Sommarlov, av den hudlösa sorten

Sommarlovet kom och gick. Det var dagar i huset som jag älskar, mammas sommarhus, där minnena bor i väggarna och luften. Där man kan äta frukost och se ut mellan tallarna mot havet, där man kan springa längs den lilla stigen ner mot vattnet och varje gång bli 5 år på nytt. Doften och känslan är precis densamma som då. Att se Sixten och Nils springa där gör mig så lycklig, får mig att känna att de kommer bära med sig en del av något som jag bär, något som jag älskar, vi kommer dela det minnet.

Vi åkte ut till Långaskär, ön som ligger strax utanför, som är fylld av tistlar och torrt vasst gräs och där jag inte varit på flera år. Längs med strandkanten samlas det strandfynd: en polsk ölburk, en bensindunk i blå plast, en gammal bit från fören på en båt, stenar som rullats runda av havet och en gammal strumpa.

Den här gången var det nästan precis som förr, det luktade likadant: torrt och salt. Stora stenen där mamma, pappa och jag brukade slå läger och dricka saft fanns kvar. Vi packade upp mackorna där och Sixten klev i en komocka. Den enda skillnaden var att hon som brukade fotografera och lösa korsord inte var med. Istället skulle vi hitta en gravsten åt henne där, en som kan få ligga på hennes plats på kyrkogården. Smärtan svävade runt om oss, i havsluften, föll ner rakt i hjärtat. Värmen från solen, denna märkliga känsla av förr och nu i sammanblandning, av lycka och sorg i en och samma stund. Sorgen kom i nya vågor, sköljde över, stillnade inte.

Sen åkte vi vidare. Först till ön, den andra, innan Stockholmarna kom. Vi umgicks med fina människor och letade efter loppisfynd, åt glass flera gånger om dagen, grillade i sol och ösregn, skrattade och grät. Jag kände mig så hudlös, så ömtålig, så nära att gå sönder. Det liksom bara låg under huden och pyrde. Som om sorgen åt mig inifrån och bara lämnat en tunn hinna kvar.

Och sen en resa till en annan magisk ö, bara jag och barnen tillsammans med tre fina vänner och deras barn. Känslan av att komma tillbaka till den där ön, där jag varit så många gånger, där det utspelats stor dramatik: kärlek, smärta, ensamhet, midsommarfylla, dumhet, värme och möten. Nu: sköna samtal som gav ny kraft. Värme och kärlek i att möta gamla vänner, av självklarheten man har tillsammans när man känt varandra länge. Och utmattningen i att vara själv med ansvaret för barnen 100% av tiden. En liten orkan av känslor mitt i lugnet.

Nu är vi hemma igen. En sista vecka hade vi tillsammans, bara vår lilla familj hemma i vårt hus. Det var så skönt att det inte går att beskriva. Doften, sängen, stillheten. Ingen av oss ville lämna huset och trots att det var värsta sommarvärmen så struntade vi i stranden och badade i lilla uppblåsbara poolen på gräsmattan istället. Varje gång jag lämnade huset kändes det som jag skulle brista. Nu är vi hemma. Hudlöst eller inte, det är här vi ska vara. Sorgen fortsätter att skölja över mig, nya vågor.

Och jag förstår inte, förstår inte, hur hon kan vara död när hon är så levande i mig.

Det har varit overklighetskänslor och resor fram och tillbaka till Blekinge och ett avskärmat hjärta. Det har varit sjuka barn och massor med jobb som inte gjorts ordentligt. Det har varit en tjejkväll med goda vänner från förr som det var en hel evighet sen jag träffade och de sov över och vi åt lång frukost och jag kände mig nästan som vanligt en stund.

Och så har det varit begravning. Som jag fasade för den där dagen, för jag ville inte ville inte ville inte ville inte. Men så kom den ändå, hur mycket jag än spjärnade emot och jag förstod att det jag var så rädd för var att hon skulle vara borta för alltid, att begravningen skulle manifestera det, att det var då hon skulle försvinna. Men hon gjorde inte det.

Det var varmt i kyrkan, varmt och pastelligt av alla tulpaner och ljusrosa rosor. Det var en fin präst som trodde saker, fast inte var bensäker och som bara delade med sig av det han trodde. Det var massor med kärlek som kom från alla, det kom för mamma. För att hon alltid var den som hade tid över för andra. Det var en sorg så stark att det gick att ta på den, men också värme som mjukade upp den i kanterna, som var en mjuk filt mot kylan. Och någonstans fanns hon där mitt i allt, mamma. Det var en dag som var som hon. Krampen släppte lite, rädslokrampen, för hon försvann inte men hon var inte heller där.

Och någonstans har tomheten släppt och ersatts av tårar, av sorg. Chocken av det som hänt håller långsamt på att bytas ut i någon som väl ska bli förståelse. Fast jag fattar inte, jag fattar inte hur hon kan vara borta. Jag längtar så efter att ringa henne, att höra hennes röst, att se henne på stolen i köket när jag kommer hem till mamma och pappa, jag längtar efter att dra in hennes doft när jag böjer mig fram och kramar henne. Det är som om de andra redan har glömt. På jobbet, de som inte är så nära, för dem är det över nu. För mig känns det som det börjar nu. Gråten dyker upp helt planlöst, mest när jag är själv, på tåget på väg till jobbet eller över disken. När det landar i mig. Att jag inte får krama henne igen.

Min mamma. Jag saknar dig så jävla mycket.

Sorgens vidöppna dörr

I mig är sorgen ingen varg som river. I mig är sorgen en öppen dörr, på vid gavel mot ett mörkt rum. Jag ser inte hur stort det är, det känns oändligt. Därinne är det kallt och mörkret sprider sig i mig, i min mage, runt mitt hjärta, det känns som jag hade en världsrymd inuti.

Man vet att det ska hända, men när det händer är det alldeles obegripligt. Jag rör mig som i slow motion, som jag stelnat. Hjärtat simmar någonstans inne i mörkret, kippar efter andan. Det är bara tyst och jag fryser hela tiden. Man vet att det ska hända, att det händer hela tiden, men när det händer är det ofattbart att världen fortsätter snurra.

I måndags dog min mamma. Jag höll hennes hand när kroppen kämpade med sina sista andetag, när hjärtat långsamt upphörde slå. Jag är så glad att jag hann komma till henne, att hon inte var ensam, att jag fick vara där och ge all kärlek jag kunde just då. Det kom så plötsligt, i vägen för alla planer. I vägen för nästa telefonsamtal, för den där utflykten vi skulle göra - bara hon och jag, för nästa gång vi skulle ses, för semlorna hon skulle baka, för födelsedagar som skulle firas, för resan som var bokad. Allt i spillror utom vetskapen om att allt kan ändras på ett ögonblick. Och sorgen står i full blom.