Sätta färg på tillvaron

I november börjar den. Färgtörsten.

Från att ha sprakat av höstfärger så antar naturen plötsligt 14 nyanser av brunt. Eller grått. Öststatsgrått.
Och människorna sätter på sig den pigga färgen svart och glor ner i marken när de travar fram genom det iskalla duggregnet.

Då börjar min färgtörst, som varar ända in i april. En längtan efter smaragdgrönt, fuchsia och rapsgult. En längtan som går ända in i kroppen och gör att jag känner mig blodfattig.

I år kureras den av vagn, åkpåse och unge.
Han sätter färg på tillvaron, Sixten.

Segervrål

I natt har Sixten sovit 12 timmar. Vaknat tre gånger (som jag hört) och somnat om själv på några minuter. För första gången på nästan 6 månader har jag sovit mer än 3 timmar i sträck. Jag har nämligen sovit 10 timmar. I sträck.

Milt uttryckt är jag i extas.

Att känna tillförsikt

Förra veckan blev en mardröm sömnmässigt. Sixten vaknade varje eller varannan timme hela nätterna och kunde inte somna om själv. Jag ammade, vaggade, sjöng, bar, hyssjade...och visste varken ut eller in till slut. Och eftersom vi sover i samma rum alla tre (och inte har något alternativ med vår tvåa) så blev situationen ohållbar.

Så i fredags blev det start för Anna Wahlgrens "Sova hela natten-kur". Jag har inte velat köra den full ut innan, men har läst på mer och omvärderat sättet. Det innebär också att jag inte har ammat på natten sen i torsdags och det känns väldigt bra. Det innebär också att vi avbokade allt som var planerat för helgen, för att kunna fokusera på att sätta dagsrutinerna. Så ett schema är satt för dagens mat- och sovtider, som vi numer håller stenhårt på.

Resultat: Sixten har vaknat mycket de två gångna nätterna, men det har ändå känts hoppfullt. Som att han frågar mycket och protesterar en hel del men faktiskt ändå är på väg mot något nytt. Nämligen att lära sig somna om själv och vara trygg med det. Och hoppfullt för att jag vetat vad jag ska göra när han vaknar och skriker. Nämligen försöka vara lugn och trygg i mitt handlande.

Jag är lätt groggy efter att ha sovit i snitt 5 timmar per natt. I uppbruten tid. Så jag ska snart gå och lägga mig. Och tro med hela mitt väsen på att vi går åt rätt håll.
Mot en hel natts sömn för oss alla.
Halleluja.

Nakenfis framför brasan

En naken rumpa, stor som ett rejält äpple. Som får plats i ena handen. Liggande framför sprakande brasa i kakelugnen.

Det är kärlek.

Hagaparken, klockan 12.45

Jag svär, om jag skulle återfödas som träd så skulle jag förälska mig i en vacker bok. De är så ljuvliga. Slanka, rakryggade och silkesgrå. Vackra nakna med mattan av rödbruna löv kring foten. Och fantastiska klädda i skir grönska, som gjord för solen att långsamt sila sig ner genom.

Idag har dagen bjudit två timmars promenad i Hagaparken. Eller, kanske en timme i parken och en timme dit och hem. Härligt var det i alla fall och jag föll i djup vördnad över vilken tur vi har i det här landet, som får betalt för att vara hemma med våra barn. Dessutom har jag sett säkert 12 taxar. Det fyllde mig också med glädje. De är fina de små liven.

I ett nafs

Först var det fredagkväll. Sen helt plötsligt söndag. Helgen har bara rusat iväg och var obokad men lyckades bli fulltecknad ändå. Jag har ätit middag med härliga vänner och myst med katten Sally, varit arg på NK, promenerat en masse, fikat med andra vänner och hängt med min älskade.

Och så har jag sett en Musikbyråns intervju med Bill Withers, soullegenden som inte bara gett världen fruktansvärt bra musik utan som också verkar vara en otroligt härlig människa. SVT glimrar ibland.

Just nu sover Sixten och jag längtar efter att se Wes Andersons nya film "The Darjeeling Limited". Jag älskar Wes Andersons universum. Färgstarkt, skruvat och lågmält på en och samma gång. Så där som livet faktiskt ofta är, bara man stannar upp och ser sig omkring. Fast tillsammans med ett riktigt, riktigt bra soundtrack.

Filmtips: satsa på en filmkväll med Wes Andersons "The Life Aquatic" och Jacques-Yves Cousteaus "Den tysta världen". Bägge filmerna ger varandra en otrolig extra stuns! Toppluvor, sköldpaddor och en känsla av overklighet.

Fredagsmys

Jag vet. Man blir lite galen som förälder. I sitt barn. Att ta bilder av sitt barn. Men eftersom det här är min blogg så kan jag lägga upp hur mycket bilder på Sixten som helst. Bara för att jag vill det.

Det här är vårt fredagsmys.

Tandläkarskoj, del 2

Igår var jag tillbaka hos tandläkaren. Denna gång för ett besök hos tandhygienisten. Hon är väldigt glad, min tandhygienist, och pratar väldigt mycket. Hon pratar och frågar. Frågar mycket. Det är lite svårt när man sitter där med bomullsrullar instoppad i kinderna som en hamster och supersugen väsande i mungipan. och ska svara på frågan om vilken favoritdialekt man har.

Igår pratade vi förlossning, förlovning, frieri, amning och dialekter. Och så fick jag ännu en inblick i tandläkarskojets dunkla stränder.

[hon] Jodå. Ibland på eftermiddagarna så skojar vi till det och då pratar jag göteborgska.
[jag] Ashjå. (bomullsrondellen hamnar på sniskan, som en stor snus under läppen)
[hon] Jodå. Då skojar vi till det. Du kan inte tro det, men Christina kan låta som en gammal feskargubbe om hon vill också. Det är helt galet.
[jag] Ashjå, he. Ahh. (håller på att kväljas av sugen som slurpar farligt nära svalget)
[hon] Ja, vi är lite tokiga sådär. Jag och Christina.
[jag] Mmm. (ler som Mona Lisa, fast med lite blod sipprande från tandköttskanten)

Jag blundar och tänker ännu en gång att det är väldigt bra att de har varandra. Hon och Christina.

Grötfis

Sixten vill själv hålla i skeden när det ska ätas. Det innebär att det mesta käket hamnar på kinden istället för i kistan. Jag tänker att det är bra att han inte bara mjäkar med utan är lite bestämd av sig. Jag bävar dock lite inför trotsåldern. Redan. Men grötfisen är det sötaste som finns.

Dödsmysigt

Inte långt från mig ligger en liten judisk kyrkogård. Den är magisk. Varje gång jag går förbi måste jag stanna och titta. Den är så fin. Lite övervuxen, lite övergiven, lite som en egen värld. Jag älskar kyrkogårdar över lag, men den här är speciell. Kanske är det så att om man går in på den en dag, när snön singlar ner i stora tysta flingor och världen tar långsamma andetag, så öppnas en ny dimension. Så öppnas en ny värld.
Jag tror att det gör det.

Tuggmotstånd

Amningen har blivit ett äventyr med Sixtens två små gaddar. De är vassa. Sylvassa faktiskt. Det ger mig en känsla av att vi måste träna frenetiskt med nappflaskan framöver. Han hajjar inte riktigt hur man ska göra och eftersom han inte tycker att napp är kul heller så funkar inte riktigt sugtekniken. Men den ska övas. Mina bröst är inte tuggleksaker.

Körkärlek

Om jag kunde sjunga riktigt bra. Om jag skulle stå på en scen och göra just det. Sjunga alltså. Då skulle inget kunna hindra mig från att göra som Gladys. Jag skulle skaffa mig en riktigt grym kör. Det är liksom nyckeln till riktigt bra musik. Och jag skulle stå där med mina tre snygga killar, som inte bara skulle kunna sjunga som gudar, utan också dansa det vi sjunger om.

Kören i Friendshiptrain är något av det bästa man kan hitta. Titta på dem. De är tåg, de skakar hand och de blir vänner. Det är fantastiskt att kunna göra det med självaktningen i behåll. Men Gladys är ju alltid Gladys. En gudinna. Och det är kanske inte så konstigt att man gör konster när man får sjunga med en gudinna.

Jag önskar mig en kör. En kör som dansar.

Helgsummering

Helgen har dominerats av vårt sömnprojekt. Och, jo, det går långsamt framåt. Vi har tragglat med ramsor, skrivit dagsschema och övat oss på att känna tillförsikt för att det faktiskt händer något med Sixtens sömn. Och det har det faktiskt gjort. Sixten har de senaste dagarna somnat själv, med ibland lite mer hjälp och ibland nästan ingen. Både på dagen och på kvällen. Och han har sovit de flesta kvällar från klockan 19 till 22 innan han vaknat första gången. Ett litet steg framåt som gör ganska mycket!

Och så har vi kommit fram till att middagen får vänta tills efter Sixten har lagt sig. Innan har vi stressat ihop middag vid halv sex och haft en grinig unge i stolen samtidigt, vilket inneburit att jag och Alf har ätit på ungefär 3 minuter. Det är inte bra. Så vi bestämde att vi äter efter Sixten lagt sig klockan 19. Och det är så mycket, mycket bättre. Både för oss och för Sixten. Men framför allt så får jag och Alf tid att prata med varandra. Och äta i lugn och ro. Bägge väldigt behövligt i småbarnsträsket.

Det svänger hos oss

Det här är det som gör hela familjen lycklig i musikväg just nu.
Ajajaj, vad det svänger.

Det ska vara en kille i år

Det verkar vara killår i år. Hittills har alla mina gravida vänner och jag själv fått små killar. Sex stycken med lilla Viktor som föddes i förmiddags. En alldeles perfekt liten ny människa.

Hurra, hurra, hurra för vännen Anna och hennes familj!

Första grynen

Sixten har dreglat och tuggat som besatt av djävulen, på allt han kommit över. Hela förra veckan och helgen. Och igår kände jag dem för första gången. De små, vassa grynen som ska bli två små framtänder i underkäken. Oj, oj, vad stor han är min skruttgris.

Rytmen i blodet

5-månaders jubilaren och jag har startat morgonen med att dansa merengue i köket. Han har rytmen i blodet, Sixten. Om några timmar åker vi till Malmö och tillbringar helgen med Sixtens farmor och farfar. Jag håller tummarna för att resan också går som en dans.

Bokslukaren

Han tycker om böcker, grisen. Stora ögon, mycket prat och sen direkt in i munnen. Jag längtar tills han kommer uppskatta icke-pekböckerna lika mycket som sina föräldrar, men för nu får det väl vara okej att läsa "stol", "säng", "boll". Jag tjuvstartar lite med annat också och det verkar faktiskt vara ganska kul det också. Fast inte lika ätvänligt...

Imorgon fyller han fem månader, min skrutt. Så liten och så stor samtidigt. En bokslukande guldgris.