Jag har börjat läsa insändarsidor i tidningarna. Det känns som en abnorm pensionärsvarning, men jag tycker att det är ett så himla intressant sätt att uttrycka sig på. Nästan så jag skulle vilja forska på det. En liten röst som får utrymme att höras i det stora bruset. Och sen en antagonist som vill besvara det där inlägget och förklara "hur det är på riktigt". Det tycker jag är väldigt roande.
Fast det finns stunder när jag vill skriva insändare själv. Eller ännu hellre skicka en brevbomb. Till exempel för att besvara kammaråklagare Rolf Hillegrens fantastiskt insiktslösa svammel i DN idag. Det handlar om sexualbrott. Och att det "finns kvinnor som anser sig illa bemötta". Men Rolf förklarar tydligt att det handlar om orealistiska förväntningar och att det ofta är motiverat att ställa frågor som kan upplevas närgångna. Allt detta som garant för en korrekt dom. Han avslutar med att säga att problemet inte kan lösas genom utbildning av jurister i genus- och sexulakunskap. Nej, för guds skull. Det är ju inte juristerna som gör något fel. Utan de som behöver utbildas är, enligt Rolf, "journalister och feminister".
Jadu Rolf. Det är människor som du som gör att jag blir rädd och fullständigt rasande, men ändå gör att jag förstår varför samhället ser ut som det gör. Det är en sån inställning från en representant för vårt kära rättsväsende som gör att jag vill skrika högt och ge mig ut på korståg. Men mest av allt vill jag skicka
Katarina Wennstam på honom. Hon har skrivit två grymt bra böcker: Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. De handlar bägge om samhällets syn på våldtäkt. Fruktansvärt skrämmande och fruktansvärt viktigt. Läs, demonstrera och protestera mot en syn på sexualbrott, som verkar vara sprungen ur en människosyn 100 år tillbaka i tiden.
Själv ska jag skriva en insändare. Och den kommer att vara gudomligt rasande.
