fredag 30 januari 2009

Dagens tre bästa

1. Om en timme kommer snickarna. Och gör färdigt sista detaljerna med köket. Sen ska det lagas mat, diskas i diskmaskin och stuvas i kylskåpet! Samt skumpa till kvällen för att fira det hela...
2. Han heter Nils nu, nykomlingen som börjar landa i den här världen. Fast lär väl få dras med "lillebror" hela livet. Han blir tjockare, stadigare och blicken håller på att ta sig från det introverta till ett möte med världen.
3. Om man bortser från svallet ovanför, så har jag tagit mig ur mammabrallorna och i mina vanliga byxor. Goodbye gällivarehäng, hello rumpa!

onsdag 28 januari 2009

Otillräcklighet

Igår åkte kärleken till Köpenhamn och stannade borta över natten. Jag hade tillkallat förstärkning i form av mina föräldrar. Tur var väl det. Det är inte helt enkelt att hantera en ung man som vill amma i timmar i kombination med en lite äldre ung man som behöver närhet och hjälp och får blodsockerfall och är trött. Det resulterade i en bra dag utan för mycket trassel.

Men sen kom kvällen, päronen åkte hem och kvar var jag och grabbarna. Ett trötthetsutbrott avvärjdes med nöd och näppe, jag struntade i tandborstningen och ammade skrutten som hängde på trekvart under armen samtidigt som jag läste bok och kramade motsträvig Sixten. Ammade sen i tre timmar konstant med ett kortare avbrott för tandborstning för mig. Liten skrutt somnade. Puh. Sen vaknade Sixten och grät. Att jag gick in och stoppade om igen gjorde bara att tårarna gick över i hysteriskt skrik. Puls som efter ett Vasalopp och tårar i ögonen. Fan.

Och så där höll det på till klockan 3 i natt. Jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig. Tanken som höll mig uppe var en rad ur "Vem ska trösta knyttet?". Den tänkte jag om och om igen.

Men vem ska trösta knyttet med att säga, ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.

Idag är jag abnormt trött, Sixten är hemma från dagis och jag känner mig fortfarande otillräcklig. Men håller mig uppe med hjälp av pappa och "Små grodorna". Tvåbarnslivets smekmånad verkar vara över...

måndag 26 januari 2009

Förbannelse!

Jag är så fruktansvärt trött på att äta färdiglagad mat: pizza, hamburgare, pastasallad, frozen dinners, indiskt, kinesiskt, libanesiskt, asiatiskt, risgrynsgröt på korv. Allt detta har vi ätit 1000 gånger nu och allt smakar exakt likadant. Inte gott, som Sixten skulle säga. Och då bor vi ändå mitt i storstan där det går att få tag på det mesta dygnet runt. Men jag är helt enkelt så jävla trött på att inte få laga egen mat, inte veta vad maten innehåller och känna mig som en usel mamma som matar min unge med junk, som bara är till för att fylla buken. Och jag tackar gudarna för Berocca, järntabletter och vitaminpiller. Det känns som räddningen från skörbjuggen som hotar.

Vi är inne på femte veckan utan kök. Det börjar ta på krafterna nu. Både mat- och känslomässigt. Det är inte kul att leva i ett ständigt stökigt, omysigt hem där vi går på varandra i våra två rum. Från sovrummet till vardagsrummet till sovrummet till vardagsrummet. Det har gått bra hittills men nu är längtan efter riktig mat och en ordnad tillvaro för stor för att låtsas som den inte finns.

Men vi ser ljuset i tunneln: vitvaror och inredning är uppe. Målarna har varit här i fyra dagar och är inne på sluttampen. Sen är två dagar kvar - golvslipning och ett sista snickar- och elektrikerfix. Om allt går vägen så är vi klara till helgen. Jag är rädd att familjens mentala hälsa helt beror på det...

torsdag 22 januari 2009

Prövning

Idag har första elddopet som tvåbarnsmamma ägt rum: hämta på dagis tillsammans med hungrig lillebror. Det gick fint och fick mig att känna mig som en riktig gammal mammaräv. Till det har föräldraledighetslooken lagts till: foträta skor, för lång lugg och mjölkfläckig tröja. Mmm!

måndag 19 januari 2009

Med blommor och med blad

När jag fick Sixten fanns kärleken där från början. Men den var trevande. Och fylld med mycket rädsla. Vad innebär det att bli mamma? Kommer jag klara av det? Kommer jag bli den mamma jag vill vara? Det fanns så många frågor som behövde besvaras. Och kärleken till barnet som växte med tiden. Växte av att lära känna Sixten och lära känna mig själv i min nya roll.

Jag har aldrig tyckt speciellt mycket om barn nämligen. Eller rättare sagt, jag har inte känt mig bekväm med barn. "De är så främmande för mig" har jag sagt och min vän A har svarat: "Men, hur kan de vara det? Du har ju själv varit ett". Och så är det ju. Men det har inte känts så. Jag har varit en av dem som stönat över skrikiga barn på café, tänkt "ungjävel" när jag mött en snorig 10-åring som gått i sin egen värld och faktiskt trott att jag kommer bli en av dem som inte skaffar barn. Men så träffade jag kärleken, fyllde 30 och vågade känna att "jo, jag vill i alla fall. Tillsammans med den här mannen vill och vågar jag".

Det jag slogs av när Sixten kom var att den där rädslan helt försvann. Rädslan för att förändra livet så radikalt. Rädslan för att ta ansvar. Rädslan för att älska på ett nytt sätt, helt förutsättningslöst, helt utan spärrar. Jag kom på mig själv med att tänka "Men varför har jag varit så rädd för det här? Det är ju så jäkla coolt".

Och förändringen slår mig med kraft när jag får den lilla nyfödda skrutten på magen. Det känns som Sixten öppnat en dörr i mig. Den står vidöppen och rummet bakom den är stort som universum. Den här gången står inte kärleken räddhågset i dörren och väntar. Det är bara att kliva in. Och det finns hur mycket plats som helst där inne. Som någon, jag kommer inte ihåg vem, skrivit: "Som att bli häftigt förälskad i någon man länge älskat".

Det är den bästa presenten jag kunnat få. Den fyller mig med djup tacksamhet. Och just idag fyller jag 38 år.

söndag 18 januari 2009

Ära och heder!



Jag har fått en fin utmärkelse av både Fraidi och Fru A. Tack, snälla söta! Hade ni inte redan fått den så hade jag skickat tillbaka den till er bägge, men jag ska härmed göra mitt yttersta för att hitta andra fina bloggerskor att utmärka.

Reglerna är inte så märkvärdiga: jag som fått ära och heder i denna utmärkelse länkar till den som jag fått den av, och länkar vidare till de bloggar jag vill ge utmärkelsen vidare till.

Det här är några bloggerskor jag gillar som också råkar vara mammor: Borgarbrackan, Samma, Yogamamma och Att leva sin dröm. Ära och heder till er!

onsdag 14 januari 2009

Första veckan

Om inte vår kamera hade blivit stulen före jul så hade ni fått se lillebror nu... Idag fyller han en vecka, skrutten. Han har gått upp i vikt, äter och sover mest hela tiden. Mellan ät- och sovstunderna tittar han på oss och världen med sina outgrundliga ögon. Och trutar med sin välformade lilla mun. Sixten verkar mest tycka att det är spännande det här med "lillebor", som han kallar honom. Han klappar på honom. Och gungar vaggan så energiskt att lillebror hotar att fara som en raket genom rummet.

Idag tänkte jag på första veckan med Sixten och vilken skillnad det är nu. Det är ett sånt otroligt lugn att ha gjort det här förut. Vi vilar, äter hämtmat och följer med i lillebrors rytm. Det känns så självklart. I köket skruvar vår snickare fortfarande på. Och vi smyger ut dit på kvällarna och beundrar dagens arbete. Nu har vi alla skåp uppe. Och diskmaskin och vatten installerat! Det hade varit helt otänkbart att leva så här när vi fick Sixten. Men nu känns det som att det fungerar på något sätt i alla fall. Utan att bli helt helvetiskt.

Fast mathallucinationerna kommer varje dag efter nästan tre veckor med hämtmat. "Vad ska du laga första dagen vi har kök?" Korvar från Hötorgshallen, knödel och surkål är kärlekens val. Jag ska laga något som tar riktigt lång tid. En gryta som fått koka i 3 timmar kanske. Eller stek. Och så ska jag fylla det nya, stora kylskåpet med grönsaker och ostar.

Det är ett nytt liv som har börjat. Men ändå så välbekant.

tisdag 13 januari 2009

En onsdag som ingen annan

Onsdag kväll. Han ligger på min mage, luktar jord och hav. Är hal som en ål. Mörkt hår och vrålar som en varg redan innan han är ute.

Min unge. Min fina, fina unge.
Välkommen till världen!


Det startar som med Sixten, tidigt på morgonen. Jag vaknar och tänker "Det har nog börjat nu". Somnar om. De kommer oregelbundet och som ett molande över mage och rygg, värkarna. Jag går med Sixten till dagis. Vankar hemåt och köper morgonmacka till kaffet på Thelins. För att ladda ordentligt. Vet att det har startat men avslutar varje tanke på att det är nu det ska hända med ett "fast man vet ju aldrig, det kanske är falskt alarm". Som om det känns för otroligt för att faktiskt tro på.

Hemma. Vilar. Då kommer värkarna mer oregelbundet och med längre mellanrum. Jag andas och försöker fokusera. Pratar med Sixtens farmor, som är i stan som födslo-backup, och som tar med sig tandborsten och nattskjortan till oss. Utifall att.

Äter lunch med god vän i närheten. Och precis som med Sixten så sätter värkarna fart när jag går ut. Sitter på Thelins, äter pastasallad och måste andas mig igenom värkarna. De kommer tätare nu. Med mer kraft. Och jo, det är visst idag det ska hända. Går hem och ringer kärleken, som är på jobbet. Han är stressad och ska på möte. "Tänkte bara säga att det nog är idag vi ska bli tvåbarnsföräldrar". "Va, är det så? Ska jag komma nu?" "Nej, gå på mötet men ha på telefonen och var beredd att sticka. Och du får fixa mat till ikväll".

Vi äter pizza. Precis som när Sixten föddes. Jag äter en tugga, måste få i mig något, andas igenom en värk, äter en tugga. Värkarna kommer tätare och känns mer. Jag märker att Sixten reagerar på att jag fokuserar inåt när värkarna kommer och stänger av uppmärksamheten på honom. Eller inte låter honom klättra på min mage just då... Ringer till BB Stockholm och är så glad när barnmorskan säger "Du, det är bättre att ni kommer in lite för tidigt än lite för sent" när jag pratar med henne. Jag vill åka in. Snart. Kärleken packar konstiga saker i sin väska och rusar runt som en förvirrad. Jag andas. Funderar på TENS som jag inte plockat fram än och en varm dusch. Men tänker att det är bättre att åka till BB och få fokusera helt och fullt på vad som händer. Det är dags att ringa en taxi.

"Det känns att vi åker in så mycket tidigare än förra gången", säger jag till kärleken på väg ut i taxin. Taxichauffören kör lite fort och skämtar väldigt mycket. Jag uppskattar hans skämt väldigt lite. Jag vill bara vara framme. Värkarna är kraftigare nu, tätare. Kärlekens eltandborste går igång i väskan. Bzzzzzzzzzzzzzz. Jag andas och vill duscha varmt. Kroppen är spänd av kraften och jag fryser. Vi kör vilse på sjukhusområdet. Förihelvete. Hitta nu då. Nytt skämt. Andas, andas, andas.

Framme. Undersköterskan Kim tar emot oss 19.10. Fyra värkar från ingången upp till vårt rum. Kim frågar hur det känns. Jag andas och säger att jag vill duscha. "Jag tror barnmorskan ska få titta på dig på en gång. Det ser ut som du har rätt ont". Hon försvinner. Jag känner att jag vill stå på knä. Framåtlutad. Vattnet går. Och när nästa värk kommer så känns det som jag vill krysta. Krysta? Redan? Det kan ju inte stämma - jag har ju inte ens fått av mig kläderna. Barnmorskan Madeleine kommer in. "Jag tror att jag vill krysta", säger jag. "Om du känner att du vill det, så gör du det", säger hon. "Men, du måste ju kolla om jag är redo", säger jag förtvivlat. "Du är redo".

Jag får av mig mina kläder. Förlossningspall. Kärleken bakom mig, tätt, tätt. Krystvärkarna är kraftfulla och livgivande. Jag är närvarande. 100 procent. Känner bäbisen röra sig neråt. Tillbaka. Neråt. "Gör jag rätt?", frågar jag. Madeleine skrattar och säger "Jag ser bäbisens huvud nu, så det gör du absolut". Lugnt, lugnt, andas ut, andas ut. Andas ut barnet. Jag tänker öppen, andas, lugn, som ett mantra. Inte följa kraften hela vägen. Bara andas. Tre krystvärkar.

Och där är han, på min mage. Först ser jag bara en rumpa. En pojke. Blöt. Vrålande arg. Mörk, hårig, röd. En känslig liten mun. Spetsig haka. Väldigt olik Sixten. En alldeles egen liten skrutt. Ljuvlig. Helt ljuvlig.

Tacksamheten och kärleken
som sköljer över mig är oändlig.
Han är här nu. Mitt vackra barn.

fredag 9 januari 2009

En prins till!

Vacker som en skogsalv, mörkhårig, med små polisonger och en spetsig liten haka. Ivrig att komma till världen. Vår vackra son, ny i världen.

Han kom i onsdags den 7:e, klockan 19.26. Alldeles lagom stor, 3395 gr och 50 cm. Och så oerhört älskad från första ögonblicket.

onsdag 7 januari 2009

Eller?

Jag har en stark känsla av att det satt igång. På riktigt. Kommer ihåg att det var så här det kändes med Sixten också. Oregelbundna värkar sen i morse, men tilltagande. Som tur är har vi en farmor i stan som har kommit med tandborste och nattsärk och är redo för barnvaktande.

Nu är det bara att vänta och se om det är falskt alarm eller inte. Och andas.

måndag 5 januari 2009

Väntan

Fyra dagar till beräknad nedkomst. Ingen bäbis ännu. Men vi har flyttat hem igen efter jul och nyår i lånelägenhet med kök. Och diskmaskin. Lycka!

Och det väntas. Och vankas. Jag vet inte om jag är förberedd än. Men barnet lär ju komma när det är dags och det är bara att följa med på den resan. Kanske känner man aldrig att man är riktigt, riktigt förberedd heller? Det är i alla fall inte tillfälle för något vildare än att lunka långsamt, kolhydratladda och försöka vila så mycket det går. Och det är skönt att vara tillbaka i sin egen säng även om den är omgärdad av lådor och stök.

Så jag väntar lite till. Och laddar vidare.