Idag gnisslade snön under fötterna när jag gick hemifrån, så kallt var det och snoret nästan frös i näsan. Nya saker som fått flytta in hos oss: ett fång lila tulpaner, en rosa engelsk pelargon, ett garage i hårdplast och en jättegrävskopa. Jag äter c-vitamin och prinsesstårta. Barnen snorar och har feber om vartannat. Jag börjat träna lite försiktigt, på min statliga friskvårdstimme och ibland nästan känner jag att jag är stark. Nils har börjat gå, liksom på riktigt och ser fruktansvärt triumferande ut när han tar sig över rummet utan att hålla i något. Sixten har slutat med blöja på dagarna och fått kalsonger med mumin och Blixten McQueen på.
Jag vet inte. Jag har liksom inte hunnit blogga bara. Ibland funderar jag på att börja blogga från mobilen. Mina små brottstycken av lugn infinner sig oftast till eller från jobbet, en kvart som är bara min och som inte kräver något av mig. De flesta andra tidpunkterna känns det som jag hastar till eller från, försöker hinna något eller har glömt något jag borde gjort. Ofta känner jag mig som fågelsvärmarna som svävar över taken på Kistagallerian på seneftermiddagen. Separata tankar som hålls ihop av mängden och flödet, som irrande far omkring i mitt huvud. Jag behöver hitta ett bra ställe där de får slå sig ner, där jag kan tänka färdigt dem och där de får vila en stund.
Och jag saknar er.
7 kommentarer:
o jag har saknat dig. Men du finns liksom alltid där på något magiskt vis. Och så skriver du så fantastiskt vackert. Jag bara älskar din rubrik idag. Den ger ro.
Jaaa, saknaden finns här också och jag säger, liksom Yogamamma, att du skriver verkligen vackert; utsökt, påtagligt bildligt och konkret och poetiskt på en och samma gång. Blogga från mobilen! Det tycker jag. Jag tänker göra detsamma. Mest för att det är skönt det där med landade tankar. Stor kram!
du...låt din kvart för dig själv fortsätta just vara det, en stund där ingen kräver nåt av dig.
jag saknar dig. dina kloka ord och inlägg.
men ändå...man behöver sin kvart i stillhet;)
kram till dig!
Andas å var rädd om dig...bloggen finns ju alltid kvar!
Instämmer helt i fröken blunds kommentar. Behåll den där stunden för dig själv. Bloggen kan bli ett måste också. Ett forum som också kräver något. Och då plötsligt en dag är det inte lika kul längre. Låt inte det hända om du kan undvika det, för vi vill nog alla väldigt gärna fortsätta läsa dina bevingade ord.
KRAM och tack för jättemysigt 1årskalas. Det var så härligt att få träffa dig och få några fragmentmeningar utbytta hur som helst. :-)
Blogga bara i din takt. När andan, lusten och tiden infinner sig på samma gång. Kravlöst. Vi finns kvar :)
Yogamamma:
Tack, det värmer hjärtat. Verkligen!
k:
Och tack, söta. Hjärtat blir än mer varmt och leende. Jag ska nog få till det där med mobilbloggningen, men det får nog bli från min nya, fina jobbmobil tror jag... Ah! Kram!
fröken blund:
Jo, det är lite kluvet. Men jag sitter ändå ofta och tänker inlägg, tänker saker jag skulle vilja skriva om, men som jag sen glömmer eller inte hinner ta tag i. Vi får se. Kanske varannan gång blogg, varannan gång bara vara? Kram
Toril:
Jo. Det är sant. Den finns ju faktiskt kvar även om jag inte är här varje dag:D
Borgarbrackan:
Ja, kanske det. Det är ju faktiskt lusten i att skriva som jag vill behålla och det är också därför jag skulle vilja skriva lite mer... Men, lite kluvet är det, det där med måsten och otvungenheten.
Tack själv fina vännen! Visst var det härligt att åtminstone få se dig i en timme:D Kram, kram, kram!
Alexia:
Tack, det låter ju fantastiskt bra:D
Skicka en kommentar