Farsor och morsor på stan

I fredags hände det. Jag tror faktiskt inte att jag och kärleken varit ute och ätit middag, själva, sen Sixten föddes. Det är uruselt, men det har liksom bara inte blivit av. Men i fredags. Då smörjde vi kråset med pilgrimsmusslor, anklever, rådjursstek, ankkorv, 12-årig lagrad rom och choklad. Det var fantastiskt.

Och det som var ännu mer fantastiskt än att äta god mat någon annan lagat var känslan av att få vara två vuxna människor som älskar varandra, som har valt varandra, som mest möts över smutsig disk, joggingbyxor med knän och sömnbesvär, men som plötsligt får lov att mötas i att det är härligt att hänga med varandra. Det var jäkligt välbehövligt. Sen gick vi på Gondolen och drack drinkar. Inte en, utan två. Två! Vi hittade en hörna att sitta i och fnissade åt män i lusekofta på jakt och kvinnor som anammat att 40 är det nya 20.

Sen var klockan 23 och vi åkte hem. Nils var vaken och skrek högt och ilsket mot farmors axel. Somnade inte i sin egen säng igen utan tätt tryckt mot mitt ansikte. Jag somnade torr i munnen, med bultande hjärta och ofantligt glad över en härlig kväll med en härlig man.

En liten plats för tankarna att slå sig ner och dricka kaffe

Idag gnisslade snön under fötterna när jag gick hemifrån, så kallt var det och snoret nästan frös i näsan. Nya saker som fått flytta in hos oss: ett fång lila tulpaner, en rosa engelsk pelargon, ett garage i hårdplast och en jättegrävskopa. Jag äter c-vitamin och prinsesstårta. Barnen snorar och har feber om vartannat. Jag börjat träna lite försiktigt, på min statliga friskvårdstimme och ibland nästan känner jag att jag är stark. Nils har börjat gå, liksom på riktigt och ser fruktansvärt triumferande ut när han tar sig över rummet utan att hålla i något. Sixten har slutat med blöja på dagarna och fått kalsonger med mumin och Blixten McQueen på.

Jag vet inte. Jag har liksom inte hunnit blogga bara. Ibland funderar jag på att börja blogga från mobilen. Mina små brottstycken av lugn infinner sig oftast till eller från jobbet, en kvart som är bara min och som inte kräver något av mig. De flesta andra tidpunkterna känns det som jag hastar till eller från, försöker hinna något eller har glömt något jag borde gjort. Ofta känner jag mig som fågelsvärmarna som svävar över taken på Kistagallerian på seneftermiddagen. Separata tankar som hålls ihop av mängden och flödet, som irrande far omkring i mitt huvud. Jag behöver hitta ett bra ställe där de får slå sig ner, där jag kan tänka färdigt dem och där de får vila en stund.

Och jag saknar er. 

Alla hjärtans söndag

Mer långkalsong än röd ros. Mer korv med bröd än räkor och vitt vin. Men så mycket kärlek ändå. Större delen av dagen på Skansen. Fint, snötäckt och med sälarnas runda nosar som små berg upp ur vattnet. Mycket skratt, många kramar, Våra vackra barn. Min vackra man. Så mycket kärlek det rör upp i bröstet, i magen. Hjärtat fullt av värme, som sommarmoln som rör sig över himlen.

Jobbpremiär à la räkmacka

Första dagen avklarad. 2485 mail i inkorgen. Tre möten, varav ett med eventuell blivande chef och ett med eventuell blivande kollega. Lite långsam hjärna. Egentid på tunnelbanan med bok. Glädje över att vara tillbaka på jobbet och sen hem till vacker man, färdig middag och glada barn. Tjoho!

Ögonblick

Koh Rayang. En av de bästa födelsedagarna jag upplevt. Korallstrand, bungalow mellan djungel och hav, turkost vatten, sand mellan tårna. Middag med havet i bakgrunden. Kyckling och ris. Tropiskt nattmörker. Lyktor längs liten stig ner mot havet mot huset. Hela natten: ljuden från blad som rör sig, från djur som rör sig och från vågorna som möter stranden. Ljuden som tar sig in under myggnätet, Nils varma rygg mot min mage. Åskan som kommer och går. Och gryningsljuset som till slut silar sig in genom fönstren.

Mild kväll på Koh Mak. Promenad längs havet. Fantastisk middag på en nästan ödslig restaurang. Räkor, kycklingspett, kall Singha, färsk ananas, papaya, melon till efterrätt. Ett metspö utan krok, en bro att fiska från och ett myller av fisk i vattnet. Glädjen är i det närmaste oändlig för en tvååring.

Bangkok, Chinatown. En ström av människor och dofter. Stånd med frukt i pyramider, högar av torkad fisk, bönor i stora korgar. Guld, rött och avgaser. Dumplings. Råttor. Smala gränder. Något att köpa och något att äta överallt. Ett kaos, ett underbart lockande kaos. Rostade kastanjer. Stinkande pustar. Och mitt i detta virrvarr: Shanghai Inn, ett ljuvligt hotell som en varm famn. Vackert, överraskande, vilsamt. En sval hand på pannan mitt i allt det pulserande livet.

Nytt år, ny fas, ny ettåring

Han hann fylla ett i Thailand, vår lilla Nillagris. Och idag är han 13 månader. De första stegen på egen hand togs i tropisk värme och han går några stapplande steg här och där, fler för varje vecka. Nu har han börjat att verkligen gilla när man håller honom i händerna och går också. Den tredje tanden kom upp härom dagen, men annars har han klarat sig ganska bra på sina ynkans två gryn, som tur är. I Thailand fick han helt klara sig på vanlig mat och det funkade för det mesta. Äter gör han helst om han får sitta själv och peta med en gaffel eller sked och då verkar det mesta funka trots avsaknaden av tänder att tugga med.

Oftast är han glad och då är han otroligt härlig. Charmig, mysig och inte rädd för att ta för sig. Han tycker om att bli runtburen och peka med sin lilla hand på vad han vill titta på. Dä, dä, dä. När han är lite mysig och trött älskar han att rulla i sängen och kasta sig runt bland kuddarna tillsammans med gosemusen. När han blir arg kastar han sig raklång på mage på golvet och skriker högt, högt eller blir "arga pinnen". Otroligt mycket vilja i så liten kropp. Han tjuter i högan sky och gråter stora tårar varje dag när overallen ska på, eller pyjamasen, eller tröjan, eller...Och helst vill han ha det storebror har. Sixten lär få jobba hårt för att få ha sina saker ifred framöver. Nils passar på i ett obevakat ögonblick, tar storebrorsans saker och kryper iväg sitt allra snabbaste med stora tjut från Sixten som resultat. Fast lika ofta skrattar de också tillsammans när de busar med varandra eller jagar varandra. Mycket kärlek ser man redan. Och många bråk lär det bli...

Imorgon tar min och Nillas symbios slut på riktigt. Imorgon börjar jag jobba och kärleken tar över hemmafrulivet. Det känns bra, men lite lite vemodigt. En fas är slut i livet. Och jag ska inte ljuga, de senaste månaderna har jag längtat som en dåre efter att få lämna den fasen och få vara en annan Anna. Få gå till jobbet och använda de där delarna av mig som legat och dammat. Nu är vi här och plötsligt värker det lite i hjärtat av tanken på att inte få hänga med min lilla kille på dagarna. Men, det är dags och det kommer att bli så bra, det vet jag, det känner jag i hela kroppen. Så nu är det dags att gå och inventera garderoben på något ofläckigt, som inte är mysbyxor så jag inte behöver skämmas imorgon. För då är det jag som sitter på tunnelbanan mot kollegor, automatkaffe och lunchrast igen. Det pirrar lite i magen...

Borta bra och hemma jävligt kallt

Det har gått så snabbt och känts som en evighet på en gång. Resan. Jag bär den fortfarande i hjärta och minne som ett sovande barn, inte ett nyfött barn, men kanske en 4 månaders gris: vant men ändå med vördnad och rädsla för att tappa den. Den har gett mig så mycket, oss så mycket. Jag känner mig som ett solcellsbatteri som fått ligga på laddning. Varje cell i min kropp har slukat värmen, solen, havet. Framför allt havet, salt och varmare än kroppstempererat, varje bad som en omfamning.

I tisdags kom vi hem. Omtumlade, efter att ha börjat dagen i Bangkoks värme, avgaser och dofter och slutat den hemma i våra egna sängar efter taxiresa i snö och huttrande kyla från Arlanda. Det är så märkligt att resa så långt, som om själen inte riktigt hinner med. Jag har hört nån historia om amerikanska indianer som flög och som sen fick tillbringa 3 dagar på flygplatsen för att själen skulle hinna dit. Lite fånigt kanske, men så känner jag mig. Som om inte hela jag riktigt hinner med. Men nu är jag här, hel och hållen, förutom en bit av hjärtat som fortfarande är kvar där borta.

Vi har haft det fantastiskt. Jag vet knappt var jag ska börja. Det hinner byggas upp så mycket glädje, lust och energi i kroppen av så många saker. Att få gå utan strumpor i en månad. Att äta färsk ananas varje dag till frukost. Att få bada varje dag. Att få känna solen värma kroppen och inte frysa. Att någon annan gjort sig mödan att laga fantastisk mat till just mig. Och att någon annan plockar undan disken och diskar den. Att se Sixten och Nils springa och krypa i salta vågor. Att ha tid att prata och umgås utan vardagsstress och hushållsarbete. Att se människor bli glada för att man har med sig sina barn till just deras restaurang. Att se sin hudfärg gå från vintergrå till sommarbeige (solandet är inte var det varit med små barn, så pepparkaka blir det inte just nu...). Att känna sig som värsta populära tjejen som alla vill hälsa på på grund av att man bär på en söt bäbis. Att åka båt på turkost vatten. Att mata fiskar som äter bröd ur handen. Att snorkla. Att äta middag på stranden under lyktor och stjärnor. Att få känna nya dofter, nya smaker, se nya platser.

Jag är här igen.