Att våga vänta

Ja, ni har ju så rätt, det är bara att vänta.

Att vara i det förvirrade tillståndet, att ha tålamodet att bara vänta. Och kanske också se den ynnest som finns i att börja om. Som Annika skrev: att skapa sig själv på nytt. Så är det också, jag vet. Men jag är oerhört obekväm i att bara sitta stilla i båten och vänta på att det är läge att börja ro. Vill gärna producera från dag ett, visa att jag är bra, visa hur rätt de har gjort som valt mig. Visa hur duktig jag är. Men jag försöker träna på det andra också, att vila i ovissheten, i allt det öppna. Tack för att ni påminner mig!

För varje dag blir ju lite mer hemma, lite mer självklar. Jag har kört vilse till jobbet men också hittat rätt. Jag vet snabbaste vägen till bussen, hittar till affären och macken i krokarna. Hittar till kaffeautomaten på jobbet. Vi har haft ovärderlig hjälp av mina och kärlekens föräldrar som barnvaktat i två veckor nu. Fått umgås med de små grynen, fått tampas med dem i påklädning och läggning. Jag vet hur härligt och energikrävande det är, tack fina för att ni stöttar oss så!

Annars tar jag ett djupt andetag inför nästa veckas dagisinskolning. Vi har fått plats på en tillfällig avdelning som bara ska vara öppen till i sommar. I tisdags var vi där och hälsade på och både jag och kärleken var gråtfärdiga efteråt: en enrums betongbunker utan fönster där det kravlade omkring ett gäng ettåringar. Och det finns inget annat. Jag försöker lugna hjärtat med att barnens upplevelse inte behöver vara densamma som min. Det och samtalet med stadsdelen som berättade hur bra personalen är. Det återstår att se. Det känns åtminstone skönt att veta att vi kommer vara där delvis tillsammans med barnen och se hur det funkar, hur personalen agerar. Men mammahjärtat har gråten i halsen.

Nu på Pågatåget förbi ängar och tegelhus. På väg hem mot fredagsmys med de finaste människorna. Tålamod, äventyr och kärlek.

Dan före dan eller snart börjar äventyret

Lägenheten är en enda röra. Våra arma hjärnor också. Inte visste jag att man kunde skriva så många nya listor på så kort tid. Men imorgon smäller det. Först ska vi göra allt det där på senaste listan, sen kommer flyttfirman och börjar packa. Förhoppningen är att vi ska säga "Ja, då tar ni det här och det här också" och de säger "Japp, inga problem, vi löser allt" och sen hämtar vi barnen på dagis och drar.

Vi får se om det blir så. Men, oavsett, någon gång mellan sen eftermiddag och kväll imorgon tar vi vår nya svarta Saab och åker söderut som ett gäng flyttfåglar. Tar med köttbullar att kasta i gapet på den som blir hungergnällig och så åker vi lite längre än Södertälje innan vi stannar och äter middag. Och sen kör vi i svarta natten, lyssnar på en bok och kommer fram helskinnade. Sover hos farmor och farfar.

På fredag skriver vi de sista pappren och får nycklarna till vårt nya hem. Åker dit och kommer inte alls ihåg att det såg ut så där. Men är glada och åker hem och dricker vin och kramar barnen. Och på lördag kommer lastbilen med alla våra grejer som väl kommer se ut som dockhusprylar i det stora huset.Sen börjar stora äventyret på riktigt.

Så, jag återkommer, håll tummarna för oss.

Alla dessa avsked

I onsdags middag med vän, som jag kommer sakna så mycket. Vi gjorde vårt bästa för att inte låtsas om att vi skulle skiljas åt och sen fick vi ta det snabbt snabbt innan gråten kom. "Vi ses". Snabb, hård kram. Jag gick längs med Bondegatan och vemodet bara vällde upp tillsammans med tårarna. En cirkel som sluts, här började det och slutar det. Men, jag vet ju att det ju inte är sista gången vi ses, så klart inte, men ändå, det där smärtsamma avskedet.

Och idag sista dagen på jobbet. Så mycket blandade känslor: sorg och förväntan, glädje över att ha mött så fina människor, vemod över att lämna en fas i livet. Så svårt att släppa taget men så härligt att få lämna när det är riktigt bra istället för halvuselt. Jag har plockat i papper och rensat mail, tidredovisat och introducerat ny kollega. Och blivit avfikad med blommor, tal, tårar, presenter och tårta.

Just nu är det bara tomt i mig. Jag har lite svårt att se att på måndag är det nya tag, då ska vi planera flytten, träffa nya banken och rensa i källaren. En ny sida som vänds upp. Men just nu saknar jag bara den jag just stängt. Eller rättare sagt, alla fantastiska människor jag fått tillfälle att jobba med, lära känna, människor jag mött och som jag tycker så mycket om. Så, ni, fina vänner och kollegor, tack, ni finns i mitt hjärta och där bär jag er, nära nära. Vi ses igen.

Läget då? Jodåtack, en Sobril hade suttit som en smäck

Så här är det ju: de senaste månaderna har det ju hänt väldigt mycket. Kärleken fick nya jobbet i Malmö, vi bestämde oss för att ta det stora steget och flytta till Skåne, jag fick nytt jobb i Lund, jag sa upp mig, vi hade visning av lägenheten och sålde den så där som det tydligen bara går till i Stockholm när det går på 4 dagar alltihop och det budas och går undan och vips så skriver man kontrakt.

Men vi har ingenstans att bo än i Skåne, letar både i och utanför Malmö och Lund, och paniken kommer krypande vid tanke på dagisplatsen som ju inte heller finns än. Och vi har rest ner och kollat på hus och ringt mäklare och det går lååångsamt och ibland ringer de inte tillbaka och budgivningen kommer inte ens igång förrän efter några veckor, kanske månader, och vi är lite så där Stockholmsspeedade och snäpper mentalt med fingrarna - fort ska det gå, kom igen då...

För vi längtar efter hus - eller jag längtar efter trädgård och kärleken efter dubbelgarage. Och kanske några kvadrat mer än våra nuvarande 62 då. Men det är svårt att leta bostad på distans, man måste köpa med både hjärna och mage och det är svårt med magen om man inte är på plats. Så, det är bara att vänta och lägga upp reservplanen. Flytta ska vi i mitten av februari hur som helst. Och den 1 mars kör bägge nya jobben igång. Helt plötsligt är det inte mycket tid kvar...

Men nu är det snart lite välbehövlig vila som gäller, hemma i lägenheten, på en och samma plats med de tre viktigaste människorna. Få ner de där spända axlarna, hångla lite mer. Vi har bestämt oss för att skippa julskinkan och käka hummer istället, kanske tillsammans med en skinkknäckis och lite risgrynsgröt men inte mer julmat än så. Och det ska bli så jäkla skönt. Jag tror verkligen att vi alla behöver bara vara, åka lite pulka, äta lite god mat, sova mycket. Ja, så mycket sova som det blir hos oss då med en liten skrikhals, som går igång varje kväll mellan 21 och 22 och som inte nöjer sig förrän han får sova bredvid en mamma. Och en liten större människa, som vaknar och drömmer om lejon och tigrar och gråter och som också vill sova bredvid en mamma eller pappa och samma små morgonpigga liv som oftast vaknar före 6 och väser, "Mamma, gå upp".

Men, i alla fall, jullov. Det hägrar verkligen.

Hur grubblerier och rutschkana inte alls passar ihop

Nytt liv. Nils har skolats in på dagis, allt har gått jättejättebra och jag är så glad för det. Jag har jobbat och varit på kurs. Sociala medier. Herregud, vad mycket kul det finns, vad jag är efter, jag måste börja Twittra, men när fan ska jag få lust till det när det tjittras och tjattras runt omkring mig hela tiden?

Idag är det lördag och jag har en oemotståndlig lust att försänka mig i en blues, få grubbla, sluta mig, sitta inne och skita i att det är sol. Letar upp en nattspellista på Spotify och lyssnar på Monica Zetterlund och Nick Drake. För det går skitdåligt att sitta och grubbla när man ska gå till parken, handla present till 2-års kalas, laga makaroner och korv och sen gå på nämnda 2-års kalas. Det går skitdåligt att rulla sig i tankar och minnen och ömkligheter när man bara vill sova klockan 22.30 och inte alls sitta uppe och bli gråtmild till något svart och lätt deprimerande på stereon. Det går dessutom ännu sämre när stereon i fråga står inne i barnens rum och man alltid har minst en ytterligare person i samma rum. Grubbel passar sig liksom inte när man är småbarnsmorsa med dagjobb och liten lägenhet. Det får man hålla på med nån annan gång. När har jag ingen aning. Förmodligen är barnen det bästa som kunnat hända mig, som är lite lagd åt att grubbla och försänka mig och som älskar Nick Drake. För det finns inte plats och tid att bli låg och bluesig. Men idag, idag längtar jag efter det och kör ett intensivpass i att vara blå när barnen sover, ca 15 minuter verkar jag ha på mig. Fast, äh, nu har jag redan skrivit ur mig för mycket, jag skiter i det och tar en kopp kaffe istället.

Har funderat mycket den här veckan. Över kärleken, över att drömma om något som inte finns, om att se verkligheten som den är, om att släppa taget om saker som inte finns längre - inte för egen räkning men det sätter ändå igång saker i mig också, minnen från förr. Över barnen, stoltheten i mig, hur de får mig att växa, hur fantastiskt det är att vara med på deras resa. Över hur jag vill att mitt liv ska se ut, min trädgård jag vill få gå och gräva i, hitta en plats där vi kan stanna och känna att vi vill vara kvar på. Över att jag plötsligt får ont i magen av tanken på att se mina barn en timme på morgonen och en timme på kvällen, resten av dagen är de med någon annan. Över att jag har ett motstånd mot deltid men vet inte hur livet ska kunna levas bra med heltidsjobb.

Nu: barnkalas. Jiha!

Att vända blad. Och äta chokladtårta.

Imorgon ska jag sätta på mig sneakers istället för klackar och gå till dagis. Lämna Sixten och ta första dagen av inskolning av Nils, vara där några första timmar. Jag är faktiskt glad att få komma till dagis igen efter alla månader av icke-hämtning och lämning, det är skönt att slippa trasslet men man blir väldigt bortkopplad från hur barnen har det på dagarna, vad kompisarna heter, vad de äter, leker, gör. Så imorgon är det inskolning av mig också. Det behövs.

Ikväll lever jag fortfarande på minnet av den fantastiska middag och fest vi var på igår. Barnvakt, kräftor, västerbotten- och kantarellpaj, champagne, massor av härliga människor. Och hela jag vibrerar fortfarande av tanken på choklad- och hallontårtan som avslutade kvällen. Vibrerar. Imorgon ger jag mig in bland fiskbullarna igen, med full kraft.