En onsdag som ingen annan

Onsdag kväll. Han ligger på min mage, luktar jord och hav. Är hal som en ål. Mörkt hår och vrålar som en varg redan innan han är ute.

Min unge. Min fina, fina unge.
Välkommen till världen!

Det startar som med Sixten, tidigt på morgonen. Jag vaknar och tänker "Det har nog börjat nu". Somnar om. De kommer oregelbundet och som ett molande över mage och rygg, värkarna. Jag går med Sixten till dagis. Vankar hemåt och köper morgonmacka till kaffet på Thelins. För att ladda ordentligt. Vet att det har startat men avslutar varje tanke på att det är nu det ska hända med ett "fast man vet ju aldrig, det kanske är falskt alarm". Som om det känns för otroligt för att faktiskt tro på.

Hemma. Vilar. Då kommer värkarna mer oregelbundet och med längre mellanrum. Jag andas och försöker fokusera. Pratar med Sixtens farmor, som är i stan som födslo-backup, och som tar med sig tandborsten och nattskjortan till oss. Utifall att.

Äter lunch med god vän i närheten. Och precis som med Sixten så sätter värkarna fart när jag går ut. Sitter på Thelins, äter pastasallad och måste andas mig igenom värkarna. De kommer tätare nu. Med mer kraft. Och jo, det är visst idag det ska hända. Går hem och ringer kärleken, som är på jobbet. Han är stressad och ska på möte. "Tänkte bara säga att det nog är idag vi ska bli tvåbarnsföräldrar". "Va, är det så? Ska jag komma nu?" "Nej, gå på mötet men ha på telefonen och var beredd att sticka. Och du får fixa mat till ikväll".

Vi äter pizza. Precis som när Sixten föddes. Jag äter en tugga, måste få i mig något, andas igenom en värk, äter en tugga. Värkarna kommer tätare och känns mer. Jag märker att Sixten reagerar på att jag fokuserar inåt när värkarna kommer och stänger av uppmärksamheten på honom. Eller inte låter honom klättra på min mage just då... Ringer till BB Stockholm och är så glad när barnmorskan säger "Du, det är bättre att ni kommer in lite för tidigt än lite för sent" när jag pratar med henne. Jag vill åka in. Snart. Kärleken packar konstiga saker i sin väska och rusar runt som en förvirrad. Jag andas. Funderar på TENS som jag inte plockat fram än och en varm dusch. Men tänker att det är bättre att åka till BB och få fokusera helt och fullt på vad som händer. Det är dags att ringa en taxi.

"Det känns att vi åker in så mycket tidigare än förra gången", säger jag till kärleken på väg ut i taxin. Taxichauffören kör lite fort och skämtar väldigt mycket. Jag uppskattar hans skämt väldigt lite. Jag vill bara vara framme. Värkarna är kraftigare nu, tätare. Kärlekens eltandborste går igång i väskan. Bzzzzzzzzzzzzzz. Jag andas och vill duscha varmt. Kroppen är spänd av kraften och jag fryser. Vi kör vilse på sjukhusområdet. Förihelvete. Hitta nu då. Nytt skämt. Andas, andas, andas.

Framme. Undersköterskan Kim tar emot oss 19.10. Fyra värkar från ingången upp till vårt rum. Kim frågar hur det känns. Jag andas och säger att jag vill duscha. "Jag tror barnmorskan ska få titta på dig på en gång. Det ser ut som du har rätt ont". Hon försvinner. Jag känner att jag vill stå på knä. Framåtlutad. Vattnet går. Och när nästa värk kommer så känns det som jag vill krysta. Krysta? Redan? Det kan ju inte stämma - jag har ju inte ens fått av mig kläderna. Barnmorskan Madeleine kommer in. "Jag tror att jag vill krysta", säger jag. "Om du känner att du vill det, så gör du det", säger hon. "Men, du måste ju kolla om jag är redo", säger jag förtvivlat. "Du är redo".

Jag får av mig mina kläder. Förlossningspall. Kärleken bakom mig, tätt, tätt. Krystvärkarna är kraftfulla och livgivande. Jag är närvarande. 100 procent. Känner bäbisen röra sig neråt. Tillbaka. Neråt. "Gör jag rätt?", frågar jag. Madeleine skrattar och säger "Jag ser bäbisens huvud nu, så det gör du absolut". Lugnt, lugnt, andas ut, andas ut. Andas ut barnet. Jag tänker öppen, andas, lugn, som ett mantra. Inte följa kraften hela vägen. Bara andas. Tre krystvärkar.

Och där är han, på min mage. Först ser jag bara en rumpa. En pojke. Blöt. Vrålande arg. Mörk, hårig, röd. En känslig liten mun. Spetsig haka. Väldigt olik Sixten. En alldeles egen liten skrutt. Ljuvlig. Helt ljuvlig.

Tacksamheten och kärleken
som sköljer över mig är oändlig.
Han är här nu. Mitt vackra barn.

Ja må han leva

Idag fyller Sixten 4 månader. Det är märkligt att det bara är 4 månader vi har varit tillsammans i den här världen. Det känns så mycket mycket längre. Och det känns konstigt att tänka på den där natten för 4 månader sen när han bestämde sig för att äntligen komma. Det känns så långt borta men är ju faktiskt inte det.



Det började på natten, ett dygn innan han faktiskt kom. Jag vaknade av den första värken och tänkte "Aha, är det så det känns". På morgonen gick Alf till jobbet och jag var hemma. Ville inte röra mig ur fläcken utan bara ligga under filten i soffan och vila. Värkarna kom som ett oregelbundet tidvatten. Inte smärtsamt eller obehagligt, bara som en förberedelse. På kvällen köpte vi pizza. Och på Il Gino da forno, mellan ruccola och pizzaost, så kom första värken som jag var tvungen att verkligen andas igenom. Några timmar senare var vi på väg till Huddinge eftersom det var fullt på KS i Solna (som vi skulle åkt till), Danderyd, SÖS och ja, i princip överallt.

Taxifärden till Huddinge kändes som den tog timmar. Men taxichauffören var en äldre herre som lovade att köra försiktigt, men snabbt, och som frågade om han kunde hjälpa till genom att spela lite klassisk musik eller något lugnt. Så det blev Nora Jones och en enorm fullmåne som hängde på himlavalvet som kuliss. Värkarna sköljde över mig, inte som tidvatten längre, utan mer som ett stormigt hav. Tätt, tätt, tungt, tungt. Det enda jag försökte tänka på var att andas, slappna av i kroppen och fokusera. Varje värk så dök jag i en bassäng för att plocka upp en ros. Och på vägen upp, ut ur värken, så öppnade sig rosen helt. Fantastiskt nog funkade den bilden som inre fokus för mig.

In på BB. Äntligen. Värkarna som ett pärlband för varje steg. Och de förlösande orden när jag blev undersökt: "Jo, du är i princip helt öppen. Det är bara att köra". Krystvärkarna som kom strax därefter. Så kraftfulla och fulla av liv. Efter tjugo minuter gick bäbisens syresättning ner och det blev lite stress i luften. Jag fick syrgas och en läkare kom in i rummet. Jag tänkte "Nej, nu jä..ar. Det ska absolut inte bli sugklocka." Och sen kom Sixten. Blåvit och hal. Ett mirakel på min mage.


Sixten 1 dag gammal. Eller ung kanske.

Nu är han här. Och det känns som vi alltid har varit en familj.
Vår fina, fina unge. Den bästa Sixten i världen.