måndag 19 januari 2009

Med blommor och med blad

När jag fick Sixten fanns kärleken där från början. Men den var trevande. Och fylld med mycket rädsla. Vad innebär det att bli mamma? Kommer jag klara av det? Kommer jag bli den mamma jag vill vara? Det fanns så många frågor som behövde besvaras. Och kärleken till barnet som växte med tiden. Växte av att lära känna Sixten och lära känna mig själv i min nya roll.

Jag har aldrig tyckt speciellt mycket om barn nämligen. Eller rättare sagt, jag har inte känt mig bekväm med barn. "De är så främmande för mig" har jag sagt och min vän A har svarat: "Men, hur kan de vara det? Du har ju själv varit ett". Och så är det ju. Men det har inte känts så. Jag har varit en av dem som stönat över skrikiga barn på café, tänkt "ungjävel" när jag mött en snorig 10-åring som gått i sin egen värld och faktiskt trott att jag kommer bli en av dem som inte skaffar barn. Men så träffade jag kärleken, fyllde 30 och vågade känna att "jo, jag vill i alla fall. Tillsammans med den här mannen vill och vågar jag".

Det jag slogs av när Sixten kom var att den där rädslan helt försvann. Rädslan för att förändra livet så radikalt. Rädslan för att ta ansvar. Rädslan för att älska på ett nytt sätt, helt förutsättningslöst, helt utan spärrar. Jag kom på mig själv med att tänka "Men varför har jag varit så rädd för det här? Det är ju så jäkla coolt".

Och förändringen slår mig med kraft när jag får den lilla nyfödda skrutten på magen. Det känns som Sixten öppnat en dörr i mig. Den står vidöppen och rummet bakom den är stort som universum. Den här gången står inte kärleken räddhågset i dörren och väntar. Det är bara att kliva in. Och det finns hur mycket plats som helst där inne. Som någon, jag kommer inte ihåg vem, skrivit: "Som att bli häftigt förälskad i någon man länge älskat".

Det är den bästa presenten jag kunnat få. Den fyller mig med djup tacksamhet. Och just idag fyller jag 38 år.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Grattis!
Själva är jag hemma med vinterkräksjuka. Plan 8 har fått klara sig utan mig idag...

Anonym sa...

Grattis på födelsedagen! Du är den bästa bloggaren tycker jag, lugn och eftertänksam. Jag är bara 18 år men du får mig att längta lite till 30-somethinglivet.

Anonym sa...

GRATTIS!!!

Vad fint du skriver! Jag känner lite tvärtom med anknytning till barnen. Fick vår äldsta för 2 år sedan och älskade henne från första stund. Vårt andra barn kom för 2 månader sedan och det har tagit längre tid för mig att känna den där totala kärleken för henne..Har känts som om jag svikit vår äldsta lite..Men som du säger så är rummet i hjärtat oändligt och det finns plats för fler än man tror :-)

Anonym sa...

Stort grattis på din dag! Kram

Linda K sa...

grattis till allt :D

Borgarbrackan sa...

Vad härligt att du känner dig så vidöppen och bara kan ta emot den där vidunderligt stora kärleken. Jag känner mig forfarande lite rädd när den gör mig uppmärksam på sin styrka och ibland med riktiga stormbyar som slår omkull mig fullständigt..KRAM

Anna ser dej sa...

Stefan:
Tack! Och din stackare - hoppas du blir frisk snart. Och stackars plan 8 som får klara sig utan dig:D

Tove:
Vilken komplimang! Den blir jag väldigt glad för, tusen tack. Och allt har sin tid. Helt plötsligt står du där och ska fylla 30 och undrar hur det gick till:D

Jessica E:
Tack! Jag kan förstå den känslan också trots att jag inte tycker att det är så för mig nu. Ibland smyger sig skulden på över att Sixten är så liten och redan ska få syskon. Men jag brukar försöka tänka på att nästkommande syskon aldrig kan få den uppmärksamhet man gav första barnet och att det i slutändan kommer bli superkul för dem att ha varandra så tätt i ålder.

Maria M:
Tackar och bockar! Kram

Linda K:
tack, tack:D

Borgarbrackan:
Jo, men så har jag ju tränat i ett och ett halvt år också:D Kram

Anna sa...

Anna...hela du ÄR kärlek å omtanke..

No-one sa...

Vad fint skrivet! Jag känner igen mig (fast jag har inga barn än) i det du skriver. Stort grattis på födelsedagen (i efterskott)!