This is how we do it

Champagne och korv med mos. En utsökt kombo. Och perfekt så här på sommarlovsstarten. För idag har jag jobbat sista dagen på jäääääääävligt länge och ser fram mot att åka hit och dit, bort och hem, till gamla platser och nya. Gå med bara fötter i gräset, bada i havet, fiska, få vinterhudnyans att bli sommarhudnyans, grilla, åh, som vi längtar efter att grilla. Vi ska i princip inte göra nåt annat än grilla allt som går. Kanske klia på ett myggbett och leta fästingar också, men inte mer än så.

Vara. Vara. Vara. Bara vara.
Puss och kram sötisar, vi hörs när jag grillat färdigt (eller kanske innan om jag inte kan hålla mig)!

PS. Till hemlige bokvännen, kanske blir paketet liggande ett tag på posten... Du kan ju alltid maila och se var jag är om det är så att du vill ha paketet hämtat bums...DS.

Jo, nu ska jag bara sitta här. Och andas.

Lugnet lägger sig sakta. Jag har kastat familjens minste medlem i säng, vrålande av trötthet. Avstyrt ett trotsutbrott med hjälp av Pippi Långstrump. Och nu har Sixten och kärleken precis gått iväg mot första omgången cirkus.

Diskmaskinen står och mullrar i bakgrunden. En lätt trötthet kommer över mig. Men, framför allt njuter jag av att vara ensam en stund. Jag ska banne mig bara sitta här och andas och känna hur det känns. Bara vara. Inget mer.

För det var jäkligt länge sen.
Och jag längtar efter mig.

En livlina? Nej, men en Saltimbocca to die for.

Igår genomfördes ännu ett lyckat restaurangbesök med hela familjen. Nycklar: icke svinhungrig lillgris, tidigast möjlig middagstid och kort promenad hem. När vi gick hemåt igen förundrades jag över hur bra vi genomfört det hela, utan skrikutbrott, med helt uppätna Saltimbocca och oxfilé gorgonzola till föräldrarna och bara ett glas vatten utspillt.

Att servitrisen såg ut som hon ville att vi skulle sjunka genom golvet och försvinna så fort vi kom in genom dörren är väl något man får suga i sig. Om ni frågar mig så gjorde vi det inte bara bra, utan helt fenomenalt bra faktiskt. Och någon gång kommer hon också sitta där, med en kladdig bäbis som kastar mat på golvet och en kan-själv-tvååring som välter glas och tappar bestick, och förstå varför det ibland är livsnödvändigt att få en god middag på lokal. Även om man har små barn. Eller, just för att man har små barn.