner. Lunch som någon annan har lagat på en tallrik som någon annan diskar efteråt. Lägenhetsvisning. Stövelinköp till barnen med proffsig hjälp. Bra kaffe att dricka med fin vän. Upptäckten att jaga Sixten är ett väldigt bra distraktionsmedel i konfliktsituationer - och kan väl rimligen räknas som träning också?

Alla saker som gör att dagarna skimrar lite extra när man är hemma i stan igen.

fredag 9 oktober 2009

Skimmer

Det är bättre. Jag tror att vi har landat allihop nu och barnen har vant sig vid att vara här och att inte pappa är med. Sixten har sovit med mormor och morfar i tre nätter och det går bättre och bättre. Jag kan fokusera på Nils och behöver inte vara stressad för att de ska väcka varandra. Nils sover lite krattigt, men vaknar i alla fall inte klockan 5 varje morgon (05.30 i morse...) och är en ganska glad fis. Vi åker på utflykt, plockar små gula tomater i trädgården, gör små utfärder, steker plättar och har det riktigt fint.

Det är så märkligt. De nätter jag sover hyfsat kan jag knappt minnas hur det känns när jag är så där urtrött och bara vill gråta. Det är liksom Frodos ringvärld - nästan den här världen men lite annorlunda, mörkare, gråare, och full med demoner. Men när slöjan lyfter så är vi tillbaka här, där det finns regnbågar, kossor som betar, lövblåsmaskiner. Och stöd.

tisdag 6 oktober 2009

Att gå vilse

Det är tungt just nu. Nils skriker oavbrutet om han inte får vara hos mig, är ohyggligt mammagrisig och verkar tycka amningen handlar om liv eller död. På något märkligt sätt så har jag börjat amma honom mer istället för mindre, även dagtid, för han dunkar med sitt lilla huvud mot mitt bröst och gapar och varvar inte ner om han inte får ligga nära och suga på ett bröst. Det känns så där eftersom jag hade tänkt sluta amma, men samtidigt så klarar jag inte riktigt att inte ge honom det just nu heller, han känns så vilsen i tillvaron. Sixten skriker antingen "bort mamma" eller kräver att få vara hos mig - ofta samtidigt så det blir riktigt frustrerande. Jag försöker att inte känna mig bortstött, inte som den där ungen som känslorna väcker inom mig, utan bete mig som en vuxen: rationell, ansvarsfull. Det går ganska dåligt. Jag gråter oftast varje dag för jag kan inte hantera att inte få sova i kombination med de andra två. Jag känner mig vilsen, oförmögen, suddig i konturerna. Allt är eftersatt: håret, kroppen, själen, hemmet, förhållandet, föräldraskapet. Och bloggen borde byta namn till Gnällbloggen.

Just nu är jag och småkillarna hos föräldrarna i Blekinge. Det är upp och ner, fram och tillbaka. Vi plockar stora syrliga äpplen och äter i gräset i oktobersolen, tittar på hästar och klappar katter, klättrar i kojan, äter god mat och dricker vin på kvällarna. Och fastnar i utbrott och gråtattacker, ensamförälderångest och uppvak. Trots fina morföräldrar som gör sitt bästa för att avlasta så räcker inte en mamma till för två smågrisar som behöver få tröst samtidigt, eftersom de är i helt olika faser.

Nu har vi tagit oss igenom en av jordens längsta dagar, jag är tacksam att den nästan är slut men fasar för natten. Om 20 minuter ska jag ligga i sängen och be mina böner. Snälla, snälla, snälla, låt oss sova tre timmar i sträck och inte gå upp innan klockan 5.

fredag 2 oktober 2009

Två år och fyra månader



















Spindelspindelmannen, klättra upp för trån. Han sjunger ofta, trallar med sin lilla ljusa stämma, lite entonigt och så fint att man blir alldeles glad. Från att ha varit en ganska försiktig general har han gått till att bli värsta klättermusen. Överallt klättrar han. Och hoppar. Under tiden ropar han Inte ramla! Varje morgon och eftermiddag cyklar han på sin trehjuling, kan trampa själv både bakåt och framåt. Han har också bestämt sig för att han inte behöver haklapp längre, med ett bestämt Vill inte! Det funkar förvånansvärt bra. Pottan använder han då och då, men det är fortfarande blöja som gäller.

Har aldrig gillat napp men älskar sin nappflaska. Med vatten. Så vår finurliga tanke från början om att "det är väl lika bra att han inte har napp för då ska han bara sluta med den" sjönk som en sten eftersom han istället vill ha nappflaskan. Med vatten. Det är också viktigt vilken flaska det är. Både kärleken och jag har stått där, rasande och uppgivna, mitt i natten i morgonrock och sömndruckna ögon, när den lille prinsen viftat undan oss med "Nej, inte den, jag vill ha kaninflaskan". Han är principfast, vår Sixten. 

Han och Nils har börjat bli kompisar. I morse hörde jag dem i vardagsrummet, bägge skrattade högt och jagade varandra, runt runt på golvet bakom sängen. Ord, längre meningar och rim bubblar ur munnen. Några av de mest använda fraserna just nu är: Vill inte, Dumma, Kommer spöke och Vill ha vatten. Han är snäll, vår Sixten, kramar kompisarna på dagis när han kommer dit, tröstar om någon är ledsen. Blir lite blyg när han får för mycket uppmärksamhet och då vill han inte vara med längre. Är känslig och egensinnig.  Och världens vackraste Sixten Blixten.

söndag 27 september 2009

Minsta motståndets lag

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om att jag nog i alla fall är en sån som inte ska ha barn. En sån som jag trodde att jag var när jag var sådär 29. Därför att jag är en sån som behöver läsa tidningen minst en timme varje morgon. I fred. En sån som vill sitta på café och sippa på varmt kaffe och läsa böcker. I fred. En sån som vill dansa, träna, gå ut, äta middagar som inte är korv stroganoff och fiskpinnar. Gärna med andra. Jag tänkte hela inlägget kl 08.45 när jag hade varit uppe i tre timmar med snorig och kinkig unge, hade det klart i huvudet. Fast jag prioriterade en dusch i fred istället för att skriva det.

Och efter duschen, hemlagad pizza till lunch och beslut om att följa minsta motståndets lag så är jag nog en sån som ska ha barn i alla fall. Trots att de inte fattar att man ska sova om nätterna. Trots att Nils verkar vilja amma tills han blir tonåring, fast jag redan har slutat vilja det. Trots att det har kinkats och gråtits. För vi har varit ganska snälla mot varandra. Och för att jag inte tänker ge mig i kast med något som kräver någonting alls idag. Jag följer minsta motståndets lag idag. Slaviskt. Glass och kakor, ingen jacka och mössa på, film till frukost lunch och middag.

You name it. Jag gör det.

tisdag 22 september 2009

One man standing






Han står nu, Nils. Överallt. Och håller på att lära sig att sätta sig själv. Det är en bra kombination. Och idag sa han "mamma"! Stora saker i hemmafrulivet.

söndag 20 september 2009

Idag är en annan dag



Igår:
Efter frukost ritar Sixten på golvet i köket med kulspetspenna. Skriker att han inte vill gå ut. Jag skvalpar i mig lite kaffe. Vi går ut. Det vrålas. . Nils somnar inte i vagnen. Jag hoppar av tunnelbanan och tänker fly till Caracas, men går en sövande promenad med lillgrisen istället. Möter upp kärleken och Sixten på McDonalds för kaffe och andrafrukost med fett och kolhydrater.

Går till Bondens marknad. Shoppar i ilfart det som finns inom räckhåll och det som inte kräver köande: tomater, bröd, kantareller, surkål och blåbär. Sixten springer och kastar sten på någons zuccinikaka. Nils börjar gnissla i vagnen. Vi ger upp. Åker tunnelbana hem och äter lunch. Sixten vill inte äta. Nils vill inte sova. Vi är trötta och bjuder våra grannar på kaffe. Barnen vaknar. Sixten vill inte äta mellis. Nils vill inte äta mellis. Sixten vill inte gå ut. Vi går ut.

Parken. Nils äter på en pinne strösslad med lite grus. Sixten är lynnig och vill ha isbjörnsglass (isglass). Han får det. Vi köper mat. Vi går hem. Sixten cyklar på gården och vill inte gå in. Nils och kärleken går in. Jag väntar. Efter en halvtimme går vi in efter fysisk närkamp. Sixten häller vatten på Nils med en liten burk, tre gånger. Sixten vill inte äta mat. Nils äter jättemycket mat. Sixten är lynnig. Nils är trött. Vi leker. Sixten råkar kissa i tvättpåsen med nytvättade kläder. Läggdags för Nils, han är glad och vi busar hela vägen in i sängen. Lägger ner honom. Skrik, skrik, skrik. Tar upp honom efter några minuter och då kräks han på golvet. Kärleken tar honom. Nils fontänkräks på kärlekens täcke. Sixten vill inte borsta tänderna. Skrik, skrik, skrik. Vi läser bok. Sixten somnar mellan oss. Vi bär in honom till sig runt kl 21. En halvtimme senare vaknar Nils. Somnar om mellan oss. Vi tittar på varandra. Trötta och lite gråa.

Kärleken: "Det här är ett väldigt effektivt preventivmedel".
Jo. Det är inte ett understatement.

fredag 18 september 2009

En sur en. I en burk.





Surdeg har haft ett magiskt skimmer över sig ända sen jag såg en dokumentär om Peter Hoeg, där han pratade om surdegens innersta i en halvtimme. Och så bakar min pappa på surdeg. Han gör en monsterdeg och knådar med en enorm maskin som ser ut som den skulle kunna vara hämtad från någon sovjetstat på 50-talet. Den får jäsa i ett badkar. Sen gräddar han i enrissopad ugn och det blir världens godaste bröd.

Jag älskar att baka. Fast inte knåda för hand så länge som man behöver för att få till det. Och just nu orkar jag bara inte med för mycket jobb. Fast surdegen lockar fortfarande. Någongång, någonstans, i ett annat kök, ska jag ha en assistent som kan stå och snurra i 20 minuter. Och då ska jag sätta surdeg. Men inte nu. Inte här.

Här gläds jag å det grövsta åt att det har öppnat ett litet ljuvligt hål i väggen på Scheelegatan där de säljer fantastiska surdegslimpor. Levain, rågsurdeg, danska bröd. Vilken lycka att någon annan har knådat de här fantastiska limporna och att jag bara kan få äta dem.

De två nedersta bilderna är från pappas brödbak i somras, den översta bilden är min Scheelegata-limpa.

torsdag 17 september 2009

Sane in the brain

Morgonen förflöt som vanligt. Gröt, kaffe med mjölk, Bolibompa, upphackad läsning ur dagens DN mellan frukostfix och dusch, en rörig promenad till dagis och sen handla blöjor och mat på vägen hem. Lunch till Nils, lite lek och bus.

Vid lunch åkte jag till jobbet för att vara med på planeringsmöte inför nästa år. Några timmar i en annan värld. En värld med höga klackar, kavaj utan fläckar och vuxensamtal, icke avbrutna av nerbajsade blöjor eller skrapa-knäet-vrål. Min hjärna hittade helt plötsligt nygamla spår att köra i. Sinnet gladdes över att få träffa mina fina kollegor igen. Och helt plötsligt började jag längta efter att börja jobba igen.

Kom hem. Åt god middag glupskt. Hängde med barnen och hade väldigt lite trotskonflikter med Sixten. Han kom och satte sig i mitt knä, mage mot mage och kramades. Jag kände värmen och kärleken i kroppen och hörde att min röst lät annorlunda. Glad. Äkta. Uppriktig.

Idag fick jag tillbaka en bit av mig som jag inte sett på länge. Jag har saknat den. Men jag har faktiskt inte förstått hur mycket förrän nu.

onsdag 16 september 2009

Att chockera

Body Pump. Klockan 06.45.
Min kropp behöver framstupa sidoläge. Och kaffe.

tisdag 15 september 2009

Nästan som på landet. Och i rött.






Vi gillar Skansen. Så där var vi även denna helg tillsammans med stor- och lillkusse. Som riktiga Skansenrävar tog vi bussen från rätt hållplats, Vasaparken, INTE Centralen, där både vagnar och panik var stor och vi fick se början av ett härligt familjegräl. Som riktiga rävar hängde vi också på låset till lunchen, som intogs 11.15, INNAN köerna växt sig till boaormar och barnen ballar ur av hunger (liksom de vuxna, i vår familj med lite klent blodsocker).

Men, alla kan inte vara perfekta. Som en riktig ärketurist gick jag i fällan i Skansenbutiken. Åh, en pläd, to die for. Åh, en surdegsbakbok, I like. Åh, en diskhandduk med sillar, vad varje hem måste äga. Nu bor de hos oss och jag drömmer redan drömmar om hur snyggt mitt rensade hem kommer vara till visningen (nä, vi har bara träffat mäklarna en gång, inte bestämt oss för vilken och kommer inte att sälja innan vi köpt något nytt...men det har liksom satt igång i mitt hjärta).

Själva rensningen är ett annat kapitel. Nu håller jag drömmen vid liv.

lördag 12 september 2009

Äntligen fyra

Jag satt och tänkte på en fråga som en vän ställde härom dagen: "Tycker inte du att det är jobbigt att Sixten inte får så mycket uppmärksamhet som han fick innan Nils kom?". Och jag kom på det idag. Jag har inte haft ångest för att Sixten eller Nils får för lite uppmärksamhet på väldigt väldigt länge. Den där malande känslan jag hade i början av tvåbarnslivet, att något barn alltid liksom kom på undantag. I början Sixten, sen Nils. Men jag känner inte så längre. Jag kan ha ångest av andra skäl, men inte just det.

Jag tror det är för att vi är en familj på fyra nu. Ja, det har vi ju varit sen januari, men nu är det självklart att familjen verkligen består av fyra individer. Inte tre och en till. För så kändes det i början. Och kanske också för att brorsorna börjar kommunicera och vara med varandra på ett annat sätt nu. Ibland sticker de själva in till vardagsrummet och sitter där och fixar med något. Ibland bråkar de. Ibland skrattar de. Och igår sa Sixten "Min lilla kompis heter lillebror Nilla".

De är också ett par nu, smågrisarna. Jag är så glad för det.

onsdag 9 september 2009

Vånda

Vi letar ny, större lägenhet. Eller kanske hus. Vem vet? Vi har varit på visningar, träffat mäklare, irriterats över floskligt mäklarspråk och nu våndas jag. Våndas för att jag inser att den största utmaningen inte är att hitta en hyfsad fyra för under sex miljoner*, det är att plocka undan alla grejer i vår lägenhet till fotografering och visning.

För det är prylar överallt. Det svämmar över i garderoberna, ligger leksaker i varenda skrymsle och i bokhyllan kör vi dubbla rader. Och detta trots att vi rensar med jämna mellanrum och inte har jättemycket saker.

Trodde jag. Fast det är bara att inse. Vi har faktiskt jättejättemycket saker.

*minst 100 kvadrat i stan då, och jo, jag vet att det finns finfina förorter där lägenheterna är billigare...

tisdag 8 september 2009

Att tänka fel. Men äntligen göra rätt.

Ibland är jag en riktig idiot. Jag spelar upp en scen i mitt huvud, funderar ut det värsta som skulle kunna hända och gör det till en sanning. Som i somras när jag missade att höra av mig till en gammal vän, vi hade fått kontakt igen efter lång frånvaro från varandras liv och skulle träffas när vi var i närheten av varandra. Men sommartrassel, nattvak och tvåbarnsliv pressade sig in mitt i allt och jag ringde inte, hon ringde inte heller och vi sågs aldrig.

I flera månader har jag gått med en gnagande känsla i bröstet: fan nu har det gått så lång tid hon är säkert skitförbannad på att jag inte hört av mig jag ska ringa jag SKA ringa JAG MÅSTE RINGA NU men tänk om hon inte vill prata med mig tänk om hon är besviken på mig hon är besviken hon vill inte ha kontakt med mig igen nu, ja, typ så. Jag har byggt och byggt på min bild av vad hon tänker och ju längre tiden gått desto jobbigare har det där samtalet blivit.

Men idag ringde jag. Och snurrade in mig i en lång förklaring och sa nåt om att jag var rädd att hon inte skulle vilja prata med mig. Och hon svarar, med skrattet bubblande i rösten: "Ja, fast det är ju inte precis jag". Nä, min vackra kosmiska vän, jag borde veta så mycket bättre. Du är verkligen inte sån. Men jag är en rädd idiot. Fast en glad idiot, som längtat efter att få möta dig igen.

Nu tar jag tag i de andra samtalen jag väntat ut alltför länge. Och försöker att inte fastna i sanningarna i mitt huvud.

måndag 7 september 2009

Åtta



Status: han har hunnit bli åtta månader, Nils. Tre tänder kom på två veckor under augusti. Inte konstigt att han var lite grinig. Han är fortfarande en glad gris. Oftast. Och skriker högst på jorden när han inte är det. Väldigt morgonpigg (i morse var han uppe 05.15) och fortfarande en usel sovare på natten. Väldigt ofta hör vi Sixten ropa "bort Nilla" på natten/morgonen, när Nils ligger och pratar HÖGT i sängen bredvid Sixten och Sixten inte alls vill vakna.

Gör just nu: kryper som en raket. Gärna efter storebror som ofta springer iväg. Och kliver över trösklarna på alla fyra, med spikraka ben och rumpan i vädret. Håller på att lära sig att ställa sig upp själv.

Älskar: att få kravla ut på balkongen och slita upp blommor, när storebror busar och att bada.

Hatar
: att behöva sätta på sig blöja eller kläder, att sova hela natten och att sluta bada.

Bara så ni vet

Keith Jarretts Kölnkonsert och Fader Abraham på litet självspelande färgglatt plastpiano tillför ingenting till varandra. Ingenting.

fredag 4 september 2009

Ögonblick



Vi dammsuger, Nils och jag. Jag går före och Nils kryper efter, genom hela lägenheten. Då och då stannar han och kissar lite förstrött på golvet eftersom han är blöjlös. Och jag är så mycket mamma att det inte ens bekommer mig att min matta blir kissad på. Herregud. Det är lite babykiss, praktiskt taget vatten.

Under tiden lyssnar vi på Prince. Nils tycker om Soft and wet och jag I wanna be your lover. Vi dansar. Jag vill köra lite pardans, hålla hand och se in i hans blåbärsögon men Nils tycker mest om när jag snurrar honom snabbt fram eller tillbaka. Då fnissar han förtjust och lutar sig tungt mot mig. Det tycker jag också om så jag gör det tills jag blir snurrig i huvet.

Och det slår mig mitt i sömndimma, hemmafruträsk och trotsattacker, att livet är så vackert att det gör ont. Att glädjen kommer när man stannar upp och tillåter sig att bara känna. Med eller utan dammråttor.

torsdag 3 september 2009

fredag 28 augusti 2009

Vardagsedge

Äventyr får en ny innebörd med barn har jag upptäckt. Som att äta ute. Det är liksom ett överaskningsmoment varje gång. Ska maten funka, ska barnen vara glada, hur mycket kladd tål duken?

Men igår behövde vi det. Nån som lagar maten, dukar undan och tar disken. Så vi spankulerade till La Famiglia, åt mängder med bröd, pasta och kött. Jag drack ett glas vin. Kärleken tog en öl. Och på 45 minuter var vi färdigätna - precis lagom till att Nils började bli trött och gnällig och Sixten började få myror i benen. En mycket lyckad kväll ute, som var slut lagom till halv sju.

När vi kom hem var Nils tokförkyld. Det är han fortfarande, min stackars lilla gris. Snoret rinner och han skriker i högan sky när jag torkar av honom. Jag börjar inse att Sixten inte längre är det stora problemet för höstens förkylningar och influensor. Och hur skyddar man Nils från storebrors snoriga pussar? En omöjlig ekvation.

torsdag 27 augusti 2009

Plättar, Flåklypa och parken

Det är höst. Oåterkalleligen. Det känns lite fel att vara utan strumpor i skorna, det är lite för kallt utan tröja. Och Sixten har åkt på första förkylningen och är hemma från dagis. En liten försmak av det som komma skall...

tisdag 25 augusti 2009

Är det inte den ena så...



Lite ironiskt är det att Nils verkar vara den som har sovit bäst i natt. Sixten har kommit in i någon fas med mycket drömmar och mycket gråt på nätterna. Eftersom han inte använder napp, men istället flaska så har alla uppvak och alla "vatten"-rop dessutom genererat ett styck blöj-, lakan- och pyjamasbyte mitt i natten. Det var ingen hit, om man säger så. Mer gråt, mer skrik, mer rop på vatten.

På dagis berättade en av hans fröknar idag att han pratar så mycket. Eller rättare sagt, han försöker och vill säga så mycket, men det kommer inte riktigt ut. Och jag känner igen det. Han pratar långa haranger här hemma, men kommer liksom av sig när det är något han inte riktigt kan uttrycka. Kanske är det det som gör att nätterna är så oroliga? Eller nåt annat. I vanlig ordning kan det ju vara vad som helst.

söndag 23 augusti 2009

fredag 21 augusti 2009

Ett steg framåt och litet skutt tillbaka

Det går långsamt. Åt något håll, jag hoppas det är rätt. Sömndimman är inte längre lika genomträngande. Vi sover lite bättre på nätterna men har också kapitulerat en aning. Jag plockar upp Nils och ammar honom några gånger per natt, men lägger tillbaka honom i sin säng där han oftast sover vidare några timmar. Jag vill inte nattamma längre, men orkar faktiskt inte ta kampen just nu. Och det känns som det lugnar sig för varje natt, Nils somnar om lite lättare men behöver fortfarande lite hjälp på traven. Ironiskt nog har Sixten istället hamnat i en dålig-sömn-period. Igen. Han vaknar flera gånger varje natt, gråter och vill ha vatten. Kissar igenom blöjan. Upp, byta, ner i sängen igen... Och då vaknar Nils och cirkusen är igång. Puh.

Jag känner mig inte riktigt lika dimmig och skör. Fast jag märker att sömnbristen gör att jag inte känner lika mycket. Jag kan uppleva nuet som härligt eller jobbigt, men sen är det som jag blir stum. Som tröttman gör att jag glömmer eller sorterar bort. Jag avskyr det. Jag känner mig inte närvarande, liksom avtrubbad. Och det är svårt att ta sig ur. Acceptans är nog ordet. Så här är det just nu. Det kommer inte vara för evigt, men det är så det är nu. Och sen försöka få en hel natts sömn någon gång.

Men, ett glädjeämne är att Nils somnar själv på kvällarna numer, utan amning. Det gav mig min första kväll ute häromdagen när jag gick iväg på lätta ben, utan vagn, utan bäbis och fick äta god thaimat och prata Shantaram med min bokcirkel. Ett annat är att Sixten rimmar på allt (boken poken, nilla pilla, tåget båget...). Och att det är kul att se att Sixten och Nils gillar att vara med varandra mer och mer. Sixten fräser iväg och Nils kryphasar efter, tar sig över trösklar och mattor till olika rum och håller på att lära sig att ställa sig upp också. Det är klart att det blir mycket klagomål från Sixten också, men de kan samtidigt skratta mycket tillsammans när Sixten busar och Nils tokskrattar åt det.

Så är det i livet just nu. Vi lär oss, vi mäktar med, vi lever inte i vår fulla potential (som man skulle kunna säga om man hade någon slags ambition) men det går. Och det går långsamt framåt.

torsdag 13 augusti 2009