onsdag 22 september 2010

Vi börjar gå hand i hand, kroppen och jag. Nu tillsammans med en clown.


















Jag promenerar oftast till det djupblå rummet, stänger av mobilen på vägen, känner kroppen röra sig. Öppnar dörren och kliver in i det lågmälda. Mjuka kläder, mjuka fotsteg, mjuka röster. Går in och sätter mig på en av de orangea yogamattorna. Blundar, är i mig själv, andas med magen. Jag tycker om energin i rummet, jag tycker om vår lärares röst när han avslutar en instruktion med "Okey dokey", jag tycker om att lärarna inte fokuserar på vilken typ av yoga vi håller på med eller vad meditationen ska uppnå för det ska inte bli en stressfaktor i sig, jag tycker om att bara vara där. Tycker om att vara där 2 timmar och en kvart varje gång för då hinner jag landa.

Första gångerna så stretade kroppen så fruktansvärt trots att vi bara gjorde enkla, enkla rörelser som löste upp låsta lemmar. Jag pressade och kroppen stretade emot. Jag ville prestera och kroppen kunde inte. Men nu, senaste gången, så började vi hålla varandra i handen, jag och kroppen. Vi hjälptes åt, jag släppte och kroppen släppte också. Millimeter för millimeter, mot något som kändes som närvaro.

Sen stod jag på huvudet i Clownen. Och den exaltation som infann sig när jag faktiskt stod på huvudet och kände mig helt avslappnad var enorm.

Sen kommer meditationen, en timme. Oftast med en röst att följa ibland i tystnad. Ibland vill kroppen bara sova och stänga av, ibland kryper det i mig som en myrstack. Ibland är det härligt, ibland är det jobbigt och ibland är det skitjobbigt. Men det är bra, jag känner det i själen som försöker hitta en liten lugn picknickplats med egen filt och hallonsaft bland alla surrande tankar som pockar på uppmärksamhet. Jag vet inte om det är yogan eller något annat som gör det, men jag känner mig så mycket mer närvarande nu än jag gjort på väldigt länge. Som om jag hänger ihop igen, med alla delar. Som om jag känner smaken av mig själv igen, känner igen mig själv. Som om jag varit vilse och har hittat hem.

Det är bra grejer.

Bild från http://www.yoga.se/

7 kommentarer:

k sa...

Mm, det där är jag avundsjuk på, det där med yoga. Och, ja, jag vet att det egentligen bara är att sätta igång, men den där tiden den ska ju räcka till så mycket och i det senaste har den liksom inte räckt till något alls... Det låter i alla fall underbart och det unnar jag dig till hundra procent. Stor kram till dig!

Fröken Blund sa...

jag tänkte skriva precis exakt det K redan skrivit så nu skriver jag inte det utan utropar Yoga is da shit och höjer näven rätt upp i luften. bara sådär.

Anonym sa...

Den politiskt-mediala överklassen och den organiserade brottsligheten gör nu gemensam sak mot Sverigedemokraterna. Demokratin är hotad. Då kan jag omöjligt tiga. Det är en medborgerlig PLIKT nu för alla oss som GILLAR OLIKA att stå upp mot den falska vänsterns strävan till Gleichschaltung och real diktatur.

Det är vidare min skyldighet att sprida ljus över något starka krafter vill mörklägga, nämligen det VERKLIGA hiv-läget i vårt land.

Denna sida upp!

- Peter Ingestad, Solna

Toril sa...

Ja jag instämmer..yoga is the shit! Det är helt säkert det som grundat dig mera..fint..å vackert att få ta del av dina upplevelser...kram

Fröken Blund sa...

och sen tycker jag att det är tomt utan dig. kommer du snart tillbaka?

Toril sa...

Tittar in och kramar dig lite så där i höstblåsten..jag bloggar inte runt så mycket nu då orken tryter..men jag finns här lite i periferin..KRAM!

Yogamamma sa...

Yoga is da shit. Den gör dig närvarande, så är det bara, det är min absoluta övertygelse. Och jag vill bara höra mer och mer om dig och din kropp och dina upplevelser i det djupblå rummet.