fredag 23 mars 2012



















Det har varit overklighetskänslor och resor fram och tillbaka till Blekinge och ett avskärmat hjärta. Det har varit sjuka barn och massor med jobb som inte gjorts ordentligt. Det har varit en tjejkväll med goda vänner från förr som det var en hel evighet sen jag träffade och de sov över och vi åt lång frukost och jag kände mig nästan som vanligt en stund.

Och så har det varit begravning. Som jag fasade för den där dagen, för jag ville inte ville inte ville inte ville inte. Men så kom den ändå, hur mycket jag än spjärnade emot och jag förstod att det jag var så rädd för var att hon skulle vara borta för alltid, att begravningen skulle manifestera det, att det var då hon skulle försvinna. Men hon gjorde inte det.

Det var varmt i kyrkan, varmt och pastelligt av alla tulpaner och ljusrosa rosor. Det var en fin präst som trodde saker, fast inte var bensäker och som bara delade med sig av det han trodde. Det var massor med kärlek som kom från alla, det kom för mamma. För att hon alltid var den som hade tid över för andra. Det var en sorg så stark att det gick att ta på den, men också värme som mjukade upp den i kanterna, som var en mjuk filt mot kylan. Och någonstans fanns hon där mitt i allt, mamma. Det var en dag som var som hon. Krampen släppte lite, rädslokrampen, för hon försvann inte men hon var inte heller där.

Och någonstans har tomheten släppt och ersatts av tårar, av sorg. Chocken av det som hänt håller långsamt på att bytas ut i någon som väl ska bli förståelse. Fast jag fattar inte, jag fattar inte hur hon kan vara borta. Jag längtar så efter att ringa henne, att höra hennes röst, att se henne på stolen i köket när jag kommer hem till mamma och pappa, jag längtar efter att dra in hennes doft när jag böjer mig fram och kramar henne. Det är som om de andra redan har glömt. På jobbet, de som inte är så nära, för dem är det över nu. För mig känns det som det börjar nu. Gråten dyker upp helt planlöst, mest när jag är själv, på tåget på väg till jobbet eller över disken. När det landar i mig. Att jag inte får krama henne igen.

Min mamma. Jag saknar dig så jävla mycket.

8 kommentarer:

fröken blund slår dank sa...

kära kära fina du.
jag har gåshud över hela kroppen och ögonen fylls. av sorg och smärta över vad du går igenom.
och ja. som du skriver. det börjar nu. och det är inte för inte som det finns ett"sorgeår".
och förståelsen...förstår man någonsin...dom har ju alltid funnits där. alltid.
jag vill skriva mer, och gör det en annan dag, nu är jag på jobbet.
varm kram till dig, fina fina.
en dag i taget. ibland en timme. det går Anna, och det blir bättre.
det kommer inte alltid att kännas såhär. livet kommer tillbaka. men. det tar tid.

Stilla tankar sa...

Jag har inga ord. Så jag skickar en kram. Och finns här. Kram!

Marika sa...

Stor stor Kram!

annika sa...

Åh Anna som jag tänkt på dig! Och tårarna svämmar över när jag läser din vackra, sorgliga men innerliga text. Det måste finnas en hel del av din mamma i dig. Och jag har skrivit om sorgbearbetning i min blogg ibland, eftersom jag arbetar med det. Det finns en metod att använda sig av, man fullbordar sin relation efter en förlust. Jag rekommenderar det varmt. Det finns kanske någon i din närhet, titta in på www.sorg.se när du orkar. Skickar solskenskramar och kraft!

Sara sa...

Kram till dig Anna.

gunnelsvensson sa...

Jag känner inte dig, hittade hit genom dina Instagrambilder. Men, så denna texten berörde mig! Jag blev alldeles tårögd. Tillåt dig att gråta, sörja, minnas, sakna ... Och hoppas att våren med all sin skönhet kan ge lite tröst och lindring.

Anna ser dej sa...

fröken b: tack för dina fina ord. jag tänkte på det idag: sorgeåret. vilken bra tanke det fanns i det, att gå klädd i svart ett år för att tydliggöra vad som hänt. jag är så glad för dina ord, tack för att du skriver och delar med mig. kram!

maria: tack, den kändes, din kram. kram tillbaka

marika: tack och stor kram tillbaka!

annika: tack för att du tänkt på mig, det värmer verkligen. och tack för ditt tips, jag ska kolla det. kram!

sara: tack och kram tillbaka!

gunnel: tack gunnel, olika vägar i universum som man möts i. tack för dina ord och tankar. våren gör det lite lättare tror jag. fast på vissa sätt är det också svårare, det känns lite mer oacceptabelt att inte sprudla av glädje hela tiden... det tar den tid det tar, jag vet det. just nu försöker jag bara förstå.

Jessica E sa...

VARMA KRAMAR till dig ANNA!!!!