Om att inte göra många knop

Vi är på ön. Gör inte mycket. Badar, lagar mat, diskar, läser böcker, jagar barn. Rör mig långsamt över gräsmattan, söker skugga. Inte mycket mer. Det är bra. Och imorgon hoppas jag det blir ännu bättre. Med en hägrande hotellnatt bokad, ensam med kärleken. Förhoppningsvis också en bra middag, med allra största sannolikhet sovmorgon och hotellfrukost. Jag längtar. Och tar det lugnt igen. Jagar ett barn till, diskar lite, förhandlar och avstyr bråk mellan småkusiner som börjar vänja sig vid varandra... Så är det att ha semester. Det är grymt skönt och någonstans håller kraften på att fyllas på igen, in i magen, halsen, hjärtat. Fyller på hela mig.

Baa, pa och kaa

Det luktar stuga om alla våra kläder. Månen lyser stor och gul över havet på nätterna. På dagarna badar vi, barnen i den lilla bassängen som ser ut som en båt, och jag i havet. Det har varit dagar, såna som jag kom ihåg från när jag var liten, med solvärme och solblekt dyna på marken. Fötter som sakta börjar få en annan ton än den vintervita. Saft i kanna. Kaffe på trappan i morgonsolen. Fästingar. Grillade grönsaker, korvar, souvlaki, fläskkarre, haloumi. Jordgubbar från Råsen, djupröda och söta. Tystnaden som lägger sig på kvällarna, morgnarna som bara består av fågelsång och morgondagg.

Och så har orden kommit. Till Nils som liksom bubblar över av allt det nya. Jordgubbar är "baa", mer är "mee", hoppa är "pa", kaka är "kaa", öppna är "öppa", morfar är "offa". Och däremellan skriker han "mämmä" med sin basstämma som ljuder som en siren över bygden. Tills han somnar och tystnaden lägger sig igen, mjukt och smekande, liksom silar tillsammans med solens sista strålar genom skogens grönska.

Vi har det bra. Riktigt bra.