Ta avsked och välkomna in. Samtidigt.

Helgen har varit energikrävande. Begravning i fredags, kärlekens fina mormor. Fin, ljus ceremoni trots den stora sorgen.. Men vissa saker gjorde avskedet lättare. Som marssolen som helt plötsligt kom silande in med kraft genom de målade fönstren. Som en fantastisk mansstämma som sjöng Ave Maria. Som att barnen vaknade mitt under pågående begravningsakt och jag fick bära in dem i kyrkan under akten, varma kroppar tryckta mot min, stora ögon som häpet tittade upp på ljus och takmålningar, så mycket liv i två små människor. Och det behövs. Varje gång jag möter döden så blir jag i de stunderna så medveten om hur mycket jag längtar efter liv, så nära och så intensivt som möjligt. Och jag kände hur tacksamheten vällde upp i mig, där i kyrkan, när jag fick sitta genom avskedet med det största livet har gett mig tätt intill, sötvarm andedräkt och mjukt hår mot kinden. Livet och döden i det naturligaste mötet.

De följer ju varandra. Alltid. Livet och döden. Och det finns tillfällen när det blir så tydligt, när det inte finns några gränser mellan dem nästan. Så har jag i alla fall känt när jag fött både Sixten och Nils: att det varit det närmaste mötet med både livet och döden på en gång. Inte för att det har varit något som hänt som gjort mig rädd för att det skulle gå illa just då, men bara för att själva födandet varit som ett gränsland. Att föda barn har varit så nära livet som det i princip går att komma och just därför också nära döden. Det naturligaste gränslandet, med bara en tunn hinna mellan de två, utan rädsla men tydligt: i livets närvaro finns alltid döden. Så har det varit för mig. Och den upplevelsen har varit otroligt stark.

I övrigt. En stor, stor tröttma som gjort kvällarna korta och dimmiga. En intensiv lyckokänsla av marssol som möter snö. En överraskande fontänkräkning (Nils) vid lördagens släktmiddag, som fick alla närvarande att tänka vinterkräkis, men som inte verkar vara det (peppar, peppar). Och den ständiga känslan av fullständigt kaos som alltid verkar följa i våra fotspår varje gång vi är bortbjudna på middag (eller egentligen vid varje måltid oavsett tid och plats) och helt plötsligt måste kasta oss hemåt för att något barn flippar ut av kvällströttma, inte slutar kasta mat på golvet eller möjligtvis skriker som en besatt för att han inte får stå på stolens ryggstöd utan att hålla i sig.

Livet som småbarnsförälder är på något sätt hela tiden så överraskande. Eller inte, beroende på hur man ser det.