Jobbpremiär à la räkmacka

Första dagen avklarad. 2485 mail i inkorgen. Tre möten, varav ett med eventuell blivande chef och ett med eventuell blivande kollega. Lite långsam hjärna. Egentid på tunnelbanan med bok. Glädje över att vara tillbaka på jobbet och sen hem till vacker man, färdig middag och glada barn. Tjoho!

Ögonblick

Koh Rayang. En av de bästa födelsedagarna jag upplevt. Korallstrand, bungalow mellan djungel och hav, turkost vatten, sand mellan tårna. Middag med havet i bakgrunden. Kyckling och ris. Tropiskt nattmörker. Lyktor längs liten stig ner mot havet mot huset. Hela natten: ljuden från blad som rör sig, från djur som rör sig och från vågorna som möter stranden. Ljuden som tar sig in under myggnätet, Nils varma rygg mot min mage. Åskan som kommer och går. Och gryningsljuset som till slut silar sig in genom fönstren.

Mild kväll på Koh Mak. Promenad längs havet. Fantastisk middag på en nästan ödslig restaurang. Räkor, kycklingspett, kall Singha, färsk ananas, papaya, melon till efterrätt. Ett metspö utan krok, en bro att fiska från och ett myller av fisk i vattnet. Glädjen är i det närmaste oändlig för en tvååring.

Bangkok, Chinatown. En ström av människor och dofter. Stånd med frukt i pyramider, högar av torkad fisk, bönor i stora korgar. Guld, rött och avgaser. Dumplings. Råttor. Smala gränder. Något att köpa och något att äta överallt. Ett kaos, ett underbart lockande kaos. Rostade kastanjer. Stinkande pustar. Och mitt i detta virrvarr: Shanghai Inn, ett ljuvligt hotell som en varm famn. Vackert, överraskande, vilsamt. En sval hand på pannan mitt i allt det pulserande livet.

Nytt år, ny fas, ny ettåring

Han hann fylla ett i Thailand, vår lilla Nillagris. Och idag är han 13 månader. De första stegen på egen hand togs i tropisk värme och han går några stapplande steg här och där, fler för varje vecka. Nu har han börjat att verkligen gilla när man håller honom i händerna och går också. Den tredje tanden kom upp härom dagen, men annars har han klarat sig ganska bra på sina ynkans två gryn, som tur är. I Thailand fick han helt klara sig på vanlig mat och det funkade för det mesta. Äter gör han helst om han får sitta själv och peta med en gaffel eller sked och då verkar det mesta funka trots avsaknaden av tänder att tugga med.

Oftast är han glad och då är han otroligt härlig. Charmig, mysig och inte rädd för att ta för sig. Han tycker om att bli runtburen och peka med sin lilla hand på vad han vill titta på. Dä, dä, dä. När han är lite mysig och trött älskar han att rulla i sängen och kasta sig runt bland kuddarna tillsammans med gosemusen. När han blir arg kastar han sig raklång på mage på golvet och skriker högt, högt eller blir "arga pinnen". Otroligt mycket vilja i så liten kropp. Han tjuter i högan sky och gråter stora tårar varje dag när overallen ska på, eller pyjamasen, eller tröjan, eller...Och helst vill han ha det storebror har. Sixten lär få jobba hårt för att få ha sina saker ifred framöver. Nils passar på i ett obevakat ögonblick, tar storebrorsans saker och kryper iväg sitt allra snabbaste med stora tjut från Sixten som resultat. Fast lika ofta skrattar de också tillsammans när de busar med varandra eller jagar varandra. Mycket kärlek ser man redan. Och många bråk lär det bli...

Imorgon tar min och Nillas symbios slut på riktigt. Imorgon börjar jag jobba och kärleken tar över hemmafrulivet. Det känns bra, men lite lite vemodigt. En fas är slut i livet. Och jag ska inte ljuga, de senaste månaderna har jag längtat som en dåre efter att få lämna den fasen och få vara en annan Anna. Få gå till jobbet och använda de där delarna av mig som legat och dammat. Nu är vi här och plötsligt värker det lite i hjärtat av tanken på att inte få hänga med min lilla kille på dagarna. Men, det är dags och det kommer att bli så bra, det vet jag, det känner jag i hela kroppen. Så nu är det dags att gå och inventera garderoben på något ofläckigt, som inte är mysbyxor så jag inte behöver skämmas imorgon. För då är det jag som sitter på tunnelbanan mot kollegor, automatkaffe och lunchrast igen. Det pirrar lite i magen...

Borta bra och hemma jävligt kallt

Det har gått så snabbt och känts som en evighet på en gång. Resan. Jag bär den fortfarande i hjärta och minne som ett sovande barn, inte ett nyfött barn, men kanske en 4 månaders gris: vant men ändå med vördnad och rädsla för att tappa den. Den har gett mig så mycket, oss så mycket. Jag känner mig som ett solcellsbatteri som fått ligga på laddning. Varje cell i min kropp har slukat värmen, solen, havet. Framför allt havet, salt och varmare än kroppstempererat, varje bad som en omfamning.

I tisdags kom vi hem. Omtumlade, efter att ha börjat dagen i Bangkoks värme, avgaser och dofter och slutat den hemma i våra egna sängar efter taxiresa i snö och huttrande kyla från Arlanda. Det är så märkligt att resa så långt, som om själen inte riktigt hinner med. Jag har hört nån historia om amerikanska indianer som flög och som sen fick tillbringa 3 dagar på flygplatsen för att själen skulle hinna dit. Lite fånigt kanske, men så känner jag mig. Som om inte hela jag riktigt hinner med. Men nu är jag här, hel och hållen, förutom en bit av hjärtat som fortfarande är kvar där borta.

Vi har haft det fantastiskt. Jag vet knappt var jag ska börja. Det hinner byggas upp så mycket glädje, lust och energi i kroppen av så många saker. Att få gå utan strumpor i en månad. Att äta färsk ananas varje dag till frukost. Att få bada varje dag. Att få känna solen värma kroppen och inte frysa. Att någon annan gjort sig mödan att laga fantastisk mat till just mig. Och att någon annan plockar undan disken och diskar den. Att se Sixten och Nils springa och krypa i salta vågor. Att ha tid att prata och umgås utan vardagsstress och hushållsarbete. Att se människor bli glada för att man har med sig sina barn till just deras restaurang. Att se sin hudfärg gå från vintergrå till sommarbeige (solandet är inte var det varit med små barn, så pepparkaka blir det inte just nu...). Att känna sig som värsta populära tjejen som alla vill hälsa på på grund av att man bär på en söt bäbis. Att åka båt på turkost vatten. Att mata fiskar som äter bröd ur handen. Att snorkla. Att äta middag på stranden under lyktor och stjärnor. Att få känna nya dofter, nya smaker, se nya platser.

Jag är här igen.

Utan blogg pa denna o forsmaktar jag

Jag har tankt blogg men det har inte blivit av. Vi har det sa bra att det liksom inte funnits ork att ga in och satta sig vid datorn. Kortfattat: vi har det fantastiskt och det har ar det basta beslut vi tagit.

Det ar sadar 25-30 grader dygnet runt, vattnet ar blatt och ljummet, stranden vit och lang. Vi ater farsk ananas, melon och grapefrukt till frukost. Vi rider pa elefanter och matar dem med bananer. Vi badar, mest i poolen, ibland i havet, men manga ganger varje dag. Vi snorklar bland tusentals fiskar. Vi aker taxi uppfor och nerfor de slingrande vagarna runt Koh Chang dar det mesta ar djupgron djungel. Vi ater ris i langa lass, med kyckling, med farsk tonfisk, med farska rakor, med grillspett, med nudlar, med mer ris. Vi har firat ettarsdag med tarta och paket. Alla mar bra, jattebra. Manniskorna vi moter ar underbara, leende, snalla, ljuvliga. Nils far en massa uppmarksamhet och alskar det. Sixten blir lite blyg nar det kommer frammande manniskor som vill bara honom och pussa pa honom.

Vi vilar, vi gar pa stranden, vi sover. Ibland sover vi fantastiskt och ibland som krattor, men da kan vi alltid vila middag tillsammans. Ibland ater barnen allt, ibland gar vi pa devisen "glass ar ocksa mat". Framfor allt ar vi tillsammans i lugnet, det ar helt underbart. Ingen stress, bara gora det vi kanner for. Hittills har vi varit pa samma stalle, enkelt och latt och bra, men imorgon, pa min fodelsedag, aker vi pa aventyr. 8 natter pa 3 smaoar utanfor den stora on vi bor pa nu. Lite Robinson Cruse-liv med natter utan elektricitet och bo i enkel bungalow pa stranden. Det ska bli spannande och harligt ocksa.

En manads semester ar skitlangt, nastan oandligt. Speciellt utan januarimorker och kyla. Vi njuter i fulla drag. Hoppas ni mar bra mina bloggvanner. Puss och kram till er alla!

PS. Flygresan gick over all forvantan. Bagge barnen var som anglar, lekte, at, sov. Inget skrik, inget gnissel. Jag haller tummarna for att hemresan... DS.

Resfeber och ont i halsen

Dan före dan. Jag är färdigpackad. En pärs, jag avskyr att packa. Och har ont i halsen, ett sånt där ont som antingen blir någonting eller ingenting beroende på något, vad vet jag inte. Om man får sova kanske?

Det kryper lite lätt i kroppen på mig av spänning inför morgondagen. Då åker vi. Thailand. Det känns overkligt, underbart och väldigt äventyrligt. Jag är grymt nyfiken på hur det ska bli att resa med barnen. Ber till alla goda gudar om bra flygresa och snälla magar. Det kommer säkert bli bra. Jättebra. Veckan hemma har mest handlat om förberedelser inför resan och jag har inte hunnit eller orkat blogga. Men ska försöka uppdatera lite då och då, när andan och internetet faller på, så ni får dela resan och upplevelserna med mig. Jag har saknat er hur som helst, ni som läser här och er jag läser själv.

Sköt om er så ses vi i värmen nästa gång...

Utandning

Ensamflygresan från Arlanda till Kastrup var inte att leka med, men gick riktigt bra. Ännu bättre hade det gått om inte flyget var försenat en timme, för fram till ordinarie avgångstid gick allt som på räls. Vi åkte buss, vi åkte tåg, jag fällde ihop, packade in och checkade in vagnen utan att få ett sammanbrott. Vi tog oss igenom säkerhetskontrollen utan besvär. Vi tittade på taxfreegrejerna, köpte glass och åt russin. Alla var glada.

Sen blev flyget försenat en timme. Och den timmen var faktiskt inte alls kul. Vi började alla bli varma, trötta och hungriga. Jag (iförd dunjacka och bärsele) bar på Nils och jagade efter Sixten, bar skötväska, bytte blöjor, kånkade på overaller. När vi väl kom ombord på flyget så började Sixten bli mörk i ögonen av tristess, outfört springibenen och trots. Nils skrek så högt att jag inte kunde höra vad flygvärdinnan sa, inte hela resan, men kanske halva. Men när vi kom av igen och jag hade lyckats jaga iväg Sixten till rätt bagageband, hittat vagnen och lyckats fälla upp den och få ner Sixten i den så väntade de finaste av svärföräldrar utanför och matade oss med köttbullar, mackor och choklad hela vägen på tåget till Malmö. Då kunde jag andas ut och slappna av.

Och resten av ledigheten har varit sån. En utandning. Trots otroligt mycket människor och mycket stress inför disputationsfesten för kärlekens grymma syster. Trots snuvor och feber och ungar som sprungit och skrikit och skrattat och lekt och gråtit. Trots att Nils var lite uppriven de första dagarna och bara ville vara hos mig. Trots några nätter med riktigt usel sömn. Trots vaccination. Trots trötthetstårar och trotsutbrott. För det har varit så härligt och fint alltihop. Härligt att få vara tillsammans med fina människor, varma famnar, människor som vi och barnen tycker mycket om. Fint för att barnen sovit bra några nätter, ja nästan hela nätter även om de då vaknat kl 05.00 istället. Härligt för att mina föräldrar också kommit och hälsat på och det var så länge sen vi sågs. Fint för att vi har ätit abnorma mängder god mat och sjungit Hej tomtegubbar en massa gånger.

Härligt för att det var helt nytt att fira jul med två fina småkillar och få dela deras upplevelser och glädje. Det första Sixten sa när han träffade sina kusiner var "Sixten älskar Mira" (lillkusinen) och sen har han fått hänga med storkusinen Elias och gjort precis samma saker som honom ("Så här gör Elias"), det värmer så i hjärtat att se att de har så kul ihop. Och Nils har liksom blivit en liten pojke, ingen bäbis längre. Han har nästan inte ätit någon burkmat utan delat våra måltider och tuggat i sig brysselkål, potatismos och korv med sina två små risgryn. Man märker att han verkligen vill kommunicera, han säger inte så mycket men pekar på allt han är intresserad av med sitt lilla pekfinger. "Dä, dä, dä, dä." Då vill han veta vad det är och titta, känna och smaka på det. Snart fyller han ett, lillgrisen.

Jag har andats ut, slappnat av och njutit. Nu är vi hemma igen och härligt har det också varit att få sova i sin egen säng igen. Nu förbereder vi oss inför resan, lägger fram pass och myggmedel, inventerar väskor och sommarkläder.

Det känns overkligt. Overkligt bra.

Nu drar vi

Jag dricker glögg och packar. Imorgon åker vi till farmor och farfar i Skåne, först för disputationsfest, sen för julefirande. Det känns skönt att komma bort lite, det känns skönt att fira jul tillsammans med andra varma famnar. Vi behöver få ett brejk allihop och bara vara lite. Tillsammans. Hitta glädjen igen, kanske baka en eller annan pepparkaka. Och bli av med all eländig feber och snuva.

Nu tar jag ett andetag inför morgondagens ensamflygresa med kidsen från Arlanda till Köpenhamn. Det blir ett äventyr, men jag ska bara tänka positiva tankar om det. Det kommer gå fint. Jag drar, men I'll be back. Kärlek till er alla!

Att ändra sig

Jag träffade henne för ett halvår sen kanske. En annan mamma i parken, tillsammans med litet barn. Hon med en andra bäbis i magen och jag med liten Nils på armen och Sixten rusande runt benen. Vi började prata, hon var skittrevlig och vi kom ganska snabbt in på folks reaktioner kring att vara gravid när man redan har ett litet barn och kunde vara rörande överens om att det är jävligt tråkigt att bara få höra "oj, vad du kommer få det jobbigt" kastat i ansiktet. Och vi kom överens om att det ju faktiskt är mycket en fråga om inställning, det blir liksom så jobbigt som man gör det. Sen dess har vi sprungit på varandra lite titt som tätt, senast för någon vecka sen. Hon är jättegullig och verkar väldigt energisk och kompetent. Men sist när vi sågs fick jag bita mig i läppen för att inte säga "Du, det där vi pratade om, med två barn tätt, det kan ju bli lite som det vill. Det kanske inte bara är en fråga om inställning faktiskt". 

Jag känner mig väldigt ödmjuk inför faktumet att man inte vet ett jävla skit om något. Och att allt kan hända. Det senaste halvåret har lärt mig mycket om det. Det var liksom så lätt i början med Nils och jag kände verkligen att det inte var så mycket att snacka om. Hur svårt kunde det bli, liksom? Tills jag började bli jättetrött. Tills han bara ville amma på nätterna. Tills han skrek så jag höll på att få tinnitus. De senaste veckorna har jag blivit uppmärksam på att jag känner mig som jag haft förlossningsdepression, lite i efterskott. Eller kanske mer korrekt, sömnbristsdepression. Och jag har tänkt mycket på vad det handlar om, mer än att jag faktiskt inte har sovit mer än två timmar åt gången det senaste året. Hur marginalerna krymper.

Att vara trött före barnen var jobbigt, men det fanns alltid någon tid att sova ut på, någon kväll att vara ensam och ta igen sig på. Men, nu finns liksom inga marginaler längre, en bra natt gör att allting funkar, en dålig natt gör att jag vill lämna allt och rymma hemifrån.  Jag har tänkt på tillfälligheterna som aldrig går att veta något om. Jag har tänkt på bristen av föräldrar och svärföräldrar i närheten som kan ge en kram och en avlastande hand när allt suger som mest. Jag har tänkt på att man når en gräns när det inte går längre, att bita ihop och låtsas som inget. Jag har tänkt på att man aldrig vet hur saker blir, även om man har en fantastisk inställning, för ibland räcker det inte. Jag har tänkt på att man ändå räcker så långt, orkar så oändligt mycket mer än man tror, fast ibland inte när man själv tror det.

Jag ska inte säga något till henne, den andra mamman, som snart får sitt andra barn. Men jag ska hålla ögonen öppna och berätta om hon börjar se trött och olycklig ut. Berätta att det inte alltid blir precis som man tänkt sig.

Vi delar med oss

Den här veckan är det influensa vi delar på i familjen. Jag har haft feber, hosta och ont i kroppen sen helgen, men börjar komma ur det. Kärleken var näste man till rakning och igår var Sixten varm när jag hämtade på dagis. Jodå, 39,5 i temp när vi kom hem. Tjoho. Hela familjen hemma idag, två med feber, två utan. Nils har än så länge klarat sig och jag försöker hålla hoppet uppe, men att han skulle klara sig är ju nästan ett underverk. Men, han kanske är precis så tuff som han ser ut...

11 månader

Han är så fin, Nilla. Vi har kommit över 9-månaders klängigheten. Han är stjärnögd och pigg, oftast. Skriker jordens högsta glad- och argskrik, då och då. Vill göra det som storebror gör, äta det som storebror äter, leka med det som storebror leker med. Och det gäller att se upp - håller Sixten sin macka lite för nära så hugger Nils den som en kobra. Fortfarande är det bara två tänder som visat sig, men oj vad han kan äta med dem. Favoriter är mackor av alla slag, plättar och apelsin. Huvudsaken är att han får äta själv, annars vill han inte.

Idag har han krupit upp själv i soffan och på soffbordet. Nu går han om man håller honom i en eller två händer, men kryper fortfarande helst. Som en raket. Han härmar mer och mer ljud och ord, klappar händer, vinkar, härmar rörelser. River gärna ner legotorn, men har börjat försöka bygga på med klossar också. 

Han är redan en kraft att räkna med i familjen. Och jag har en känsla av att det kommer bli mer och mer... Vår fina Nils, ett litet styrkepaket till både kropp och själ.

Första dagen på resten av... december

November har känts som en enda lång jävla uppförsbacke. Ja, det vanliga förstås: snor i alla former och färger, skitiga golv samt sömnbrist. Sen regn i alla former, i alla varianter. Från sidan, snöblandat, kallt hällregn, litet äckligt regn som man ändå blir jävligt blöt av. Och så har det blåst. Jag hatar blåst. Jag vet inte varför, men det provocerar mig. Jag blir förbannad, skitförbannad av blåst. Så jag har varit arg.

Det har dessutom känts meningslöst att vara en rejäl förälder och gå till parken efter dagis. Detta mörker, denna väta, denna kyla. Sixten säger "Mamma, nu är det natt" när vi kommer ut på gatan när jag hämtat honom. Klockan 3 på eftermiddagen. Och jag har lagt ut orden kring Robin Hood, bullar och tågbana och sen avslutat "Så vi går hem direkt". Friluftsliv i all ära, men november är ju inte människovänlig, den är inte det. Man får hålla sig undan, bland värmeljus och mjuka mattor, för att klara sig med förståndet i behåll.

Så det är med glädje i hjärtat jag konstaterade att november är slut och vi har tagit första steget in i december. Man bara hör ju på namnet att det kommer bli så mycket bättre. Det är något som mjuknar, som andas ut, som fylls av längtan. Längtan efter doften av kanel och hyacinter. Stjärnor som lyser upp det grådaskiga, smeker den blöta asfalten vänligt på kinden, ger ny färg till bleka vinterkinder. Efter glögg med mandel och barnröster som sjunger "Tipptapptippetippetipptapp". Allt lyser förvisso med sin frånvaro i vårt hem än så länge, förutom sången, men resten är bara en tidsfråga.

Att jag sen fick traska i ett isande snöblandat regn idag också må vara hänt. Det finns liksom hopp nu igen. Och om en månad åker vi. Det hjälper ju också till.

Att hinna med

Mitt tempo är ungefär lika snabbt som en snigels vid det här laget. Jag bokar kanske en sak om dagen, max, för mer känns så...stressigt. Men idag, ja jäklar, vad jag har jobbat. Tandläkarbesök och vaccinering för mig, lunch med kärleken. Och nya galonbyxor till Sixten.

Måste. Ligga. Ner. Nu. 

Oändliga mängder plättar och legobyggande senare

Jo, vi har överlevt. Vi har faktiskt haft det jättebra, till och med nästan helt i harmoni. Vi hade ett utbrott igår som inkluderade ledsen Nils, trotsig Sixten och trotsig mamma, men förutom det har det varit jättebra. Och det trots förkylning, regn och mörker, vaccination av barnen och knackig nattsömn. Vi har stekt plättar, varit i parken, lekt med lego, byggt koja, bakat, tittat på film, läst böcker, badat och duschat, brett mackor, åkt buss och ätit glass.

Det har mest varit Sixten som stått för nattväckningarna, mycket drömmar och en del tårar. Nils var lite orolig i natt och i förmiddags upptäckte jag att det ser ut som trumhinnan spruckit, med torkat "guck" i ytterörat. Lille skrutt. Annars har räddningen varit väldigt bra middagslurar när bägge kiddosarna har sovit i närmare två timmar och gett lite andningspaus (och tillfälle att förbereda mat och plättsmet...).

Det är ju inte längre som i början av tvåbarnslivet: att jag känner mig livrädd för att vara ensam med bägge barnen för att det känns så SVÅRT med två små skruttar med olika behov att parera och tillfredställa samtidigt. Jag är lugn med att vara själv, jag vet att jag klarar det bra, men det kräver sån otrolig närvaro hela tiden. Det är det jag tycker är svårast - intensiteten blir så hög med få pauser när man kan koppla ifrån och släppa taget lite. Det är som att vara redo för språng hela tiden. Och är nattsömnen inte bra så går det inte att slappna av då heller riktigt.

Idag börjar kroppen säga ifrån med ond nacke och höft av mycket kånkande och bärande. Spänd och redo att gripa in, att när som helst rusa fram och fånga upp en bäbis som har trillat eller en potta som bärs med skakiga händer över en lillebror. Men om några timmar är vi två igen och mitt tillfälliga singelmammaskap över. Och, jag vill säga det igen, ni singelföräldrar därute: ni har all min respekt och beundran och borde få en guldmedalj ur kungens hand. Verkligen.

Hade glömt

...att kärleken ska till Köpenhamn imorgon och är borta två dagar. Elddop! Sjuklingar, Sixten hemma hela veckan och två ensamkvällar. Och kanske lite vaccin på det också då... Duploklossarna har i alla fall varit en succé idag. Och vi har bakat en plåt pepparkakor. Faktiskt har det varit riktigt harmoniskt trots snoret och mycket innetid.

Så, ett djupt andetag. Det ska nog gå finfint.

Dålig kombo

Idag är vi hemma hela gänget, utom kärleken.

Både Sixten och Nils går med ständiga elvor under näsan och S hostar som en räv. Planen var att vaccinera oss alla tre idag, men det gick i stöpet. Ringde vårdguiden och frågade om vaccinering i kombination med förkylning, de tyckte vi skulle avvakta tills killarna är bättre och vi vet att det inte är feber på g. Typiskt, för just idag skulle de få in vaccin på vår vårdcentral. Och på dagis meddelade de igår att de har ett misstänkt fall av svininfluensa, fast på en annan avdelning. Så Sixten får vara hemma tills han är bra igen och då ska vi få tag på vaccin, om vi så ska åka land och rike runt.

Jag har ringt in hjälp för några dagar hemma med bägge grisarna. Duplo-klossar är på väg och anländer ikväll! Och vi har pepparkaksdeg i kylen. Jag skulle säga att vi är redo.

En lördag. Men inte vilken som helst.

Födelsedagsuppvaktning. Kaffe. Stress hem. Sixten somnar i vagnen. Jäklar. Sixten vill inte somna hemma. Nils är trött, men vill inte sova när han hör att storebror ligger i sängen bredvid och småpratar. Bägge barnen sover inte, de står i var sin spjälsäng och hoppar glatt. Sixten får komma upp och får mat. Nils somnar. Lägger Sixten, Nils vaknar. Irritation och lite gnäll. Jag tar väskan och går. Ett dåligt samvete följer mig ut till väntande vän i bil.

Vi åker genom stan. Vi babblar. GPS på. Mobil. Tunnel. Mindre vägar. Vi babblar. Snabbt framme. Tallar och regnvåt asfalt. Det susar, fast inte av bilar längre. Bara träden. Och vattnet.

Checkar in. Ljuvligt hotellrum: enkelt, vilsamt. Fan glömt kameran. Snabbt på med baddräkt och kimono. Andas högt upp, går i rask takt, babblar lite frenetiskt. Går i långa korridorer. Plötsligt är vi där: vid massagen. 30 minuter: andas långsamt, varma händer, mjuk olja. Kroppen går ner i varv, vill vila, fast rädd att vila, rädd att slappna av, rädd att känna hur trött jag är och hur mycket jag bara vill sova.

Långsamt kommer andningen och takten ner. I takt med att jag häller varmt vatten över mig, ur en trähink. I takt med att vi sitter nakna i varm bassäng med stenbotten som känns sträv under rumpa och händer. I takt med att vi låter novemberkvällen omsluta oss, i utomhusbassängen: huvud i kylan och kropp i värmen. I takt med teet och frukten vi dricker och äter i vilstolar. I takt med att vi inte har lust att bada längre utan bara sitta i våra kimonos i soffan vid baren och dricka en drink. I takt med någon lagar middag till oss, serverar och dukar undan. I takt med att vi hinner prata, slutföra samtal, låta orden glida vidare i någon annan riktning än de startade. I takt med att det blir ett möte, på riktigt. Där vi inte hunnit eller orkat komma på så länge. Det är glädje.

Sen sover vi. En hel natt. Tungt och utan avbrott. Vaknar och mediterar, för kort men härligt. Äter frukost. Vilar lite och åker sen hem. I hallen möts jag av två runda, glada ansikten, som leker kurragömma bakom en dörr. Jag är varm och glad. I mig flödar energin. Runt mig flödar kärlek.

Kyckling i curry och spänd förväntan

Vi har ätit middag och druckit en fredagsöl (en kall folkis, roligare än så blir det inte). Barnen sover i sina sängar. Just nu. I kroppen bor en stor trötthet och tacksamhet. Eftermiddagen har varit bra, lugn, varm, utan trotsattacker. Och det räcker långt.

De senaste nätterna har barnen avlöst varandra i sömntrassel och kört varannan natt. I onsdags vaknade Nils kl 23 och skrek och grät fram till kl 2, då helt plötsligt var allting bra igen och han en nöjd ung man. Jag misstänker att det är tänder på väg upp, det var liksom så konstigt och ryckigt. Natten efter sov han hela natten igen, men då drömde Sixten mardrömmar och vaknade om och om igen. Fas det är kanske tur att de inte sätter igång samtidigt i alla fall.

Jag längtar tills imorgon. Då ska jag få massage och varma bad, god middag, umgänge med vän som jag inte sett på evigheter känns det som. En hel natts sömn. Och vara ifrån Nils för första gången. Det känns spännande och bra. Det är dags, det är det.

Hur gick det sen? Natt 5 och 6...

Kväll fem så grät jag. Av trötthet och misströstan. Nils vaknade stup i ett och gnisslade, behövde lyftas upp, buffas, ramsas. Han väckte Sixten, som gnisslade, behövde ha vatten och stoppas om. Och tvärtom. De satte igång varandra och hela natten kändes det som jag vaknade med ryck, drog på mig morgonrocken och släpade mig in till barnen med sammanpressade käkar för någon slags omsorg.

Men igår, på sjätte natten, så hände det. Nils sov HELA natten utan att vakna en endaste gång. Och detta trots att hans storebror inte gjorde det... Sixten verkar drömma mycket, det är mycket tigrar och spöken, och många uppvak med gnissel och tjut. Men Nils sov. Som en ängel. Lycka och seger!

Idag håller jag på att kolla hotell på Koh Chang. Utanför regnar det grått och snoriga barn körs i vagnen med stelkalla fingrar. Inuti är jag redan där, vid turkosblått vatten, elefantbad och tropiska nätter. Det lättar upp avsevärt.

Natt 4

Vi kom hem i morse, jag och Sixten. Nils hade vaknat vid 21 och sen hade kärleken inte hört honom på hela natten. Det behöver inte betyda att han inte har varit vaken eftersom jag har en tungt sovande man, men det betyder ju att han inte varit ledsen och kunnat somna om själv.

I natt kommer elddopet. Bägge barnen i samma rum.