Bilåkande och bokslut

Så blev det ett juluppehåll i alla fall. På bloggen. Och i livet.
Det har varit sköna dagar som tillbringats på något av nedanstående sätt:
1. i bilen mellan Stockholm - Malmö - Karlskrona - Stockholm
2. med föräldrar, bröder, systrar, syskonbarn, mostrar, farmödrar och kusiner i blandad skara
3. ätandes något, med fördel av onyttig karaktär

När jag tänker efter tror jag att alternativ 3 varit inblandat i princip hela tiden. Hur som helst har det varit en intensiv, grön, familjespäckad och härlig jul på alla sätt och vis. Fast jag har tagit fruktansvärt lite bilder. Och inte haft lust att skriva heller. Bara vila i nuet och familjefamnen. Så det har jag gjort.

Och nu är det dan före dan igen. Med det gamla årets skälvande bokslut och det nya årets renpudrade matta framför fötterna. För vår del ser det ut som det blir hemmasittarkväll med fokus på chevre chaud, Biff Rydberg och crème brulée. Ett glas vin. Och sen är det nedräkning och avslut av ett fantastiskt spännande år. Och välkomnande av det nya året.

Må ni alla få vad ni önskar er av 2008!

Grönt är skönt...

... och broccoli är fest.

Rekord

Jag har just tränat mig. På att vara iväg från Sixten.
Insåg igår att det längsta vi varit ifrån varandra på sex månader är 1,5 timmar. Och det fick mig att inse att jag nog behöver träna mig lite mer, så jag inte dör när han ska frigöra sig.

Så idag har jag haft 4,5 timmes umgänge med vännerna L och H samt två gullungar av lite större format än Sixten. En ganska fantastisk känsla av frihet uppstod när jag gick iväg hemifrån. Utan vagn och som en helt vanlig kvinna. Frihet, men också en omedelbar längtan, stor som havet, efter det lilla grynet.

Fast några timmar senare så satt jag där i köket i Årsta och åt mjuk pepparkaka med vännerna och bara njöt. Mina fina, fina vänner. Så underbart det är att få vara med dem.
Som att komma hem.

Systerskap

Trasslade in i en butik idag och hajjade till av svänget som strömmade ut ur högtalarna.

[jag] Vad är det för musik du spelar?
[hon] D'angelo.
[jag] Va! Du menar att han har släppt ett nytt album?
[hon] Ja! Jag har precis hittat den.
[jag] Praise the lord!
...
Efter att ha pratat D'angelo, Maxwell, Jill Scott och Angie Stone i en kvart med min nyfunna soulsyster så smet jag ut i kylan igen.

Han är tillbaka. Äntligen.

Årets sursnörp

Alltså, jag orkar inte skriva så mycket om Svenskt Näringslivs nya annonskampanj. Förrutom att den känns så mossig att klockorna stannar. Och provocerar mig enormt med sin taffliga copy och snipiga ton.

DN:s Malin Ullgren säger det så mycket bättre. Läs här.

Idag

Underbart häng med vännen U och sötnosen Viggo. Och ny upptäckt: Dieselverkstaden. Fantastisk Voltaire-fika med kidsen. Introduktion av smörgåsrånet i Sixtens värld. Mycket stort.

Och från en massa kärlek över till hat med Elisabeth Ohlson Wallins utställning "In hate we trust". Stark och otäck. Rembrandtskt ljus-dunkel. Viktig och tankeväckande. Målerisk i sitt återhållna ursinne. Men den stora frågan är ju hur vem man älskar kan väcka så mycket hat hos människor?

Igår

Långpromenad till Nationalmuseum och Moderna. Trafikstockning utanför NK. Skridskoåkare som bambi på hal is i Kungsan. Och en och annan julsång som genomträngde parfymdimman på det stora varuhuset.

Klarblå himmel och trynande gris i vagnen.

Se upp!

Lillgrisen kan sitta på egen hand. Om än något ostadigt. Och så tycker han att det är väldigt roligt att stå. Tur att vi har så många lagom höga saker att hålla sig i.

Fredag i stan

Jag sitter där. I soffan. Kakelugnen strålar värme och stjärnan i fönstret ett rött skimmer över rummet. Marshmallows finns i en påse i köket och om jag hade velat hade jag kunnat grilla en eller två eller fjorton över glöden i kakelugnen. Jag äter mandariner och tittar på Idolfinalen. Den unge mannen sover och den lite äldre mannen är bortrest. Jag njuter av att vara alldeles ensam.

Någonstans i förorten springer samtidigt kattkvinnan varv efter varv på en regnvåt löparbana åtföljd av en karaktär av stål. Jag kryper längre upp i soffan och vänder rumpan mot värmen. Och på tv:n faller ett regn av silverconfetti över vinnarblondinen.

Världen är god, välsignad och vacker.

Rutiner härdar

Ett plus med att få ordning på mat- och sovrutinerna är att man helt plötsligt kan planera och veta (nåväl, nästan veta) vad som ska hända. Sixten sover numer mellan 12 och 2 på dagen. Och det gjorde att jag kunde klippa mig igår. En och en halv lyxig timme hos min fantastiska frisör.

Under tiden låg Sixten och sov i vagnen utanför fönstret. En och annan tanke på galna pundare som skulle kunna springa förbi och stjäla mitt lilla änglabarn for genom mitt huvud. Men, jag stålsatte mig och numer är jag både snygg i håret och något mer härdad av storstadslivet.

Att sticka ut

Över stora delar av Vasastan har någon stickat ut. Eller gjort ett utstick. Ja, vad man nu ska säga. Helt enkelt stickat stilfulla saker som värmer stuprör, stolpar och en och annan naken staty. På Odenplan har numer den kalla mannen med rumpan bar åtminstone fått en snygg luva. Det är något så spännande som graffitistickarna Stickkontakt som varit i farten.

Jag imponeras mäktigt över alla som kan handarbeta. Sy, sticka, brodera, virka eller knyppla. Inget kan jag sägas göra. Jag kan med stor möda sy i en knapp, men annars förlitar jag mig helt på proffsen eller min häftapparat. Det är uselt.

Sticka försökte jag mig på i högstadiets syslöjd och tänkte glatt att "en tröja ska man väl kunna sno ihop". Ett år senare satt jag där med ett halvt bakstycke, som jag fick lura min slöjdfröken att jag hade stickat klart för att få betyg. Det var första och sista gången jag befattade mig med de räta och aviga. Men, graffitisticka - det skulle jag också vilja kunna.

Sätta färg på tillvaron

I november börjar den. Färgtörsten.

Från att ha sprakat av höstfärger så antar naturen plötsligt 14 nyanser av brunt. Eller grått. Öststatsgrått.
Och människorna sätter på sig den pigga färgen svart och glor ner i marken när de travar fram genom det iskalla duggregnet.

Då börjar min färgtörst, som varar ända in i april. En längtan efter smaragdgrönt, fuchsia och rapsgult. En längtan som går ända in i kroppen och gör att jag känner mig blodfattig.

I år kureras den av vagn, åkpåse och unge.
Han sätter färg på tillvaron, Sixten.

Segervrål

I natt har Sixten sovit 12 timmar. Vaknat tre gånger (som jag hört) och somnat om själv på några minuter. För första gången på nästan 6 månader har jag sovit mer än 3 timmar i sträck. Jag har nämligen sovit 10 timmar. I sträck.

Milt uttryckt är jag i extas.

Att känna tillförsikt

Förra veckan blev en mardröm sömnmässigt. Sixten vaknade varje eller varannan timme hela nätterna och kunde inte somna om själv. Jag ammade, vaggade, sjöng, bar, hyssjade...och visste varken ut eller in till slut. Och eftersom vi sover i samma rum alla tre (och inte har något alternativ med vår tvåa) så blev situationen ohållbar.

Så i fredags blev det start för Anna Wahlgrens "Sova hela natten-kur". Jag har inte velat köra den full ut innan, men har läst på mer och omvärderat sättet. Det innebär också att jag inte har ammat på natten sen i torsdags och det känns väldigt bra. Det innebär också att vi avbokade allt som var planerat för helgen, för att kunna fokusera på att sätta dagsrutinerna. Så ett schema är satt för dagens mat- och sovtider, som vi numer håller stenhårt på.

Resultat: Sixten har vaknat mycket de två gångna nätterna, men det har ändå känts hoppfullt. Som att han frågar mycket och protesterar en hel del men faktiskt ändå är på väg mot något nytt. Nämligen att lära sig somna om själv och vara trygg med det. Och hoppfullt för att jag vetat vad jag ska göra när han vaknar och skriker. Nämligen försöka vara lugn och trygg i mitt handlande.

Jag är lätt groggy efter att ha sovit i snitt 5 timmar per natt. I uppbruten tid. Så jag ska snart gå och lägga mig. Och tro med hela mitt väsen på att vi går åt rätt håll.
Mot en hel natts sömn för oss alla.
Halleluja.

Nakenfis framför brasan

En naken rumpa, stor som ett rejält äpple. Som får plats i ena handen. Liggande framför sprakande brasa i kakelugnen.

Det är kärlek.

Hagaparken, klockan 12.45

Jag svär, om jag skulle återfödas som träd så skulle jag förälska mig i en vacker bok. De är så ljuvliga. Slanka, rakryggade och silkesgrå. Vackra nakna med mattan av rödbruna löv kring foten. Och fantastiska klädda i skir grönska, som gjord för solen att långsamt sila sig ner genom.

Idag har dagen bjudit två timmars promenad i Hagaparken. Eller, kanske en timme i parken och en timme dit och hem. Härligt var det i alla fall och jag föll i djup vördnad över vilken tur vi har i det här landet, som får betalt för att vara hemma med våra barn. Dessutom har jag sett säkert 12 taxar. Det fyllde mig också med glädje. De är fina de små liven.

I ett nafs

Först var det fredagkväll. Sen helt plötsligt söndag. Helgen har bara rusat iväg och var obokad men lyckades bli fulltecknad ändå. Jag har ätit middag med härliga vänner och myst med katten Sally, varit arg på NK, promenerat en masse, fikat med andra vänner och hängt med min älskade.

Och så har jag sett en Musikbyråns intervju med Bill Withers, soullegenden som inte bara gett världen fruktansvärt bra musik utan som också verkar vara en otroligt härlig människa. SVT glimrar ibland.

Just nu sover Sixten och jag längtar efter att se Wes Andersons nya film "The Darjeeling Limited". Jag älskar Wes Andersons universum. Färgstarkt, skruvat och lågmält på en och samma gång. Så där som livet faktiskt ofta är, bara man stannar upp och ser sig omkring. Fast tillsammans med ett riktigt, riktigt bra soundtrack.

Filmtips: satsa på en filmkväll med Wes Andersons "The Life Aquatic" och Jacques-Yves Cousteaus "Den tysta världen". Bägge filmerna ger varandra en otrolig extra stuns! Toppluvor, sköldpaddor och en känsla av overklighet.

Fredagsmys

Jag vet. Man blir lite galen som förälder. I sitt barn. Att ta bilder av sitt barn. Men eftersom det här är min blogg så kan jag lägga upp hur mycket bilder på Sixten som helst. Bara för att jag vill det.

Det här är vårt fredagsmys.

Tandläkarskoj, del 2

Igår var jag tillbaka hos tandläkaren. Denna gång för ett besök hos tandhygienisten. Hon är väldigt glad, min tandhygienist, och pratar väldigt mycket. Hon pratar och frågar. Frågar mycket. Det är lite svårt när man sitter där med bomullsrullar instoppad i kinderna som en hamster och supersugen väsande i mungipan. och ska svara på frågan om vilken favoritdialekt man har.

Igår pratade vi förlossning, förlovning, frieri, amning och dialekter. Och så fick jag ännu en inblick i tandläkarskojets dunkla stränder.

[hon] Jodå. Ibland på eftermiddagarna så skojar vi till det och då pratar jag göteborgska.
[jag] Ashjå. (bomullsrondellen hamnar på sniskan, som en stor snus under läppen)
[hon] Jodå. Då skojar vi till det. Du kan inte tro det, men Christina kan låta som en gammal feskargubbe om hon vill också. Det är helt galet.
[jag] Ashjå, he. Ahh. (håller på att kväljas av sugen som slurpar farligt nära svalget)
[hon] Ja, vi är lite tokiga sådär. Jag och Christina.
[jag] Mmm. (ler som Mona Lisa, fast med lite blod sipprande från tandköttskanten)

Jag blundar och tänker ännu en gång att det är väldigt bra att de har varandra. Hon och Christina.

Grötfis

Sixten vill själv hålla i skeden när det ska ätas. Det innebär att det mesta käket hamnar på kinden istället för i kistan. Jag tänker att det är bra att han inte bara mjäkar med utan är lite bestämd av sig. Jag bävar dock lite inför trotsåldern. Redan. Men grötfisen är det sötaste som finns.

Dödsmysigt

Inte långt från mig ligger en liten judisk kyrkogård. Den är magisk. Varje gång jag går förbi måste jag stanna och titta. Den är så fin. Lite övervuxen, lite övergiven, lite som en egen värld. Jag älskar kyrkogårdar över lag, men den här är speciell. Kanske är det så att om man går in på den en dag, när snön singlar ner i stora tysta flingor och världen tar långsamma andetag, så öppnas en ny dimension. Så öppnas en ny värld.
Jag tror att det gör det.

Tuggmotstånd

Amningen har blivit ett äventyr med Sixtens två små gaddar. De är vassa. Sylvassa faktiskt. Det ger mig en känsla av att vi måste träna frenetiskt med nappflaskan framöver. Han hajjar inte riktigt hur man ska göra och eftersom han inte tycker att napp är kul heller så funkar inte riktigt sugtekniken. Men den ska övas. Mina bröst är inte tuggleksaker.

Körkärlek

Om jag kunde sjunga riktigt bra. Om jag skulle stå på en scen och göra just det. Sjunga alltså. Då skulle inget kunna hindra mig från att göra som Gladys. Jag skulle skaffa mig en riktigt grym kör. Det är liksom nyckeln till riktigt bra musik. Och jag skulle stå där med mina tre snygga killar, som inte bara skulle kunna sjunga som gudar, utan också dansa det vi sjunger om.

Kören i Friendshiptrain är något av det bästa man kan hitta. Titta på dem. De är tåg, de skakar hand och de blir vänner. Det är fantastiskt att kunna göra det med självaktningen i behåll. Men Gladys är ju alltid Gladys. En gudinna. Och det är kanske inte så konstigt att man gör konster när man får sjunga med en gudinna.

Jag önskar mig en kör. En kör som dansar.

Helgsummering

Helgen har dominerats av vårt sömnprojekt. Och, jo, det går långsamt framåt. Vi har tragglat med ramsor, skrivit dagsschema och övat oss på att känna tillförsikt för att det faktiskt händer något med Sixtens sömn. Och det har det faktiskt gjort. Sixten har de senaste dagarna somnat själv, med ibland lite mer hjälp och ibland nästan ingen. Både på dagen och på kvällen. Och han har sovit de flesta kvällar från klockan 19 till 22 innan han vaknat första gången. Ett litet steg framåt som gör ganska mycket!

Och så har vi kommit fram till att middagen får vänta tills efter Sixten har lagt sig. Innan har vi stressat ihop middag vid halv sex och haft en grinig unge i stolen samtidigt, vilket inneburit att jag och Alf har ätit på ungefär 3 minuter. Det är inte bra. Så vi bestämde att vi äter efter Sixten lagt sig klockan 19. Och det är så mycket, mycket bättre. Både för oss och för Sixten. Men framför allt så får jag och Alf tid att prata med varandra. Och äta i lugn och ro. Bägge väldigt behövligt i småbarnsträsket.

Det svänger hos oss

Det här är det som gör hela familjen lycklig i musikväg just nu.
Ajajaj, vad det svänger.

Det ska vara en kille i år

Det verkar vara killår i år. Hittills har alla mina gravida vänner och jag själv fått små killar. Sex stycken med lilla Viktor som föddes i förmiddags. En alldeles perfekt liten ny människa.

Hurra, hurra, hurra för vännen Anna och hennes familj!

Första grynen

Sixten har dreglat och tuggat som besatt av djävulen, på allt han kommit över. Hela förra veckan och helgen. Och igår kände jag dem för första gången. De små, vassa grynen som ska bli två små framtänder i underkäken. Oj, oj, vad stor han är min skruttgris.

Rytmen i blodet

5-månaders jubilaren och jag har startat morgonen med att dansa merengue i köket. Han har rytmen i blodet, Sixten. Om några timmar åker vi till Malmö och tillbringar helgen med Sixtens farmor och farfar. Jag håller tummarna för att resan också går som en dans.

Bokslukaren

Han tycker om böcker, grisen. Stora ögon, mycket prat och sen direkt in i munnen. Jag längtar tills han kommer uppskatta icke-pekböckerna lika mycket som sina föräldrar, men för nu får det väl vara okej att läsa "stol", "säng", "boll". Jag tjuvstartar lite med annat också och det verkar faktiskt vara ganska kul det också. Fast inte lika ätvänligt...

Imorgon fyller han fem månader, min skrutt. Så liten och så stor samtidigt. En bokslukande guldgris.

Det bultar och bankar

Om man tar blå linje, ut från stan genom skumtunnlarna kommer man till det ställe där de öppna fälten bjuder in och välkomnar. Ljuset slår igenom prasslet av Metro och himlen syns åter. Bortom fälten tornar höga hus och betong, ljuder klicket av tusentals attachéväskor som öppnas och stängs och prasslet av kostym och jeans som gnids av snabbgångande ben mot analyser, strategier och ekvationer.

Men där bultar också ett hjärta. Ett pulserande, rödglänsande hjärta. Där tronar nämligen av bloggosfärens innersta hos trenne av dess allra ädlaste principessor: kattkvinnan, bibliotekarien och hon som kan crawla.

Jag ska träffa dem alla idag. Lyckos mig!

De andra

Nästan varje dag promenerar jag längs med Karlbergskanalen. Och det är då jag ser dem. De andra. De som joggar.

Till och med jag blir sugen på att jogga när lättspringarna springer förbi. Det går lätt, lätt, lätt. De liksom flyter fram över gruset och kropparna är mjuka men ändå helt i kontroll. Det ser nästan ut som de flyger.

Sen kommer de målmedvetna. De springer hellre än bra. Men de har, liksom Emma, bestämt sig. Joggas ska det. Och långt också! Det är tungt och svettigt, med ben som stumma trädstammar, men de ger inte upp. De målmedvetna är tappra och har usel syresättning.

Och sist men inte minst kommer överaskningsjoggarna. En man, som jag nästan möter varje dag, ser ut att vara minst 70 och lunkar runt i en joggingoverall och toppluva i vinrött från tidigt 80-tal. Han är en typisk överaskningsjoggare. Han får mig att bli rörd och lite rädd samtidigt.

Det är något väldigt hjärteknipande med joggingfolket. Jag önskar att jag var en av dem, men jag vet att jag aldrig kommer bli det.

I detta inlägg skrev jag fel på alla "jogga" och skrev istället "jobba". Freudianskt eller bara taskig fingersättning?

Krokodilrullaren

Det är fantastiskt att det finns så otroligt mycket rörelse i någon som inte har lärt sig krypa än. Från morgon till kväll så sprattlas det med krumma bäbisben, sträcks det små händer efter allt i närheten, sparkas med små fötter, böjs och ålas. Sixtens små tassar är snabba som bäbiskobror när de sträcks efter saker i närheten. Att stoppa i munnen så klart.

Och krokodilrullningarna har börjat! Igår från mage till rygg och sen från rygg till mage. Fortfarande med mycket stor förvåning i blicken.

Sömntuta

Veckans tema är sömn. Eller, ja, avsaknaden av den.

Efter snart fem månaders avbruten nattsömn så blir man lite...stingslig. Rent av odrägligt rakbladsvass och utan tålamod. Det är inte bra när man ska vara en snäll mamma/pappa och en gosig sambo. Inte bra alls. Så nu är mitt och Alfs stora samtalsämne hur vi ska försöka jobba med sömnen. Sixtens alltså.

I lördags natt var Sixten fullständigt tossig och ville absolut inte sova. Han vaknade och gnällde och skrek om vartannat och inget vi gjorde var riktigt bra. Igår natt sov han jättebra. I natt så blev det ynk och gnissel igen.

Det är väldigt jobbigt att inte få sova. Och min insikt om att avsaknad av sömn kan vara ett tortyrinstrument har nått sina högsta höjder någonsin. Så, nästa vecka ska det sömnmetodas. Fast precis hur har vi inte riktigt kommit fram till än. Sambon lutar åt Anna Wahlgrens "Sova hela natten" som ljuset, sanningen och vägen, och jag åt "Somna utan gråt". Så förmodligen blir det en modifierad kombo.

Några tips, out there?

Vanlig humor är från Mars, tandläkarskämt från Venus

Min tandläkare är en ytterst kompetent kvinna. Slank, blond och ganska stilig till sitt yttre. Men till sitt inre en äkta lutheransk avkomma som inte tillåter några roligheter utan bara knastertorka. Igår så låg jag där i tandläkarstolen, med bomullsrondeller upptryckta mellan tandkött och kind och den där sugen fräsande i mungipan. Tandhygienisten och tandläkaren pratar.

[tandläkaren] Hm. Oj. Här har vi minsann en ett-fyra på sex-tvåan.
[tandhygienisten] Då skriver jag då. Var det sex-tvåan?
[tandläkaren] Ja, du kan ju sätta en etta där då. Eftersom det är eftermiddag.
[tandhygienisten] Ja, då gör jag det. Sätter en etta. Det är ju enklast så. Det är ju trots allt eftermiddag.
Ett tydligt och glatt fnissande utbryter hos bägge.

Jag inser att jag just varit med om något så främmande som tandläkarskoj. Och att det, mina vänner, är jävligt långt ifrån vanlig humor.

Jag sluter mina ögon under tandläkarlampans obarmhärtiga sken och tänker att det är tur att de där två har varandra.

Stenmark, gula löv och fuktig päls

Ungefär så har dagen varit. Trött förmiddag bland gula lövhögar och fuktiga retrievrar i Rålis. Sen lycklig fika med Ulrica och Viggo efter att ha skrattat mig igenom Stenmark-utställningen på Kulturhuset. Jag skulle vilja dricka kaffe med den mannen och höra hur så bisarra tankar låter i verkligheten.

Bild från aftonbladet.se

All in a days work

Smakportionerna har börjat! Förra veckan stod jag här och kokade små, små ekologiska potatisar och morötter. Mosade medelst vitlökspress och tesil. Blandade med bröstmjölk till lös konsistens.

Men, det går inte snabbare att koka en liten potatis än 25 vilket innebar att varje måltid tog typ en halvtimme att förbereda. Och då hade Sixten redan tröttnat/blivit hungrig/bajsat och satt och vrålade i stolen.

Så idag gjorde jag det. Köpte färdig mat på burk. Satte ungen i stolen. Pytsade upp den välpuréade smeten och matade i honom en tesked. Det gick på 5 minuter.

Han log. Ryste. Och klöktes lite. Men svalde och verkade hyfsat nöjd. Ikväll ska jag ge honom gröt också. Även den färdiggjord.

Jag är så lycklig.

Lyxlirarsvinet

Ja, har man inte gått med barnvagn i flera timmar varje dag kan det tänkas verka fånigt. Rent av löjeväckande. But I tell you - det är det bästa köp jag gjort på länge. Mugghållaren. Till barnvagnen. Gissa vem som höjt sin lattemammakompetens med flera snäpp?

Tacksägelse

Jag går över Sankt Eriksbron, svänger av vänster in på Rörstrandsgatan och kommer ner till Karlbergskanalen. Höstsolen målar trädtopparna i guld, luften är krispig och klar. Min unge sover under filten i barnvagnen och bara en nästipp sticker upp.

Då kommer den. En oändligt stor tacksamhet över allt fint jag har i mitt liv. Min familj och mina vänner. Min friska kropp som är stark nog att bära en guldgris. Möjligheten att vara hemma och se mitt barn växa och bli stor. Kärleken. Ett mysigt hem att värma sig i när kylan kryper innanför jackan. Tid att promenera i solen en torsdagsmorgon. Friheten och möjligheten att göra vad jag vill med mitt liv.

Och inte minst - en riktigt bra kaffe i den nya mugghållaren.

Rötter

De här snyggingarna kom i Årstiderna-lådan i fredags. Den vänstra är en selleri med topp, misstänkt lik en rotselleri, tycker jag. Den högra har jag inte riktigt fått kläm på, men tror att det är en glaskål. Jag har inte riktigt vågat mig på dem än, men de ligger och gosar till sig på diskbänken för kommande äventyr. Vem kan säga att hemmafrulivet inte är spännande?

Att bli dumpad

Så står man där. Känner sig ratad och lite dum som inte fattade något.

[jag] Men jag trodde att allt var bra.
[han] Det var bra. Men jag har träffat en annan.
[jag] Men du sa ju att du älskade mig.
[han] Sa och sa. Visst, det gjorde jag. Då. Men nu älskar jag henne.
[jag] Men... Jaha.
[han] Fast du är en jättefin person. Och om jag inte hade träffat henne, så hade det varit du och jag. Vi kan väl vara vänner?

Visst, det är bara ett jobb jag sökt. Och jobb finns det fler av. Men ändå.

Fast det är då jag inser att en klyscha sitter som en keps.
Mister du en står dej tusen åter. Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Allt är inte guld som glimmar.

Jag ömkar mig själv, slickar lite på mitt självförtroende och ger mig snabbt i kast med Monster. Nu jäklar.

Älsklingsgöra

Det bästa med hösten är att det äntligen känns helt njutbart att elda i kakelugnen igen. Som jag har längtat!

Är det inte typiskt?

Thelins konditori, klockan 12.30:
Jag äter lunch med mammorna i föräldragruppen. Tre andra bäbisar sitter i sina mammors knän och skrattar. Sixten ålar sig som en fisk i min famn medan jag i ultraspeed försöker få i mig pastasalladen utan att tappa alltför mycket på golvet. Det lyckas sådär.

Jag: Siggelito, vad är det som händer? Är du hungrig? (till Sixten)
Sixten: Uuuuuuuuuäääääääääääää (ålning medelst hasning i mammas knä)
Jag: Ojojoj, här ska du få lite mat (krånglar fram ett bröst i blixtens hastighet, samtidigt som jag håller i ålande bäbis och försöker täcka mig för att inte störa någons matlust)
Sixten: Mmmmm. Uäääääääääääääääää. Mmmmmm. Uuuuäääääää (äter två sekunder, ålar och vrålar i fem, äter i två, ålar...)
Jag: Ekorrn satt i granen, skulle skala kottar... (sjunger i Sixtens öra samtidigt som jag vankar fram och tillbaka. Svetten börjar glimra likt stjärnor på min panna.)
Sixten: Uuuuuuuuuuääääääääääääääääääääääääää (ålar fortfarande trots vankning med gung)
Jag: Eh, hörni, jag tror att vi måste gå hem nu. Det verkar vara nåt som inte är riktigt bra med denne unge mannen. Jag tror han är lite trött.
De andra mammorna: Ja, ojdå, så kan det ju vara (bäbisarna sitter fortfarande i deras knän med stora tysta leenden).
Sixten: Uuuuuuuuuuuuuuuuuuäääääääääääääääääääääääääää

Vi går. Omedelbart när vi kommit ut genom dörrarna tystnar Sixten i vagnen och ligger och tittar på himlen. Ser nöjd ut. Efter ungefär två minuter har ungen somnat.

Guldgrisen tittar fram igen

Världens sötaste guldgris verkar ha slutit fred med vagnen. Den senaste veckan har vi promenerat runt två timmar om dagen. Och den mesta av den tiden har Sixten sovit. Jippikayey!

Inte nog med att det är väldigt skönt att köra vagn istället för att bära en 7-kilos bäbis, som böjer sig fram för att titta på ens skor, på armen. Det är också väldigt bra motion för mig, som de senaste veckorna, har vältrat mig i fikabröd som om jag aldrig skulle få smaka en hallongrotta mer i mitt liv.

Det är dessutom ytterst välgörande för både kropp och själ att sparka i höstlöv medan man dricker bra kaffe.

En av lådfolket

I fredags så kom den. Min första låda från Årstiderna. Ganska dyr, men levererad direkt till dörren och fullpackad med ekologiska godsaker. Och snygg var den också.



Så här i efterhand kan jag säga att jag är väldigt nöjd. Allt var fräscht och mycket gott i Mixlådan, som innehåller både grönsaker och frukt. Däremot ska man inte ugnsteka Romanescokål för då smakar den brysselkål. Inget ont om brysselkål, men det var inte det jag var ute efter.

Att bli lyckönskad

Rörstrandsgatan, där en lycklig pappa möts av en värdig lyckönskning varje morgon. Det känns nästan som någonting ur Eddan. Lite isländskt och prosaiskt.

Kattkvinnan: skulle inte det här kunna vara romantik, så säg? Om det nu inte var till ens pappa vill säga...

All grown up

Sixten har fått en egen stol där han kan sitta själv, om än med huvudet på svaj. Och med en aldring sinande salivsträng som blöter ner det lilla kycklingbröstet.
Men det är ändå någonting med att sitta som plötsligt gör att han känns så stor. Nästan vuxen.
Nästan.

Helt ovetande

Nej, jag har inte märkt att Emma känner på mina bröst.

Vad gör du?

På en husvägg i korsningen Fridhemsgatan/Industrigatan. Spännande och gåtfullt. Och förmodligen väldigt viktigt.

Oktoberglimmer

Nästan varje dag promenerar jag längs Karlbergskanalen förbi ett underbart litet koloniområde. Det får mig nästan att känna det som jag var på landet och inte i stan. Och det behövs när man bor bland biljoner bilar, magnifika mängder människor och ständigt svirr.

Där nere vid vattnet möter man taxar och bulldoggar. En och annan barnvagnsförare. Joggare av olika kaliber. Änder. Och båtägare. Man hör vatten. Känner doften av nyklippt gräs, multna löv och länkarnas kaffekokande.

Och med en bäbis som har börjat digga att sova i vagnen är det ljuvligt att bara gå, hinna tänka på saker, dricka en kaffe och kanske ringa ett samtal. Det är både en oas i staden och i mammalivet.

En sockerbagare här bor i staden

Glöm för guds skull inte att det är Kanelbullens dag idag! Jag tycker att kusinen Kardemummabullen också skulle få vara med och fira, men det tyckte de inte på Xoko. De har fantastiska bullar hur som helst. En ligger i min mage och jäser just nu.

Update: Jag fick smaka Henriettas hembakade kardemummabullar idag, fredag. Jag är fortfarande lycklig.

Ja må han leva

Idag fyller Sixten 4 månader. Det är märkligt att det bara är 4 månader vi har varit tillsammans i den här världen. Det känns så mycket mycket längre. Och det känns konstigt att tänka på den där natten för 4 månader sen när han bestämde sig för att äntligen komma. Det känns så långt borta men är ju faktiskt inte det.



Det började på natten, ett dygn innan han faktiskt kom. Jag vaknade av den första värken och tänkte "Aha, är det så det känns". På morgonen gick Alf till jobbet och jag var hemma. Ville inte röra mig ur fläcken utan bara ligga under filten i soffan och vila. Värkarna kom som ett oregelbundet tidvatten. Inte smärtsamt eller obehagligt, bara som en förberedelse. På kvällen köpte vi pizza. Och på Il Gino da forno, mellan ruccola och pizzaost, så kom första värken som jag var tvungen att verkligen andas igenom. Några timmar senare var vi på väg till Huddinge eftersom det var fullt på KS i Solna (som vi skulle åkt till), Danderyd, SÖS och ja, i princip överallt.

Taxifärden till Huddinge kändes som den tog timmar. Men taxichauffören var en äldre herre som lovade att köra försiktigt, men snabbt, och som frågade om han kunde hjälpa till genom att spela lite klassisk musik eller något lugnt. Så det blev Nora Jones och en enorm fullmåne som hängde på himlavalvet som kuliss. Värkarna sköljde över mig, inte som tidvatten längre, utan mer som ett stormigt hav. Tätt, tätt, tungt, tungt. Det enda jag försökte tänka på var att andas, slappna av i kroppen och fokusera. Varje värk så dök jag i en bassäng för att plocka upp en ros. Och på vägen upp, ut ur värken, så öppnade sig rosen helt. Fantastiskt nog funkade den bilden som inre fokus för mig.

In på BB. Äntligen. Värkarna som ett pärlband för varje steg. Och de förlösande orden när jag blev undersökt: "Jo, du är i princip helt öppen. Det är bara att köra". Krystvärkarna som kom strax därefter. Så kraftfulla och fulla av liv. Efter tjugo minuter gick bäbisens syresättning ner och det blev lite stress i luften. Jag fick syrgas och en läkare kom in i rummet. Jag tänkte "Nej, nu jä..ar. Det ska absolut inte bli sugklocka." Och sen kom Sixten. Blåvit och hal. Ett mirakel på min mage.


Sixten 1 dag gammal. Eller ung kanske.

Nu är han här. Och det känns som vi alltid har varit en familj.
Vår fina, fina unge. Den bästa Sixten i världen.

Bibbla 2.0

Det var länge sen jag var på biblioteket märkte jag idag när jag var där. För jag gick dit. Och det var inte som det var på 90-talet. Jag kände mig som en riktig åldring som inte ens fattade hur man skulle göra när man lånade. "Va, sköter man allt själv? Oj. Vad modernt."

Då: lånekort i mjukplast, manuell stämpling av lämna-tillbaka-datum på det lilla kortet längst bak i boken, manuell inlämning av böckerna hos skinntorr dam med glasögon och yvigt grått hår. Och i övrigt absolut tystnad.
Nu: egen scanning av lånekortet och boken för att låna, inlämning i litet bokinkast till ett löpande band som går in bakom kulisserna och möjlighet att dricka caffe latte i det snajsiga caféet.

Den skinntorra damen med glasögon och det yviga håret var dock kvar. Men men, alla bibblor kan ju inte ha en Linda K. Även om det borde vara något av ett obligatorium.

Komma in i garderoben

Tjoho! Idag har jag tagit ett steg ur mitt shoppingkoma och ett steg längre in mot garderoben. Jag har köpt jeans.

Som småbarnsförälder blir man ohyggligt effektiv, det kan jag meddela. Så som grädde på laxen så tog det 20 minuter. T-j-u-g-o-m-i-n-u-t-e-r. Det är fantastiskt.

Förvåning

Vad underbart att man kan bli så förvånad över att bara vakna i sin vagn. Med krokodilen som schalett.

My left foot

Sixten är glad igen. Och har hittat sina fötter. Gullgris.

Tack gode gud för att idag nästan är slut

Vad mer kan jag säga än att jag hade fel om dagens humör.

Långsamläsning

Länge hade jag ingen lust att läsa den. Men så fick jag "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson och jag kan bara varmt rekommendera den. Det är något njutningsfyllt över att läsa långsamt när språket har en sån tydlig rytm. Mild. Mjuk. Långsam. Med en tydlig melodi i bakgrunden.

Den kunde blivit sentimental och smörig. Men det är den inte. Den är vacker och njutbar. Om vänskap, berättande, minnen, liv. Och naturens växlingar.

Läs!

Tack gode gud för att det inte är igår

Igår var det gnissel och gnassel hela dagen. Från sekunden Sixten vaknade så lät han precis som en väldigt osmord dörr. Vi lekte, han gnisslade. Jag bar, han gnisslade. Äta, gnissel. Vagn, gnassel. Sjunga, gnissel.

Men idag har dagen börjat mycket, mycket trevligare. Stort leende från Sixtens säng, lek i babygymmet, frukost i soffan. Och sen lite gnissel, men bara lite. Och nu sover den lilla prinsen sin första lur för dagen.

Tack gode gud för att igår är över och idag är en fredag med mer hopp och lek åt folket.

Nu ska vi sjunga

Idag var vi på Öppna förskolan för första gången. Och jäklar vad det var mycket ungar där. Det dreglades och snoddes leksaker för fulla muggar. Och mer än ett "Kalle, slå inte - klappa fint" hördes ljuda efter ett illvrål från det stackars barnet som Kalle behagade klappa till just då.

Sixten var ganska måttligt intresserad av de andra kidsen, men tyckte det var kul när vi sjöng en sång om östan och västan och gungade på kroppen samtidigt. Jag kunde i vanlig ordning nästan ingen sång vi sjöng, men hummade högt med för att dra mitt strå till stacken.

Jag ska nog bli en riktig mamma jag också, nån gång, som kan sjunga riktiga sånger för mitt barn. Inte bara hittepå ord till Broder Jakob-melodin. Fast jag har en känsla av att Sixten skiter i vilket.

Den som babybjörnen har, hon får gå med armen bar

Mitt vagnhatande barn har drillats i Babybjörnens glädje. Och det funkar faktiskt ganska fint. I alla fall när han får sitta framåt och tugga på kanten samtidigt.

Häromdagen somnade han så. Med munnen full av Babybjörnstyg, vått av saliv, och huvudet guppande som ett litet hallon på en stängel. Allt medan jag promenerade. Min lilla guldgris.

Sjukt

Den funkar faktiskt. Men man känner sig som en dåre när man använder den.

Vardagssvärta

När man vankar omkring i en värld som består av blöjor, färgglada djur i plysch och mammaträffar behöver man få sig lite svärta till livs. Min består oftast av Johnny Cash. Helst "Sunday Morning Coming Down", som excellerar i hur jävligt livet kan vara.

Well, I woke up Sunday morning
With no way to hold my head that didn't hurt.
And the beer I had for breakfast wasn't bad,
So I had one more for dessert.

On a Sunday morning sidewalk,
I'm wishing, Lord, that I was stoned.
'Cause there's something in a Sunday
That makes a body feel alone.

Vi dansar kind mot kind, jag och Sixten. Johnnys skrovliga stämma är avgrunddjup. Jag känner doften av sur mjölk och bebisvanilj på Sixtens kind. Den är len som silke.

Jag blundar.

Återkomst

Jag har dock haft bloggtorka och ingen lust att skriva nåt alls. Efter en vecka på landet med Sixten tar det lite tid att komma tillbaka till bloggandet igen. Men nu är vi tillbaka i stan. Och bloggosfären.

Vår vecka på landet har haft inslag som brödbak i stenugn, skogspromenader, drillning i Babybjörnen, träff med Malte och Sigge, häng med föräldrar och mostrar och fastrar och hallonätning direkt från busken.

Och så har vi åkt tåg jag och Sixten. På egen hand från Stockholm till Kalmar och tillbaka igen. Jag är numer en härdad morsa. Nästan i alla fall.

Kärlek vid första ögonkastet

Sixten är inte speciellt lättflörtad. Men när han ser sig själv i spegeln så blir han så här glad. Hm. Hur var det med Narcissus nu igen?

TGI Friday

Oj, oj, oj vilken intensiv fredag det blev. Sixten och jag gjorde följande:

1. Åkte tunnelbana (och dessförinnan kissig hiss till tunnelbanan. Urk.)
2. Shoppade (till Sixten, inte till mig)
3. Var på anställningsintervju
4. Käkade lunch med jordens snyggaste webmaster
5. Fikade med jordens snyggaste bibliotekarie
6. Fick nya tips och råd av ovan nämnda snyggingar för bot på mitt shoppingkoma
7. Träffade jordens snyggaste arbetsförmedlare
8. Åkte mer tunnelbana
9. Föll i koma i hemmet och blev serverad Spagetti Carbonara av jordens snyggaste sambo
10. Tittade på en halv film och somnade i soffan

Dancing king

Vi dansar tryckare på morgnarna, jag och Sixten. Till riktigt smörig r & b som jag väljer och som han inte har något val annat än att gilla. Jag märker redan vilken bra kavaljer han kommer att bli, min son. Han kladdar inte på sin partner och skrattar av glädje när jag tar kommandot och snurrar lite extra.

Eller, det är inte riktigt sant det där med kladdandet. Ibland kräks han nämligen på min axel. Det kan väl inte anses vara riktigt trevligt, men jag måste säga att jag faktiskt dansat med killar med sämre hyfs. Och han luktar så gott att det inte gör något.

Han kräks på mig och jag sniffar honom i nacken. Det är kärlek, det.

Rättvisa

Ett kilo färska svenska signalkräftor, lagrad ost, färskt surdegsbröd och iskall folköl. Avsluta med vitchokladpannacotta med passionsfrukt.

Livet känns rättvist efter en sån lördagkväll.

Lika som bär?

Precis efter Sixten var född och låg hal och slemmig på min mage började första studien kring vem han egentligen är lik. Alf och jag såg på varandra och sa bägge: Eh, ja, inte är det där min näsa i alla fall.

Men näsan vecklade ut sig efter några dagar och visade sig vara ett arv från min sida släkten: en tvättäkta Niemann-näsa. Det vill säga en ganska normal potatisnäsa från min mammas släkt.

Men annars verkar eventuella likheter sitta i betraktarens öga. Mina föräldrar tycker han börjar bli otroligt lik mig som bäbis, medan Alfs föräldrar hävdar att han är en kopia av Alf som liten.

Jag tycker nog mest att han är en egen liten Sixten. Med Niemann-snok.

Den snygga t-shirten som Sixten bär är present från kollegorna Sicilia och LindaK.