Älskade 3-åring

En debuterande 3-åring idag. Nils.  Å ena sidan en oerhört kompetent liten människa, som tar sig fram med egen maskin och vill hjälpa till med det mesta. Väldigt social, inte rädd att ta plats. Å andra sidan en känslig själ, vill vara nära ofta, blir gärna buren och sover mellan mig och kärleken varje natt. Och en lillebror som är van att få jobba hårt för att få uppmärksamhet, ständigt uppmärksam på vad som händer omkring honom. Är oftast glad, pratar högt, skrattar högt, men när han blir ledsen kommer gråten högt också, stora tårar rullar nerför kinderna länge länge. Han är mycket, det har han alltid varit.

En otroligt fin liten människa, som jag är så glad att jag får vara med på den här resan. Varje dag värmer han mitt hjärta, varje natt lägger han sina varma små fötter mot min mage och en hand mot min kind. Jag minns varje sekund av när han kom till världen, som vore det igår. Och det är en av de mest fantastiska sakerna jag gjort i livet. Tårarna rinner längs mina kinder när jag läser min upplevelse, den är så stark fortfarande.

Älskade unge, grattis på födelsedagen! Kärleken brinner med oändlig låga.

Hur grubblerier och rutschkana inte alls passar ihop

Nytt liv. Nils har skolats in på dagis, allt har gått jättejättebra och jag är så glad för det. Jag har jobbat och varit på kurs. Sociala medier. Herregud, vad mycket kul det finns, vad jag är efter, jag måste börja Twittra, men när fan ska jag få lust till det när det tjittras och tjattras runt omkring mig hela tiden?

Idag är det lördag och jag har en oemotståndlig lust att försänka mig i en blues, få grubbla, sluta mig, sitta inne och skita i att det är sol. Letar upp en nattspellista på Spotify och lyssnar på Monica Zetterlund och Nick Drake. För det går skitdåligt att sitta och grubbla när man ska gå till parken, handla present till 2-års kalas, laga makaroner och korv och sen gå på nämnda 2-års kalas. Det går skitdåligt att rulla sig i tankar och minnen och ömkligheter när man bara vill sova klockan 22.30 och inte alls sitta uppe och bli gråtmild till något svart och lätt deprimerande på stereon. Det går dessutom ännu sämre när stereon i fråga står inne i barnens rum och man alltid har minst en ytterligare person i samma rum. Grubbel passar sig liksom inte när man är småbarnsmorsa med dagjobb och liten lägenhet. Det får man hålla på med nån annan gång. När har jag ingen aning. Förmodligen är barnen det bästa som kunnat hända mig, som är lite lagd åt att grubbla och försänka mig och som älskar Nick Drake. För det finns inte plats och tid att bli låg och bluesig. Men idag, idag längtar jag efter det och kör ett intensivpass i att vara blå när barnen sover, ca 15 minuter verkar jag ha på mig. Fast, äh, nu har jag redan skrivit ur mig för mycket, jag skiter i det och tar en kopp kaffe istället.

Har funderat mycket den här veckan. Över kärleken, över att drömma om något som inte finns, om att se verkligheten som den är, om att släppa taget om saker som inte finns längre - inte för egen räkning men det sätter ändå igång saker i mig också, minnen från förr. Över barnen, stoltheten i mig, hur de får mig att växa, hur fantastiskt det är att vara med på deras resa. Över hur jag vill att mitt liv ska se ut, min trädgård jag vill få gå och gräva i, hitta en plats där vi kan stanna och känna att vi vill vara kvar på. Över att jag plötsligt får ont i magen av tanken på att se mina barn en timme på morgonen och en timme på kvällen, resten av dagen är de med någon annan. Över att jag har ett motstånd mot deltid men vet inte hur livet ska kunna levas bra med heltidsjobb.

Nu: barnkalas. Jiha!

Om perioder, om sovande, om hopp och tröstlöshet

Vi snorar. Jag, Nils och Sixten. Det är mars. Det kalla, vintervita har ersatts av slask och blötsnö som virvlar ner från himlen. Jag känner mig tungandad och hostig, har hoppat över träningen jag såg fram mot. Istället mailar jag, dricker automatkaffe och äter medhavd matlåda.

Sover gör vi i sjok, vaknar med ett ryck av att Sixten drömmer och gnäller högt, eller att Nils vaknar och ställer sig upp i sängen och skriker tills någon kommer. Eller vaknar med ett ryck av att Sixten gnäller så högt att Nils vaknar. Det är ingen bra sömnperiod för oss. Jag och kärleken turas om att hålla på att förlora allt vett och sans av att inte få sova mer än några timmar innan det är dags igen. Jag mantrar "det är en period, det är en period, det är en period...". När Sixten fyllde 1,5 började han sova bättre och det är vad jag håller mitt hopp till med Nils också. Bara ett halvår kvar...

Ännu har inte Nils sovit en hel natt i sitt liv. Han går igång så fort han vaknar, ställer sig upp, skriker högt, högt, högt, kan liksom inte varva ner själv. Det är jävligt ansträngande. Tur att det fortfarande finns Thailand kvar i kroppen, fortfarande energi att ta av. Men det stressar så abnormt. I mig slår sirenen på med en gång när han eller Sixten vaknar och skriker på kvällen och natten. Stresspåslag som om elden vore lös, hjärtat pulserar varning varning varning. Marginalerna är så små att minsta kamp om sömnen blir så oändligt jobbig. Det kommer bli bättre, jag vet ju det, det har blivit bättre, men kampen utförs varje kväll, varje natt och är tillslut så tröstlös i sin upprepning.

Men, det är mars. Bara det är förhoppning om vår, om några månader till sommaren. Och om en sömn som komma skall.

Hur gick det sen? Natt 5 och 6...

Kväll fem så grät jag. Av trötthet och misströstan. Nils vaknade stup i ett och gnisslade, behövde lyftas upp, buffas, ramsas. Han väckte Sixten, som gnisslade, behövde ha vatten och stoppas om. Och tvärtom. De satte igång varandra och hela natten kändes det som jag vaknade med ryck, drog på mig morgonrocken och släpade mig in till barnen med sammanpressade käkar för någon slags omsorg.

Men igår, på sjätte natten, så hände det. Nils sov HELA natten utan att vakna en endaste gång. Och detta trots att hans storebror inte gjorde det... Sixten verkar drömma mycket, det är mycket tigrar och spöken, och många uppvak med gnissel och tjut. Men Nils sov. Som en ängel. Lycka och seger!

Idag håller jag på att kolla hotell på Koh Chang. Utanför regnar det grått och snoriga barn körs i vagnen med stelkalla fingrar. Inuti är jag redan där, vid turkosblått vatten, elefantbad och tropiska nätter. Det lättar upp avsevärt.

Natt 4

Vi kom hem i morse, jag och Sixten. Nils hade vaknat vid 21 och sen hade kärleken inte hört honom på hela natten. Det behöver inte betyda att han inte har varit vaken eftersom jag har en tungt sovande man, men det betyder ju att han inte varit ledsen och kunnat somna om själv.

I natt kommer elddopet. Bägge barnen i samma rum.

Natt 3

Det går framåt, men har varit lite upp och lite ner. I natt var det enklare. Inte mycket gråt eller skrik, lätt att lägga ner och söva om. Fast lite fler uppvak, runt varannan timme efter första sovpasset på 4 timmar. Det som är coolt är faktiskt att vår godnattramsa faktiskt verkar funka. Han blev lugn och tyst direkt när jag ramsade för honom förutom de gånger han redan hade ställt sig upp i sängen, när jag först var tvungen att lägga honom ner.

I kväll sover jag borta med Sixten och kärleken får ta Nils. Dessvärre verkar Sixten ha fått en släng av sin tidigare nattskräck, har vaknat runt 22 varje kväll nu några dagar och gråtit, gråtit, gråtit och varit svår att få kontakt med. Så vi får se hur natten blir. Bara för att man sover med det stora barnet behöver det inte betyda att man faktiskt får sova...

Natt 2

Lycka! 
Det verkar som polletten har trillat ner för Nils! I natt har han bara vaknat fyra gånger på 12 timmar, dvs snittat på fyra timmars sömn per tillfälle. Inget superhysteriskt skrik vid något tillfälle, utan det har funkat att ta upp honom, ge lite vatten, lägga ner igen, buffa lite på rumpan och ramsa godnattramsan "Godnatt min skatt, sov så gott". Och ingen amning alls. Brösten känns lite som svanar som häckar, men det går ju över...

Ironiskt nog så har jag haft lite svårt att somna om när jag vaknat, så jag är inte precis så utsövd som jag skulle kunna vara, men ändå. Inget ont i magen av hysteriskt ledsen/arg liten kille och känslan av att det inte går.
För det går! Tjoho!

Nej, nej, jag ropar inte hej

...men idag tog det mindre än 10 minuter för honom att somna. Jiha! Kan han ha fattat galoppen redan eller är det en engångsgrej?

Den som är vaken får se...

Natt 1

Vi tog oss igenom natten, Nils och jag. Fast kul var det inte. Jag skulle tro att han har skrikit i ungefär 3-4 timmar och eftersom Nils inte gör något lite halvdant så har det varit gallskrik. Det spelade liksom ingen roll vad jag gjorde: klappade, buffade, tog upp. Jag misströstade kraftigt runt 2 tiden och tänkte att "det här går bara inte". Men, så förändrade sig tonen och ilskan fram på morgonen, det blev inte fullt så eländigt och gick snabbare att trösta och lägga till rätta. Och så somnade han om själv, klockan 5 och sov till 7, när han vaknade med ett glatt joller.

För att inte förledas till några amningar hade jag satt på mig amningsovänlig bh och ett tight, långt linne som det skulle bli jävligt jobbigt att dra upp. Så ingen amning i natt heller. Har däremot ammat honom lite nu på dagen, för att tanka lite extra närhet och immunförsvarshöjande. Det känns mycket lättare att sluta med det när det är dags eftersom han ändå äter hyfsat bra. Och äta har han gjort bättre än vanligt so far idag också. Tror att mycket av vårt matstrul - han äter ganska lite - beror på att han småäter hela nätterna igenom och jag hoppas att det ska lösa sig automatiskt nu när han inte får amma längre på nätterna.

Jag känner mig lite mosig, men vid gott mod. Jag tror att det kommer gå bra, bara vi är ihärdiga och inte trillar tillbaka i amningsfällan. Hellre får Sixten sova inne hos oss ett tag så att Nils får lugn och ro, medan han lär sig att sängen är skön att sova i och att man faktiskt kan göra det även om man inte ligger som en sugfisk vid bröstet.

Nu är det ny peppning inför kommande natten när jag och Nils fortsätter. Imorgon tar kärleken över och jag sover med Sixten. Håll tummarna för oss, alla fina människor!

Operation John Blund

Igår mötte jag en av Sixtens dagiskompisars mamma. Hon är höggravid och ska föda sitt andra barn när som helst. Hon tittade på mig med oroad blick och sa: "Oj, och det är ju det där jag kommer att vara i snart". Jag stod och försökte se glad ut och konversera med jordens ont i ryggen, en rymling som sprang som blixten nerför gatan mot bilarna och en smågris som kinkade i vagnen. Jag linkade, röt och ville helst bara lägga mig ner och somna under en buske. Att ha ryggskott är ett helvete med två småbarn. Att ha det i kombination med att inte fått sova en hel natt på minst 7 månader är olidligt.

Så igår startade det. Operation John Blund. Ingen mer nattamning. Ingen mer samsovning (förutom i nödfall). Och rutiner, rutiner, rutiner. För både Nils och Sixten.

Sixten har alltid sovit dåligt. Vi har i hemlighet skickat förbannelser till de föräldrajävlar som sagt "Jaså, sover han inte. Nähä. Vår lilla snutte har ju sovit hela nätter sen hon var 2 timmar. Vi bara lägger henne och har man bestämt sig så funkar det." Sixten har alltid vaknat. Vi har haft stenhårda rutiner med mat- och sovtider och försökt få honom att gilla sin säng och klara av att somna om själv, men ändå har vi rasslat runt på nätterna fler gånger än jag kan tänka på. Och det tär att inte få sova. Jag blir en tusen gånger uslare mamma om jag är trött än om jag har sovit så vi har pratat länge om att göra slag i saken. Spjälsäng till Nils har införskaffats och sovmöjlighet på annan plats ordnats till kärleken och Sixten.

Igår ägde elddopet rum. Nils skulle få sova själv och inte få amma på natten. Taktiken blev någon slags blandning av 5-minuters metoden, Anna Wahlgren och lite eget. Schema för Nils spikades och genomfördes:

07.00 Uppstigning & morgongröt
09.00-09.45 Morgonlur
10.30 Lunch + amning
12.00-14.00 Middagslur
14.00 Stadigt mellanmål + amning
17.30 Middag
18.30 Kvällsgröt + amning
19.00 Sova för natten

Nils somnade som en sten i spjälsängen. Sov till 23.10 när han vaknade men somnade om själv. Vaknade 24.10 men somnade om själv. Vaknade 01.10 och var vaken till 01.40, protestgrät, jag var inne och stoppade om, klappade på rygg, buffade rumpa och ramsade godnattramsan. Somnade tillslut själv. Vaknade 04.20 och var vaken till 05.00. Ganska mycket protestgråt, men inte illskrik, jag var inne med några minuters mellanrum och ramsade, klappade, buffade, stoppade om och la tillrätta. Sov till 06.30 när jag tyckte att det var bra nog.

Allt som allt en riktigt bra första natt tycker jag. Inga traumatiska vak och att inte ha ammat verkar ha gått jättebra det också. Och jag är i spänd förväntan inför kvällen... Håll tummarna för att han har förstått själva grejen med att sova själv!

En åtta

Igår fyllde guldgrisen 8 månader. Vi firade med gröna ärter (till grisen), semlor (till mamma och farmor) och vaniljhjärta (till icke-semmelätande man). Dessförinnan hade han sagt "pappa" massor med gånger, "mamma" ett par gånger och "mappa" om och om igen. Det var också värt att fira.

Men, det är konstigt att det varje månad känns så otroligt och underligt att Sixten blir en månad äldre. Jag har liksom nästan redan glömt hur det var när han var nyfödd, skrynklig och introvert. Och jag inser att det där som alla andra föräldrar säger är sant. "Det går så snabbt". Det gör det. Samtidigt är det är väl det som är det underbara med att ha barn. Det går liksom inte att vara någon annanstans än här och nu när man är med dem. Det är min teori om varför förvåningen är så stor när man inser att ens lilla klimp håller på att bli stor.

Igår blev min klimp alltså hela 8 månader. Jag satt med honom i famnen i soffan och strök över hans små mjuka fötter, som ändå inte är så små längre. Och det slog mig plötsligt att de oanvända sammetstassarna inte är kvar längre. Han är samma och ändå inte samma som när han kom, Sixten. Precis som jag. Precis som kärleken som bara växer och växer.

Rekord

Jag har just tränat mig. På att vara iväg från Sixten.
Insåg igår att det längsta vi varit ifrån varandra på sex månader är 1,5 timmar. Och det fick mig att inse att jag nog behöver träna mig lite mer, så jag inte dör när han ska frigöra sig.

Så idag har jag haft 4,5 timmes umgänge med vännerna L och H samt två gullungar av lite större format än Sixten. En ganska fantastisk känsla av frihet uppstod när jag gick iväg hemifrån. Utan vagn och som en helt vanlig kvinna. Frihet, men också en omedelbar längtan, stor som havet, efter det lilla grynet.

Fast några timmar senare så satt jag där i köket i Årsta och åt mjuk pepparkaka med vännerna och bara njöt. Mina fina, fina vänner. Så underbart det är att få vara med dem.
Som att komma hem.

Nakenfis framför brasan

En naken rumpa, stor som ett rejält äpple. Som får plats i ena handen. Liggande framför sprakande brasa i kakelugnen.

Det är kärlek.

Fredagsmys

Jag vet. Man blir lite galen som förälder. I sitt barn. Att ta bilder av sitt barn. Men eftersom det här är min blogg så kan jag lägga upp hur mycket bilder på Sixten som helst. Bara för att jag vill det.

Det här är vårt fredagsmys.

Kille eller tjej?

Jätteintressant program om könsroller och barn i P1 just nu. Lyssna på Barnen.

Killkalas!

Det är alldeles fantastiskt!
Inom loppet av ett par månader har det kommit fyra nya små killar till världen, bland vännerna. Viggo, Malte, Lukas (igår) och så det senaste tillskottet Sigge (idag). Det är ett veritabelt killkalas som heter duga! Hurra, hurra, hurra!

Att packa en Väska

Jag har kommit på att det är dags att packa väskan. Och inte vilken väska som helst. Utan Väskan. Men dilemmat är att jag inte riktigt vet vad tusan man behöver ha med sig? Jag har följande på listan:

• Underkläder & kläder till mig (mjuka och bekväma)
• Kläder till bäbisen
• Musik i blandad kompott om lusten faller på. På min lista står svängig salsa, soft soul och hård hiphop
• TENS-mackapären
• Journal
  
• Förlossningsbrev (som jag ska skriva idag)
• Nåt energirikt att dricka och äta
  

Men är det något mer? Alla ni kloka kvinnor och män som har gjort det här förr - vad är oumbärligt på BB?

* Kärestan klagar på det här inlägget. "Vadå, DU har kommit på?". Fnyser. Man kan säga att jag fått lite hjälp på traven med det. Från honom. Om man vill kan man säga det. Han är klok som en pudel, min käresta.

Hipp hipp hurra!

Jag har alltid fnyst lite föraktfullt åt Polarn o Pyret, fast i smyg. Lite för välanpassat, lite för välstruket, lite för randigt. Men, jag lägger mig härmed på rygg och visar strupen. Respekt till PoP för jämlikhetstänk kring barnkläder! Jag ska härmed handla så mycket min plånbok tillåter ur den nya unisexkollektionen, där fokus inte är kön utan storlek. Äntligen! Och hey, det behövdes bara att vi kom en bit in på 2000-talet för att den poletten skulle trilla ner hos någon... Inte illa. Ha.

Det är någonting som triggar mig så överjävligt när det gäller färguppdelning. Rosa för tjejer och blått för killar. Min sambo förstår inte varför jag blir så arg. Det är nästan så jag inte förstår det själv, men jag tror att det handlar om att det är en så stark symbol för könsroller och uppdelning. Att inte få ha på sig vad som helst för att man minsann är tjej. Eller kille. Alltså - att inte få göra vad som helst för att man minsann är tjej. Eller kille.

Jag är övertygad om att jag också kommer att stå där och dra i en prinsessklänning. Eller piratkostym. Men så länge jag bara kan så ska jag härda ut och köpa fina kläder som inte vrålar könstillhörighet istället för personlighet. Och när jag inte härdar ut längre - påminn mig om det här inlägget.

Man ska ha barnvagn

Det nya lilla livet ska komma om fem veckor sådär. Det är inte långt kvar. Overkligt kort faktiskt. Och då måste man fixa barnvagn. Sagt och gjort - för flera månader sen fick vi veta att vi var "väldigt sent ute för att beställa vagn". Det är ett projekt som är värre än att köpa bil, I tell you.

Men igår fick vi den i alla fall. I ett platt paket som från Ikea, trots att vi betalat en högerhand och en förmögenhet för den. Ihopsättningen kombinerades med lågt blodsocker. En olycklig kombination. Min älskade kallade mig för "Kniven" resten av dagen

Nu står den här i alla fall. Knallröd och ihopsatt. Kniven är nöjd.