I mig är sorgen ingen varg som river. I mig är sorgen en öppen dörr, på vid gavel mot ett mörkt rum. Jag ser inte hur stort det är, det känns oändligt. Därinne är det kallt och mörkret sprider sig i mig, i min mage, runt mitt hjärta, det känns som jag hade en världsrymd inuti.
Man vet att det ska hända, men när det händer är det alldeles obegripligt. Jag rör mig som i slow motion, som jag stelnat. Hjärtat simmar någonstans inne i mörkret, kippar efter andan. Det är bara tyst och jag fryser hela tiden. Man vet att det ska hända, att det händer hela tiden, men när det händer är det ofattbart att världen fortsätter snurra.
I måndags dog min mamma. Jag höll hennes hand när kroppen kämpade med sina sista andetag, när hjärtat långsamt upphörde slå. Jag är så glad att jag hann komma till henne, att hon inte var ensam, att jag fick vara där och ge all kärlek jag kunde just då. Det kom så plötsligt, i vägen för alla planer. I vägen för nästa telefonsamtal, för den där utflykten vi skulle göra - bara hon och jag, för nästa gång vi skulle ses, för semlorna hon skulle baka, för födelsedagar som skulle firas, för resan som var bokad. Allt i spillror utom vetskapen om att allt kan ändras på ett ögonblick. Och sorgen står i full blom.
