Kallsvett, nattkiss och Skansen

Livet böljar, upp och ner, fram och tillbaka. Jag har kommit in i vardagslunken igen, fast det är sorgligt nog sista veckan med hemmaman. Nästa måndag börjar dagislivet på riktigt för Nils. Min lille store Nilla. Söt som socker, retstickan, de höga vrålens oförtröttade prins, ibland för hårdhänt och envis för sitt eget (och andras) bästa, en ljuvlig liten människa som sätter mitt hjärta i brand varje dag. Och om två veckor drar allt igång på riktigt - hämta, lämna, trixa, vabba, heltidsjobba, hinna vara mamma, hinna vara Anna. För att underlätta lite i logistikträsket har vi bestämt oss för matleveranser, varje vecka det har vi bestämt. Just nu är det Matkomfort som gäller, det känns bra just nu. Den övriga maten har vi börjat handla på nätet och få hemlevererat. Det känns också jävligt bra istället för att trängas på Daglivs och vackla hem med barnvagnar och kassar som går sönder.

Sömnen går också i vågor. Sixten håller på att sluta med nattblöja och det slutar i många våta nätter. Fast inte på det där sättet som förr... Och så drömmer han så han slår knut på sig själv, skriker, gråter, till och med trotsar i sömnen. Vaknar liksom men är inte här hos oss utan någon annanstans. Väcker med jämna mellanrum Nils som går igång så lätt, så lätt, och som skriker sitt höga C outtröttligt tills han blir upplockad. Det gör mig så stressad att det nästan är löjligt. Och så blir vi irriterade på varandra, kärleken och jag. Och så kan ingen sova gott. Det är ett starkt skäl att inte skaffa fler barn, jag orkar bara inte trassla mer med sömnen efter helveteshösten. Kroppen och själen skriker att den inte orkar, går igång. Men sen möter jag en liten nyfödd kropp, eller ser en skrutt som hänger på nåns mage på Ica, eller kommer ihåg hur fantastiskt det är att få uppleva mötet med en helt ny människa. Då längtar jag efter att göra det igen. Vi får se vad som är starkast - sömnbristen eller längtan.

Däremellan är det bröllopsfester, kräftor och Skansen som gäller. Och påminnelsen om att livet är skört efter att ha hållt kollegans kallsvettiga hand tills ambulansen kom och hämtade. Ett kranskärl som inte längre vill och mattan rycks undan under fötterna. Det gick bra, men det går så snabbt för hela livet att ändra riktning. Jag går nu, springer genom regnet mot blå linje för att komma hem snabbt och krama mina vackra, som bygger med lego eller bråkar i soffan. Min största påminnelse om livets oändlighet.

Om perioder, om sovande, om hopp och tröstlöshet

Vi snorar. Jag, Nils och Sixten. Det är mars. Det kalla, vintervita har ersatts av slask och blötsnö som virvlar ner från himlen. Jag känner mig tungandad och hostig, har hoppat över träningen jag såg fram mot. Istället mailar jag, dricker automatkaffe och äter medhavd matlåda.

Sover gör vi i sjok, vaknar med ett ryck av att Sixten drömmer och gnäller högt, eller att Nils vaknar och ställer sig upp i sängen och skriker tills någon kommer. Eller vaknar med ett ryck av att Sixten gnäller så högt att Nils vaknar. Det är ingen bra sömnperiod för oss. Jag och kärleken turas om att hålla på att förlora allt vett och sans av att inte få sova mer än några timmar innan det är dags igen. Jag mantrar "det är en period, det är en period, det är en period...". När Sixten fyllde 1,5 började han sova bättre och det är vad jag håller mitt hopp till med Nils också. Bara ett halvår kvar...

Ännu har inte Nils sovit en hel natt i sitt liv. Han går igång så fort han vaknar, ställer sig upp, skriker högt, högt, högt, kan liksom inte varva ner själv. Det är jävligt ansträngande. Tur att det fortfarande finns Thailand kvar i kroppen, fortfarande energi att ta av. Men det stressar så abnormt. I mig slår sirenen på med en gång när han eller Sixten vaknar och skriker på kvällen och natten. Stresspåslag som om elden vore lös, hjärtat pulserar varning varning varning. Marginalerna är så små att minsta kamp om sömnen blir så oändligt jobbig. Det kommer bli bättre, jag vet ju det, det har blivit bättre, men kampen utförs varje kväll, varje natt och är tillslut så tröstlös i sin upprepning.

Men, det är mars. Bara det är förhoppning om vår, om några månader till sommaren. Och om en sömn som komma skall.

Hur gick det sen? Natt 5 och 6...

Kväll fem så grät jag. Av trötthet och misströstan. Nils vaknade stup i ett och gnisslade, behövde lyftas upp, buffas, ramsas. Han väckte Sixten, som gnisslade, behövde ha vatten och stoppas om. Och tvärtom. De satte igång varandra och hela natten kändes det som jag vaknade med ryck, drog på mig morgonrocken och släpade mig in till barnen med sammanpressade käkar för någon slags omsorg.

Men igår, på sjätte natten, så hände det. Nils sov HELA natten utan att vakna en endaste gång. Och detta trots att hans storebror inte gjorde det... Sixten verkar drömma mycket, det är mycket tigrar och spöken, och många uppvak med gnissel och tjut. Men Nils sov. Som en ängel. Lycka och seger!

Idag håller jag på att kolla hotell på Koh Chang. Utanför regnar det grått och snoriga barn körs i vagnen med stelkalla fingrar. Inuti är jag redan där, vid turkosblått vatten, elefantbad och tropiska nätter. Det lättar upp avsevärt.

Natt 4

Vi kom hem i morse, jag och Sixten. Nils hade vaknat vid 21 och sen hade kärleken inte hört honom på hela natten. Det behöver inte betyda att han inte har varit vaken eftersom jag har en tungt sovande man, men det betyder ju att han inte varit ledsen och kunnat somna om själv.

I natt kommer elddopet. Bägge barnen i samma rum.

Natt 3

Det går framåt, men har varit lite upp och lite ner. I natt var det enklare. Inte mycket gråt eller skrik, lätt att lägga ner och söva om. Fast lite fler uppvak, runt varannan timme efter första sovpasset på 4 timmar. Det som är coolt är faktiskt att vår godnattramsa faktiskt verkar funka. Han blev lugn och tyst direkt när jag ramsade för honom förutom de gånger han redan hade ställt sig upp i sängen, när jag först var tvungen att lägga honom ner.

I kväll sover jag borta med Sixten och kärleken får ta Nils. Dessvärre verkar Sixten ha fått en släng av sin tidigare nattskräck, har vaknat runt 22 varje kväll nu några dagar och gråtit, gråtit, gråtit och varit svår att få kontakt med. Så vi får se hur natten blir. Bara för att man sover med det stora barnet behöver det inte betyda att man faktiskt får sova...

Natt 2

Lycka! 
Det verkar som polletten har trillat ner för Nils! I natt har han bara vaknat fyra gånger på 12 timmar, dvs snittat på fyra timmars sömn per tillfälle. Inget superhysteriskt skrik vid något tillfälle, utan det har funkat att ta upp honom, ge lite vatten, lägga ner igen, buffa lite på rumpan och ramsa godnattramsan "Godnatt min skatt, sov så gott". Och ingen amning alls. Brösten känns lite som svanar som häckar, men det går ju över...

Ironiskt nog så har jag haft lite svårt att somna om när jag vaknat, så jag är inte precis så utsövd som jag skulle kunna vara, men ändå. Inget ont i magen av hysteriskt ledsen/arg liten kille och känslan av att det inte går.
För det går! Tjoho!

Nej, nej, jag ropar inte hej

...men idag tog det mindre än 10 minuter för honom att somna. Jiha! Kan han ha fattat galoppen redan eller är det en engångsgrej?

Den som är vaken får se...

Natt 1

Vi tog oss igenom natten, Nils och jag. Fast kul var det inte. Jag skulle tro att han har skrikit i ungefär 3-4 timmar och eftersom Nils inte gör något lite halvdant så har det varit gallskrik. Det spelade liksom ingen roll vad jag gjorde: klappade, buffade, tog upp. Jag misströstade kraftigt runt 2 tiden och tänkte att "det här går bara inte". Men, så förändrade sig tonen och ilskan fram på morgonen, det blev inte fullt så eländigt och gick snabbare att trösta och lägga till rätta. Och så somnade han om själv, klockan 5 och sov till 7, när han vaknade med ett glatt joller.

För att inte förledas till några amningar hade jag satt på mig amningsovänlig bh och ett tight, långt linne som det skulle bli jävligt jobbigt att dra upp. Så ingen amning i natt heller. Har däremot ammat honom lite nu på dagen, för att tanka lite extra närhet och immunförsvarshöjande. Det känns mycket lättare att sluta med det när det är dags eftersom han ändå äter hyfsat bra. Och äta har han gjort bättre än vanligt so far idag också. Tror att mycket av vårt matstrul - han äter ganska lite - beror på att han småäter hela nätterna igenom och jag hoppas att det ska lösa sig automatiskt nu när han inte får amma längre på nätterna.

Jag känner mig lite mosig, men vid gott mod. Jag tror att det kommer gå bra, bara vi är ihärdiga och inte trillar tillbaka i amningsfällan. Hellre får Sixten sova inne hos oss ett tag så att Nils får lugn och ro, medan han lär sig att sängen är skön att sova i och att man faktiskt kan göra det även om man inte ligger som en sugfisk vid bröstet.

Nu är det ny peppning inför kommande natten när jag och Nils fortsätter. Imorgon tar kärleken över och jag sover med Sixten. Håll tummarna för oss, alla fina människor!

Operation John Blund

Igår mötte jag en av Sixtens dagiskompisars mamma. Hon är höggravid och ska föda sitt andra barn när som helst. Hon tittade på mig med oroad blick och sa: "Oj, och det är ju det där jag kommer att vara i snart". Jag stod och försökte se glad ut och konversera med jordens ont i ryggen, en rymling som sprang som blixten nerför gatan mot bilarna och en smågris som kinkade i vagnen. Jag linkade, röt och ville helst bara lägga mig ner och somna under en buske. Att ha ryggskott är ett helvete med två småbarn. Att ha det i kombination med att inte fått sova en hel natt på minst 7 månader är olidligt.

Så igår startade det. Operation John Blund. Ingen mer nattamning. Ingen mer samsovning (förutom i nödfall). Och rutiner, rutiner, rutiner. För både Nils och Sixten.

Sixten har alltid sovit dåligt. Vi har i hemlighet skickat förbannelser till de föräldrajävlar som sagt "Jaså, sover han inte. Nähä. Vår lilla snutte har ju sovit hela nätter sen hon var 2 timmar. Vi bara lägger henne och har man bestämt sig så funkar det." Sixten har alltid vaknat. Vi har haft stenhårda rutiner med mat- och sovtider och försökt få honom att gilla sin säng och klara av att somna om själv, men ändå har vi rasslat runt på nätterna fler gånger än jag kan tänka på. Och det tär att inte få sova. Jag blir en tusen gånger uslare mamma om jag är trött än om jag har sovit så vi har pratat länge om att göra slag i saken. Spjälsäng till Nils har införskaffats och sovmöjlighet på annan plats ordnats till kärleken och Sixten.

Igår ägde elddopet rum. Nils skulle få sova själv och inte få amma på natten. Taktiken blev någon slags blandning av 5-minuters metoden, Anna Wahlgren och lite eget. Schema för Nils spikades och genomfördes:

07.00 Uppstigning & morgongröt
09.00-09.45 Morgonlur
10.30 Lunch + amning
12.00-14.00 Middagslur
14.00 Stadigt mellanmål + amning
17.30 Middag
18.30 Kvällsgröt + amning
19.00 Sova för natten

Nils somnade som en sten i spjälsängen. Sov till 23.10 när han vaknade men somnade om själv. Vaknade 24.10 men somnade om själv. Vaknade 01.10 och var vaken till 01.40, protestgrät, jag var inne och stoppade om, klappade på rygg, buffade rumpa och ramsade godnattramsan. Somnade tillslut själv. Vaknade 04.20 och var vaken till 05.00. Ganska mycket protestgråt, men inte illskrik, jag var inne med några minuters mellanrum och ramsade, klappade, buffade, stoppade om och la tillrätta. Sov till 06.30 när jag tyckte att det var bra nog.

Allt som allt en riktigt bra första natt tycker jag. Inga traumatiska vak och att inte ha ammat verkar ha gått jättebra det också. Och jag är i spänd förväntan inför kvällen... Håll tummarna för att han har förstått själva grejen med att sova själv!