Vi snorar. Jag, Nils och Sixten. Det är mars. Det kalla, vintervita har ersatts av slask och blötsnö som virvlar ner från himlen. Jag känner mig tungandad och hostig, har hoppat över träningen jag såg fram mot. Istället mailar jag, dricker automatkaffe och äter medhavd matlåda.
Sover gör vi i sjok, vaknar med ett ryck av att Sixten drömmer och gnäller högt, eller att Nils vaknar och ställer sig upp i sängen och skriker tills någon kommer. Eller vaknar med ett ryck av att Sixten gnäller så högt att Nils vaknar. Det är ingen bra sömnperiod för oss. Jag och kärleken turas om att hålla på att förlora allt vett och sans av att inte få sova mer än några timmar innan det är dags igen. Jag mantrar "det är en period, det är en period, det är en period...". När Sixten fyllde 1,5 började han sova bättre och det är vad jag håller mitt hopp till med Nils också. Bara ett halvår kvar...
Ännu har inte Nils sovit en hel natt i sitt liv. Han går igång så fort han vaknar, ställer sig upp, skriker högt, högt, högt, kan liksom inte varva ner själv. Det är jävligt ansträngande. Tur att det fortfarande finns Thailand kvar i kroppen, fortfarande energi att ta av. Men det stressar så abnormt. I mig slår sirenen på med en gång när han eller Sixten vaknar och skriker på kvällen och natten. Stresspåslag som om elden vore lös, hjärtat pulserar varning varning varning. Marginalerna är så små att minsta kamp om sömnen blir så oändligt jobbig. Det kommer bli bättre, jag vet ju det, det har blivit bättre, men kampen utförs varje kväll, varje natt och är tillslut så tröstlös i sin upprepning.
Men, det är mars. Bara det är förhoppning om vår, om några månader till sommaren. Och om en sömn som komma skall.
8 kommentarer:
Våren! Våren!
det är den som är vår räddning.
doften...liten tussilago i geggigt dike. fan vad jag längtar.
Våren är på gång åtminstone här i söder, det regnar och är plusgrader.
Jag förstår att det tär att inte få sova, själv hade jag turen att få fem barn som alltid sovit hela nätterna(det kanske är därför det blev så många.♥
Det har varit en ovanligt tung vinter. Det tycker jag. Och allt det där vardagsslitet som i solsken och dis är hanterbart, ja, det är mindre så i ljuset av den här perioden. Jag vet vad du talar om och ändå vet jag ju att vi har lyxen av större yta och att mycket blir mycket lättare med det. Fast våra barn har heller inte sovit bra. Någonsin. Och jag hoppas på att det bådar för stordåd längre fram eller nåt. Någon slags kompensation. För sömn är livsviktigt för mental hälsa. Jag hoppas hoppas hoppas och ber för att det blir bättre dagar och nätter. Snaaaaart. Stor kram i dimman. Och tänk, idag var det faktiskt underbar sol här. Det finns hopp.
Hoppas att det vänder snart för er på sömnfronten...det är ju hopplöst att inte få sova...allt gott
Ja, bland RS virus och sömntöcken så är det ljusare tider ändå. Det är fantastiskt att få leva, andas och vara med. Det kommer en vår. Fåglarna vet det redan. Snart vi också. Puss
åh vad kämpigt det är det där... jag känner så igen mig i det där stresspåslaget du beskriver, att det inte kan räcka med att man väcks! varför måste man dessutom bli alldeles uppvarvad och hispig..?
Få saker kan få en ur spel som sömnbrist... hoppas perioden går över illa kvickt. Och jag är övertygad om att den annalkande våren kommer göra det lite, lite lättare.
fröken blund:
ja, det är räddningen. Räddningen! Jag längtar också. Snart är vi igenom halva mars...
Therese:
Haha, ja, jag tror faktiskt att sovandet har med antalet barn att göra:D Jag har åtminstone väst till min man att "Innan de där två sover så kan du glömma att vi skulle skaffa ett till". Och så är det. Jag kan inte tänka mig hur jobbigt det skulle vara med en bäbis till just nu. Så det får vänta tills det blir bättre sömntider. Men då kanske... Skönt att höra att det är lite sol som lyser på er där nere i Blekingelandet. Njut!
k:
Ja, en tung och lång vinter har det varit. Trots att vi flydde den en månad. Tur att det sitter lite energi kvar i kroppen av det! Jag håller tummarna för att era gryn börjar sova bättre också och att vi alla kan få tillbringa nätterna med annat än att vanka från olika rum och till olika bäddar med barn i olika vakenstadier. Kram!
Toril:
Jo. Det suger faktiskt. Men, det måste ju vända. Nån gång... Tack och detsamma till dig.
Borgarbrackan:
Ja, den kommer, den kommer, våren! Vi lär väl märka det också så småningom. Och det har ljusnat, betydligt. Så skönt att ni är hemma igen, vännen. Stor kram!
fru a:
Ja, ett elände är det. Hjärtat bultande trots att man precis vaknat. Detärenfas, detärenfas, detär....
Alexia:
Jo, det tror faktiskt jag också. Vår gör mycket för sinnet. Och kroppen.
Skicka en kommentar