Varde helg. Och så var den över.

Helgens nyckelord: pannkakstårta, jackjakt, släktmiddag, snöväta, solvärme, kärlek, trotsutbrott, morgonväckning, Skansen och glatt humör.

Den var fin, helgen och sen tog den slut. Vi har klappat ormar på Skansen, promenerat massor, blivit varma i våra dunjackor och sen blivit kalla och blöta i desamma. Vi har ätit god mat, sett på film, träffat släkt och vänner. Jag har sett vårens första snödroppe. Det gjorde mig intensivt lycklig. Sen snöade det jättemycket och det kändes lite tröttsamt.

Livet rullar på. Livet rasslar iväg, lite väl snabbt kan jag tycka. Jag hänger inte riktigt med. Men det är bra ändå, livet. Vi trängs i tvåan, vi släpar matkassar mellan Daglivs och kylskåpet, vi går upp 6 varje morgon oavsett om det är helg eller vardag och har rutiner för hela dagen fram till 20 när bägge barnen brukar sova. Allt fungerar utom sömnen. Ibland är det så jobbigt att jag svär och gråter. Ibland är det hopplöst. Men just nu är det bra ändå, för allt flyter, vi är här på samma plats i världen och inom mig brinner ett ljus av glädje .

Och just nu vaknar Nils för tredje gången på två timmar och jag inser att jag får publicera det här väldigt snabbt. Så jag inte ångrar mig.

Jag älskar

Jag tar fram den på morgonen, efter den långa rulltrappan ner i mörkret. Blå linje mot Akalla. Det var länge sen sist. Trots att jag har läst den säkert tio gånger på lika många år. The Passion, eller Passionen som den heter på svenska, av Jeanette Winterson.

Lite rädd är jag för att börja läsa den igen. Tänk om jag inte tycker om den längre, min gamla kärlek från förr. Men, värmen och känslan skruvar sig upp i magen direkt när jag öppnar boken. Jag älskar den, rent fysiskt älskar jag den.  Språket, tankarna, personerna. Jag älskar orden. Jag älskar persongalleriet. Jag älskar känslan av skröna, av saga, av historieberättande. Och efter att ha läst den på svenska för första gången, så kan jag bara konstatera att översättningen gör den lika bra på svenska som på engelska.

Och samma återtagande av sitt hjärta, som Villanelle gör i Venedig, har jag gjort i London. Har man förlorat sitt hjärta måste man ta tillbaka det. Så är det bara. Så den här boken är till er, alla som har förlorat ett hjärta och vill hämta hem det, till alla som vill njuta av en historia och ett språk som sväller över gränserna för vad som är möjligt. Till alla som älskar.

Krask under fötterna och en snyting av Gudrun

Det känns i luften. Det känns i magen. Det känns i krasket under fötterna. Jo, det är banne mig lite vår idag.

För övrigt har jag startade dagen med en debatt kring säkerhet, försvar, säkerhetspolitik och genus. Skitintressant ämne som satte igång många tankar hos mig. Jag fick dessutom se en av "mina" forskare bli  spöad, tuggad på och utspottad av Gudrun Schyman. Denna fantastiska kvinna. Forskaren i fråga ska dock ha all heder och beröm eftersom han reste sig, borstade dammet av sig och satte sig i respekt igen. Det är nog mer än vad jag hade klarat om Gudrun hade ätit mig till frukost.

Annars stod nog en forskare från FHS, Försvarshögskolan, för de intressantaste tankeutropen hos mig. Därifrån kom Sophia Ivarsson som forskar bland annat just kring genus och säkerhetspolitik och pratade kring tanken: om kvinnor vore en etnisk grupp, skulle man säga att det pågår krig mellan kvinnor och män? Svaret blir ja. Alltså, det pågår så många konflikter runt om i världen där krig indirekt och bakom kulisserna förs mot kvinnor. Massvåldtäkter, våld, övergrepp - delar av många kvinnors vardag och delar av en systematiserad krigföring. Fast i de flesta fall inte alls talat om som del av kriget. Även i de fall det finns militär och polis som normalt sett står för säkerheten, så är ofta just de ett hot mot kvinnorna. Som Sophia Ivarsson, något syrligt, uttryckte det: jag vet ju av erfarenhet att det är väldigt viktigt att erkänna det som män gör som är bra för kvinnor, men i min forskning så ser jag att det är ännu viktigare att framhålla att de som faktiskt står för kvinnors säkerhet faktiskt är andra kvinnor (lite fritt citerat, men på ett ungefär).

Som av en slump läser jag  just nu också Susan Faludis ”Den amerikanska mardrömmen – bakhållet mot kvinnorna”som handlar om medievärldens bakåtdans mot hemmafruar, kvinnliga offer och den starke mannen som befriare efter 11 september. Det var mycket av dagens diskussion och boken som klickade i varandra idag. Jag måste tänka lite mer och skriva mer om det senare.

För ett gäng år sen jobbade jag mycket med kvinno- och tjejjoursarbete. Det var viktigt och kändes så bra att göra något praktiskt mot något jag ville vara med och förändra i samhället. Så flyttade jag till Stockholm, började jobba en massa, skaffade barn och orkade inte mer än så - jag var för upptagen med mig själv. Men, den där brandfacklan av ilska över orättvisor brann till i magen idag igen och jag tror att det är dags att börja göra något igen. Något praktisk. Något att ge från mig själv till någon annan. Vi får se vad det blir och när, men något ska det bli. För det finns så mycket kraft i att gå samman med andra och göra saker tillsammans. Och det finns så mycket som behöver kraft att ändras.

Ta avsked och välkomna in. Samtidigt.

Helgen har varit energikrävande. Begravning i fredags, kärlekens fina mormor. Fin, ljus ceremoni trots den stora sorgen.. Men vissa saker gjorde avskedet lättare. Som marssolen som helt plötsligt kom silande in med kraft genom de målade fönstren. Som en fantastisk mansstämma som sjöng Ave Maria. Som att barnen vaknade mitt under pågående begravningsakt och jag fick bära in dem i kyrkan under akten, varma kroppar tryckta mot min, stora ögon som häpet tittade upp på ljus och takmålningar, så mycket liv i två små människor. Och det behövs. Varje gång jag möter döden så blir jag i de stunderna så medveten om hur mycket jag längtar efter liv, så nära och så intensivt som möjligt. Och jag kände hur tacksamheten vällde upp i mig, där i kyrkan, när jag fick sitta genom avskedet med det största livet har gett mig tätt intill, sötvarm andedräkt och mjukt hår mot kinden. Livet och döden i det naturligaste mötet.

De följer ju varandra. Alltid. Livet och döden. Och det finns tillfällen när det blir så tydligt, när det inte finns några gränser mellan dem nästan. Så har jag i alla fall känt när jag fött både Sixten och Nils: att det varit det närmaste mötet med både livet och döden på en gång. Inte för att det har varit något som hänt som gjort mig rädd för att det skulle gå illa just då, men bara för att själva födandet varit som ett gränsland. Att föda barn har varit så nära livet som det i princip går att komma och just därför också nära döden. Det naturligaste gränslandet, med bara en tunn hinna mellan de två, utan rädsla men tydligt: i livets närvaro finns alltid döden. Så har det varit för mig. Och den upplevelsen har varit otroligt stark.

I övrigt. En stor, stor tröttma som gjort kvällarna korta och dimmiga. En intensiv lyckokänsla av marssol som möter snö. En överraskande fontänkräkning (Nils) vid lördagens släktmiddag, som fick alla närvarande att tänka vinterkräkis, men som inte verkar vara det (peppar, peppar). Och den ständiga känslan av fullständigt kaos som alltid verkar följa i våra fotspår varje gång vi är bortbjudna på middag (eller egentligen vid varje måltid oavsett tid och plats) och helt plötsligt måste kasta oss hemåt för att något barn flippar ut av kvällströttma, inte slutar kasta mat på golvet eller möjligtvis skriker som en besatt för att han inte får stå på stolens ryggstöd utan att hålla i sig.

Livet som småbarnsförälder är på något sätt hela tiden så överraskande. Eller inte, beroende på hur man ser det.

Om perioder, om sovande, om hopp och tröstlöshet

Vi snorar. Jag, Nils och Sixten. Det är mars. Det kalla, vintervita har ersatts av slask och blötsnö som virvlar ner från himlen. Jag känner mig tungandad och hostig, har hoppat över träningen jag såg fram mot. Istället mailar jag, dricker automatkaffe och äter medhavd matlåda.

Sover gör vi i sjok, vaknar med ett ryck av att Sixten drömmer och gnäller högt, eller att Nils vaknar och ställer sig upp i sängen och skriker tills någon kommer. Eller vaknar med ett ryck av att Sixten gnäller så högt att Nils vaknar. Det är ingen bra sömnperiod för oss. Jag och kärleken turas om att hålla på att förlora allt vett och sans av att inte få sova mer än några timmar innan det är dags igen. Jag mantrar "det är en period, det är en period, det är en period...". När Sixten fyllde 1,5 började han sova bättre och det är vad jag håller mitt hopp till med Nils också. Bara ett halvår kvar...

Ännu har inte Nils sovit en hel natt i sitt liv. Han går igång så fort han vaknar, ställer sig upp, skriker högt, högt, högt, kan liksom inte varva ner själv. Det är jävligt ansträngande. Tur att det fortfarande finns Thailand kvar i kroppen, fortfarande energi att ta av. Men det stressar så abnormt. I mig slår sirenen på med en gång när han eller Sixten vaknar och skriker på kvällen och natten. Stresspåslag som om elden vore lös, hjärtat pulserar varning varning varning. Marginalerna är så små att minsta kamp om sömnen blir så oändligt jobbig. Det kommer bli bättre, jag vet ju det, det har blivit bättre, men kampen utförs varje kväll, varje natt och är tillslut så tröstlös i sin upprepning.

Men, det är mars. Bara det är förhoppning om vår, om några månader till sommaren. Och om en sömn som komma skall.