Ser du ljuset, Jonathan?

Just nu är det nästan det enda jag kan tänka på. Ljuset. Det liksom växer i hela min kropp tillsammans med längtan efter våren. Jodå, jag kan hantera lite snö, skulle kanske till och med kunna uppskatta en pulkabacke efter Skånes regniga jul. Men våren. Jag längtar så. Jag vet att det är för tidigt. Jag vet att jag kommer att få möta vintern igen. Men, idag känner jag hur det spirar i kroppen när vårljuset slår igenom vintertröttheten. Jag tänker på frön som ska sås, på solvarma stenplattor under bara fötter, på färgerna som kommer. Vi är inte där, men min resa dit har redan börjat.

Jag. Är.

Jag stannar så sent jag har lust med på jobbet. Slutför det jag håller på med. Tar tåget hem. På cykeln från stationen känner jag en intensiv lycka i magen av en liten skuttande flicka i rosa klänning, doften från havet och vallmon i gräset intill. Kommer hem till ett tyst och stilla hus. Öppnar altandörren, släpper in kvällsluften. Andas djupt. Så oväntad känsla. Tidsrymden. Ingen väntar på mat, ingen behöver min uppmärksamhet. Det är bara jag här.

Trädgården på kvällen är min favoritplats. Jag älskar att gå där när svalkan kommit och dofterna letar sig fram utan brådska, utan svårighet. Låter handen glida över glättig mynta, ludna tomatblad, sträv lavendel. Det är som en skattkista, grönskan därute som jag får lov att dela med humlorna och fjärilarna. Dra en tistel här, plocka några vissna rosor där. Andas ut, andas in. Med magen, som jag försöker lära mig. I trädgården känns det som det är lätt att andas så.

Resten av familjen är kvar på Gotland där vi varit en vecka. Bland blommande vägrenar i lila, blått, gult. Med svärmar av fjärilar runt omkring. Med bad, cirkus och Visbys snirklande gränder kantade av rosor. Varvat med vredesutbrott, tjyvnyp och drömmar om lejon som äter upp. Sixtens mest frekventa ord har varit: aldrig. Oavsett om det har handlat om att komma och äta, kissa för natten eller följa med någonstans. Nils har oavbrutet spöat upp sin storebror och vrålat "jag bestämmer" när vi har sagt till honom att han inte får göra så. Ja, fullständig sommarharmoni som ni hör. Vanmakt och trötthet i kombination med glädje, närvaro och kärlek.

Några dagar kvar och sen åker jag till dem igen. Mina vackraste. Och argaste. Jag längtar, men nu njuter jag av att vara här, med mig själv.

Malmöyogis, se hit

Jag hittade yogan i höstas, i kropp och andning och framför allt närvaro. Trots all stress så var jag här och nu i stora delar och det tror jag var yogans förtjänst. Och meditationen. Herrejösses, jag glömde nästan meditationen. För upplägget var en timme yoga och en timme meditation i kombination. En helt fantastisk kombination som fick mig att landa och hinna vara. Det längtar jag efter att hitta igen.

Så, nu behöver jag tips på bra yogaställen i Malmö. Någon?

Kallsvett, nattkiss och Skansen

Livet böljar, upp och ner, fram och tillbaka. Jag har kommit in i vardagslunken igen, fast det är sorgligt nog sista veckan med hemmaman. Nästa måndag börjar dagislivet på riktigt för Nils. Min lille store Nilla. Söt som socker, retstickan, de höga vrålens oförtröttade prins, ibland för hårdhänt och envis för sitt eget (och andras) bästa, en ljuvlig liten människa som sätter mitt hjärta i brand varje dag. Och om två veckor drar allt igång på riktigt - hämta, lämna, trixa, vabba, heltidsjobba, hinna vara mamma, hinna vara Anna. För att underlätta lite i logistikträsket har vi bestämt oss för matleveranser, varje vecka det har vi bestämt. Just nu är det Matkomfort som gäller, det känns bra just nu. Den övriga maten har vi börjat handla på nätet och få hemlevererat. Det känns också jävligt bra istället för att trängas på Daglivs och vackla hem med barnvagnar och kassar som går sönder.

Sömnen går också i vågor. Sixten håller på att sluta med nattblöja och det slutar i många våta nätter. Fast inte på det där sättet som förr... Och så drömmer han så han slår knut på sig själv, skriker, gråter, till och med trotsar i sömnen. Vaknar liksom men är inte här hos oss utan någon annanstans. Väcker med jämna mellanrum Nils som går igång så lätt, så lätt, och som skriker sitt höga C outtröttligt tills han blir upplockad. Det gör mig så stressad att det nästan är löjligt. Och så blir vi irriterade på varandra, kärleken och jag. Och så kan ingen sova gott. Det är ett starkt skäl att inte skaffa fler barn, jag orkar bara inte trassla mer med sömnen efter helveteshösten. Kroppen och själen skriker att den inte orkar, går igång. Men sen möter jag en liten nyfödd kropp, eller ser en skrutt som hänger på nåns mage på Ica, eller kommer ihåg hur fantastiskt det är att få uppleva mötet med en helt ny människa. Då längtar jag efter att göra det igen. Vi får se vad som är starkast - sömnbristen eller längtan.

Däremellan är det bröllopsfester, kräftor och Skansen som gäller. Och påminnelsen om att livet är skört efter att ha hållt kollegans kallsvettiga hand tills ambulansen kom och hämtade. Ett kranskärl som inte längre vill och mattan rycks undan under fötterna. Det gick bra, men det går så snabbt för hela livet att ändra riktning. Jag går nu, springer genom regnet mot blå linje för att komma hem snabbt och krama mina vackra, som bygger med lego eller bråkar i soffan. Min största påminnelse om livets oändlighet.

This is how we do it

Champagne och korv med mos. En utsökt kombo. Och perfekt så här på sommarlovsstarten. För idag har jag jobbat sista dagen på jäääääääävligt länge och ser fram mot att åka hit och dit, bort och hem, till gamla platser och nya. Gå med bara fötter i gräset, bada i havet, fiska, få vinterhudnyans att bli sommarhudnyans, grilla, åh, som vi längtar efter att grilla. Vi ska i princip inte göra nåt annat än grilla allt som går. Kanske klia på ett myggbett och leta fästingar också, men inte mer än så.

Vara. Vara. Vara. Bara vara.
Puss och kram sötisar, vi hörs när jag grillat färdigt (eller kanske innan om jag inte kan hålla mig)!

PS. Till hemlige bokvännen, kanske blir paketet liggande ett tag på posten... Du kan ju alltid maila och se var jag är om det är så att du vill ha paketet hämtat bums...DS.

Jo, nu ska jag bara sitta här. Och andas.

Lugnet lägger sig sakta. Jag har kastat familjens minste medlem i säng, vrålande av trötthet. Avstyrt ett trotsutbrott med hjälp av Pippi Långstrump. Och nu har Sixten och kärleken precis gått iväg mot första omgången cirkus.

Diskmaskinen står och mullrar i bakgrunden. En lätt trötthet kommer över mig. Men, framför allt njuter jag av att vara ensam en stund. Jag ska banne mig bara sitta här och andas och känna hur det känns. Bara vara. Inget mer.

För det var jäkligt länge sen.
Och jag längtar efter mig.

Orden har tagit slut. Men som tur är finns det bilder.

Dagens top 5

1. I kväll tar jag tåget. Söderut. Mot kärleken och Sixten Blixten. Jag längtar! Och fyra tågtimmar för bokläsning. Kräver minst två böcker att sätta tänderna i.
2. Lunchdejt med före detta kollegan.
3. En medhavd kaffe med riktig mjölk. Allt för att slippa undan automatgiftet.
4. Ljum morgonbris ute och sol i ögonen på tunnelbanan till jobbet.
5. Och en hemlis...

Öh. Glad påsk! Eller?

Ett djupt andetag och så är jag igång igen! För någon timme sen gick jag förbi den judiska kyrkogården. Där låg snön låg vit över stumma gravstenar trots att pärlhyacinterna (eller var det krokus?) tittade upp som små vårhorn genom den vita ytan.

Några väldigt händelserika veckor är över. Först en resa till Göteborg där Sixten och jag var på tjejhelg. Nåväl. De killar som var med var max ett år, så det räknas nästan inte. Fast ändå var det just Malte och Sixten som styrde tillvaron av någon märklig anledning... Och jag fick träffa mina underbara vänner och dricka eftermiddagskaffe, skumpa och äta ljuvliga skaldjur från västkusten. Mycket prat om barn, förlossningar och livet. Och om radhus. Vi kom dessutom på att vi i år kan fira 21-års jubileum på vänskapsfronten och bara det är ju enormt stort.

Åkte sen vidare till ännu en kär vän, som jag inte sett på väldigt länge. Ny bekantskap med ung herre gjordes. Han hade lärt sig krypa som ett skott och kanske fick Sixten någon liten insikt i denna konst, som han tog med sig därifrån? Vi hann äta middag och jag fick dessutom inblick i hur en RIKTIG hemmafru sköter sin borg och familj. Min mun gapade som på en guldfisk när vännen visade vad hon hade sytt, målat, bakat, inrett, ramat in och lagt en massa kreativ energi på. Jag som trott att jag hade hemmafrupotential. Ha! Tillåt mig skratta högt. Jag får nog nöja mig med att känna mig huslig när jag lagat havregrynsgröt på morgonen...

Hem igen, feber och rossel. Och lagom tills allt var bra så åkte vi hela familjen till Sveriges södra delar för påskhäng med kärlekens släkt. Tågresa ner och upp gjorde dessutom själva resan lätt som en plätt. Dock placerade i djurvagnen, men ändå... Sixten blev väldigt intresserad av de ludna vännerna och jag satt och tjuvlyssnade på yngel i luva och dårar i telefon. Påskveckan blev väldigt lugn och väldig skön. Faster, farbror, storkusin (på bilden)och ny lillkusin har vi umgåtts med. Liksom farmor och farfar. Och haft en liten turné bland vännerna i söder med kafferep, korvlunch och blötsnö.

Nu är vi hemma igen. Sixten har fått två nya tänder, satt för första gången upp i sängen när vi skulle plocka upp honom i morse och kryper oftast som tiggaren i Luosa (hasande på rumpan). Men det går snabbare och snabbare. Han har ätit köttbullar och haft utedagis med plättar. Badat skumbad med kusinen. Och varit lite känslig och mammagrisig också. Men, vem skulle inte vara det om man hade lärt sig så mycket och varit runt som han har? Nu har vi en vecka i lugn och ro hemma. Sen bär det av till Blekinge och efterlängtat besök hos mormor och morfar.

Andetag ut. Puuuh.

Rekord

Jag har just tränat mig. På att vara iväg från Sixten.
Insåg igår att det längsta vi varit ifrån varandra på sex månader är 1,5 timmar. Och det fick mig att inse att jag nog behöver träna mig lite mer, så jag inte dör när han ska frigöra sig.

Så idag har jag haft 4,5 timmes umgänge med vännerna L och H samt två gullungar av lite större format än Sixten. En ganska fantastisk känsla av frihet uppstod när jag gick iväg hemifrån. Utan vagn och som en helt vanlig kvinna. Frihet, men också en omedelbar längtan, stor som havet, efter det lilla grynet.

Fast några timmar senare så satt jag där i köket i Årsta och åt mjuk pepparkaka med vännerna och bara njöt. Mina fina, fina vänner. Så underbart det är att få vara med dem.
Som att komma hem.

Sätta färg på tillvaron

I november börjar den. Färgtörsten.

Från att ha sprakat av höstfärger så antar naturen plötsligt 14 nyanser av brunt. Eller grått. Öststatsgrått.
Och människorna sätter på sig den pigga färgen svart och glor ner i marken när de travar fram genom det iskalla duggregnet.

Då börjar min färgtörst, som varar ända in i april. En längtan efter smaragdgrönt, fuchsia och rapsgult. En längtan som går ända in i kroppen och gör att jag känner mig blodfattig.

I år kureras den av vagn, åkpåse och unge.
Han sätter färg på tillvaron, Sixten.

Längtan

Om två dagar är vi där.

Där tallarna susar vänligast, näktergalen sjunger ljuvligast och fästingarna biter som värst. Det är inte semester för mig om jag inte får lov att sova i det gamla huset, med myggnätet på och fönstret öppet så man hör trädsus och fågelsång. Att få gå barfota i gräset över backen, soltorka efter badet eller skrubba potatis till middagen på stentrappan, fundera över livets mening på utedasset. Doften av äng när man går på stigen ner mot havet. Att sitta på den gamla stenbryggan och se solen gå ner. Dricka te ur en blommig tekopp på verandan en tidig morgon.

Och jag längtar efter att få träffa min familj. Få lite tid att bara umgås utan att känna tidspaniken komma krypande. Och hinna prata utan att känna att "nu har vi bara två timmar på oss". Det ska bli så skönt att få träffa dem. Och få introducera Sixten i familjen på riktigt.

Jag längtar.