Återblick 2010

Det här året har handlat om att komma ut på andra sidan tror jag. Först lämnade vi en skitjobbig höst med endast fragment av sömn bakom oss och drog till Thailand. Mötte varandra igen, glädje, lust, samhörighet och njöt av en månads icke-vardag i ett härligt land. Fick dessutom fira Nils 1-års dag på stranden.

I februari började jag jobba igen, efter ett år hemma med Nils. Ett jobb jag hade längtat efter, hittade glädjen i arbetet och att ha en fantastisk hemmaman.

Sommaren kom, Sixten fyllde tre. Vi fick en lång skön semester på tre öar - Gotland, den mentala ön Blekinge och Tynningö i Stockholms skärgård. Kärleken och jag fick dessutom sju rätters middag och övernattning på egen hand i Visby. Det var i övrigt mycket skrubbsår, sol och kånkande av vatten.

Så kom hösten, tillbaka igen, ny förändring: bli av med hemmamannen, skola in Nils på dagis, pussla med hämtning och lämning, mycket jobb. Jag hajade grejen med yoga, fick blodad tand. Och så var det många beslut. Stora beslut. Oktober handlade mest om jobb - söka och gå på intervju, fast jag fick ju faktiskt det första jobbet jag sökte så jag ska inte gnälla. November och december mycket separationsångest, sorg över allt vi lämnar, stress över visningar och lägenhetsförsäljning. December en lätt ilning i magen över det som ska komma. Äventyret.

Och nu åker vi bara med på den här nya resan som startat. 2011 verkar från det här hållet sett bli ett förändringens år, inte bara för oss, utan för många omkring oss också. Det känns bra, spännande och pirrigt och bra.

 Så, gott nytt år alla fina människor - vi ses på andra sidan!

Hur grubblerier och rutschkana inte alls passar ihop

Nytt liv. Nils har skolats in på dagis, allt har gått jättejättebra och jag är så glad för det. Jag har jobbat och varit på kurs. Sociala medier. Herregud, vad mycket kul det finns, vad jag är efter, jag måste börja Twittra, men när fan ska jag få lust till det när det tjittras och tjattras runt omkring mig hela tiden?

Idag är det lördag och jag har en oemotståndlig lust att försänka mig i en blues, få grubbla, sluta mig, sitta inne och skita i att det är sol. Letar upp en nattspellista på Spotify och lyssnar på Monica Zetterlund och Nick Drake. För det går skitdåligt att sitta och grubbla när man ska gå till parken, handla present till 2-års kalas, laga makaroner och korv och sen gå på nämnda 2-års kalas. Det går skitdåligt att rulla sig i tankar och minnen och ömkligheter när man bara vill sova klockan 22.30 och inte alls sitta uppe och bli gråtmild till något svart och lätt deprimerande på stereon. Det går dessutom ännu sämre när stereon i fråga står inne i barnens rum och man alltid har minst en ytterligare person i samma rum. Grubbel passar sig liksom inte när man är småbarnsmorsa med dagjobb och liten lägenhet. Det får man hålla på med nån annan gång. När har jag ingen aning. Förmodligen är barnen det bästa som kunnat hända mig, som är lite lagd åt att grubbla och försänka mig och som älskar Nick Drake. För det finns inte plats och tid att bli låg och bluesig. Men idag, idag längtar jag efter det och kör ett intensivpass i att vara blå när barnen sover, ca 15 minuter verkar jag ha på mig. Fast, äh, nu har jag redan skrivit ur mig för mycket, jag skiter i det och tar en kopp kaffe istället.

Har funderat mycket den här veckan. Över kärleken, över att drömma om något som inte finns, om att se verkligheten som den är, om att släppa taget om saker som inte finns längre - inte för egen räkning men det sätter ändå igång saker i mig också, minnen från förr. Över barnen, stoltheten i mig, hur de får mig att växa, hur fantastiskt det är att vara med på deras resa. Över hur jag vill att mitt liv ska se ut, min trädgård jag vill få gå och gräva i, hitta en plats där vi kan stanna och känna att vi vill vara kvar på. Över att jag plötsligt får ont i magen av tanken på att se mina barn en timme på morgonen och en timme på kvällen, resten av dagen är de med någon annan. Över att jag har ett motstånd mot deltid men vet inte hur livet ska kunna levas bra med heltidsjobb.

Nu: barnkalas. Jiha!

Snor, mask och valborgseld

Vi åkte till Blekinge över Valborg. Grävde efter mask i gödselhögen. Eldade valborgsbrasa i trädgården. Fiskade mört i ån. Sixtens intresse höll i säkert 4 minuter innan han ville åka hem medan Nils gjorde sitt bästa för att trilla i plurret och samtidigt peta ut sin mammas öga med ett spö. Vi tittade på när kossorna blev mjölkade. Morfar stekte plättar varje morgon kl 06.00 och lassade in i gapet på den yngste familjemedlemmen. Sixten tog på sig jobbarhandskarna, körde skottkärra, sågade och drog ris. Jag läste deckare och drack vin, hann andas en smula, njuta av trädgården.

Och jag längtar, längtar efter min egen trädgård och mitt eget hus. Ett eget rum i världen.

Tillbaka

Vi skulle på äventyr och tog tåget ner till Skåne. På vägen ner åt vi usel SJ-mat, blev X2000-illamående och sen tokkräktes Sixten över sin bok, min kappa, kärlekens jeans och i sina stövlar. Onekligen äventyr. Dan efter åt vi våfflor hos farmor och farfar, jag köpte en ny jacka och njöt av en fin vårdag.

Sen drog vi till Budapest tillsammans med kärlekens hela familj och njöt av vårsol och regn, blommande magnolia och forsythia, panerat kött och syltade grönsaker, fantastiska byggnader, djurpark, korv i stora lass, ett helt omöjligt språk, båtsightseeing på Donau, kusinhäng och många promenader.

Nu är vi hemma igen. Lite trötta, lite mätta på kvällens lammstek och rabarberpaj, men glada efter en fin påsk.

Ögonblick

Koh Rayang. En av de bästa födelsedagarna jag upplevt. Korallstrand, bungalow mellan djungel och hav, turkost vatten, sand mellan tårna. Middag med havet i bakgrunden. Kyckling och ris. Tropiskt nattmörker. Lyktor längs liten stig ner mot havet mot huset. Hela natten: ljuden från blad som rör sig, från djur som rör sig och från vågorna som möter stranden. Ljuden som tar sig in under myggnätet, Nils varma rygg mot min mage. Åskan som kommer och går. Och gryningsljuset som till slut silar sig in genom fönstren.

Mild kväll på Koh Mak. Promenad längs havet. Fantastisk middag på en nästan ödslig restaurang. Räkor, kycklingspett, kall Singha, färsk ananas, papaya, melon till efterrätt. Ett metspö utan krok, en bro att fiska från och ett myller av fisk i vattnet. Glädjen är i det närmaste oändlig för en tvååring.

Bangkok, Chinatown. En ström av människor och dofter. Stånd med frukt i pyramider, högar av torkad fisk, bönor i stora korgar. Guld, rött och avgaser. Dumplings. Råttor. Smala gränder. Något att köpa och något att äta överallt. Ett kaos, ett underbart lockande kaos. Rostade kastanjer. Stinkande pustar. Och mitt i detta virrvarr: Shanghai Inn, ett ljuvligt hotell som en varm famn. Vackert, överraskande, vilsamt. En sval hand på pannan mitt i allt det pulserande livet.

Semesterlunk

Vi har semester hela familjen. Och är hos mormor och morfar i Blekinge. Det görs inte många knop av undertecknad. Idag har jag legat i gräset en stund och jäst i solen, ätit plättar, cyklat ner till havet och läst lite. Äter gör vi ganska ofta. Det är en oerhört skön tillvaro. Idag har jag verkligen kontemplerat över hur oändligt tillfreds jag är med att prestera så lite. Men, så är det bara min andra semestervecka för sommaren och jag tycker faktiskt att jag har förtjänat att lata mig. Mycket.

För att väga upp det hela så latar sig Sixten inte så värst. Igår lärde han sig gå. Han har varit lite tveksam till det där med att gå, om han har fått hålla sig i saker så har det gått an en stund, men så värst spännande har han inte tyckt att det varit. Men igår så släppte det. Och han släppte. Stod och vajade som ett grässtrå i vinden och gick sen 10 steg över golvet. De stolta föräldrahjärtana visste ingen gräns i stolthet över stegen. Framstegen.

Stegandet har också kombinerats med ett "Hej pappa", som nog upprepats 100 gånger sen igår. Hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa. Som grädde på moset vaknade han 04.40 i morse och ville inte somna om. En tapper morfar och mormor erbjöd sig att ta över där, så jag och kärleken sov till efter 7. Då gick jag upp och hittade honom i sängen bredvid mormor, djupt sovande efter väldigt tidig frukost.

Snart är det mat och det är underbart att vara här.

Borta bra...

Jag sitter på kontoret igen. Är lite klibbig och törstig. Det är varmt och kvavt ute. Jag pratar i telefon och webbar. Använder kaffepausen till bloggeri. Nästan ingen är kvar i huset.

Veckan på Gotland var regnig, underbar och matfylld. Jag tror att jag gått upp ungefär 4 kilo i förmiddagsfika, eftermiddagskaffe och långa middagar med efterrätt. Men vad gör det när det har varit ljuvligt. Jag har ätit nyrökt och vildfångad fisk, klappat hästar, tagit bort Sixtens första fästing, applåderat liten fis som stått alldeles på egen hand för första gången, badat i havet, promenerat vid havet, suttit vid havet, längtat till havet. Jag har gungat, varit på utflykt, bakat maränger, blodsockergrälat, blivit utmattad och sovit mycket.

Och så har jag sträckläst sommarens bästa bok. Eat, pray, love av Elizabeth Gilbert. Språket är underbart, roligt och innerligt. Det inspirerade, värmde och fick mig att fnissa högt många gånger per dag. Och resan är fantastisk att få följa med på, genom Italiens mat, in i Indiens meditation och bön för att sedan sluta i kärlek på Bali. Läs den, det är allt jag kan säga.

Bilden är lånad från http://www.elizabethgilbert.com/eatpraylove.htm

Tillsammans

Lördag. En fantastisk avslutning på mitt hemmafruliv. Och en fantastisk bra ettårsfest.

Solsken och skugga under träden på gården. Våra fina familjer tillsammans. Smörgåstårta som blev både god och ofarlig. Ett dopljus från den 17 april 1971, som aldrig tändes då, men som fick brinna nu. En glad födelsedagsgris som pep omkring på golvet bland presenter och käkade jordgubbar. Champagne och prinstårta. Gungfest för storkusinen. Grillad korv med chimichurri. Värme och glädje.

Jag är så glad att ni alla kom och att vi fick vara tillsammans och fira Sixten. Stor kram och stort tack!

Öh. Glad påsk! Eller?

Ett djupt andetag och så är jag igång igen! För någon timme sen gick jag förbi den judiska kyrkogården. Där låg snön låg vit över stumma gravstenar trots att pärlhyacinterna (eller var det krokus?) tittade upp som små vårhorn genom den vita ytan.

Några väldigt händelserika veckor är över. Först en resa till Göteborg där Sixten och jag var på tjejhelg. Nåväl. De killar som var med var max ett år, så det räknas nästan inte. Fast ändå var det just Malte och Sixten som styrde tillvaron av någon märklig anledning... Och jag fick träffa mina underbara vänner och dricka eftermiddagskaffe, skumpa och äta ljuvliga skaldjur från västkusten. Mycket prat om barn, förlossningar och livet. Och om radhus. Vi kom dessutom på att vi i år kan fira 21-års jubileum på vänskapsfronten och bara det är ju enormt stort.

Åkte sen vidare till ännu en kär vän, som jag inte sett på väldigt länge. Ny bekantskap med ung herre gjordes. Han hade lärt sig krypa som ett skott och kanske fick Sixten någon liten insikt i denna konst, som han tog med sig därifrån? Vi hann äta middag och jag fick dessutom inblick i hur en RIKTIG hemmafru sköter sin borg och familj. Min mun gapade som på en guldfisk när vännen visade vad hon hade sytt, målat, bakat, inrett, ramat in och lagt en massa kreativ energi på. Jag som trott att jag hade hemmafrupotential. Ha! Tillåt mig skratta högt. Jag får nog nöja mig med att känna mig huslig när jag lagat havregrynsgröt på morgonen...

Hem igen, feber och rossel. Och lagom tills allt var bra så åkte vi hela familjen till Sveriges södra delar för påskhäng med kärlekens släkt. Tågresa ner och upp gjorde dessutom själva resan lätt som en plätt. Dock placerade i djurvagnen, men ändå... Sixten blev väldigt intresserad av de ludna vännerna och jag satt och tjuvlyssnade på yngel i luva och dårar i telefon. Påskveckan blev väldigt lugn och väldig skön. Faster, farbror, storkusin (på bilden)och ny lillkusin har vi umgåtts med. Liksom farmor och farfar. Och haft en liten turné bland vännerna i söder med kafferep, korvlunch och blötsnö.

Nu är vi hemma igen. Sixten har fått två nya tänder, satt för första gången upp i sängen när vi skulle plocka upp honom i morse och kryper oftast som tiggaren i Luosa (hasande på rumpan). Men det går snabbare och snabbare. Han har ätit köttbullar och haft utedagis med plättar. Badat skumbad med kusinen. Och varit lite känslig och mammagrisig också. Men, vem skulle inte vara det om man hade lärt sig så mycket och varit runt som han har? Nu har vi en vecka i lugn och ro hemma. Sen bär det av till Blekinge och efterlängtat besök hos mormor och morfar.

Andetag ut. Puuuh.