Med blommor och med blad

När jag fick Sixten fanns kärleken där från början. Men den var trevande. Och fylld med mycket rädsla. Vad innebär det att bli mamma? Kommer jag klara av det? Kommer jag bli den mamma jag vill vara? Det fanns så många frågor som behövde besvaras. Och kärleken till barnet som växte med tiden. Växte av att lära känna Sixten och lära känna mig själv i min nya roll.

Jag har aldrig tyckt speciellt mycket om barn nämligen. Eller rättare sagt, jag har inte känt mig bekväm med barn. "De är så främmande för mig" har jag sagt och min vän A har svarat: "Men, hur kan de vara det? Du har ju själv varit ett". Och så är det ju. Men det har inte känts så. Jag har varit en av dem som stönat över skrikiga barn på café, tänkt "ungjävel" när jag mött en snorig 10-åring som gått i sin egen värld och faktiskt trott att jag kommer bli en av dem som inte skaffar barn. Men så träffade jag kärleken, fyllde 30 och vågade känna att "jo, jag vill i alla fall. Tillsammans med den här mannen vill och vågar jag".

Det jag slogs av när Sixten kom var att den där rädslan helt försvann. Rädslan för att förändra livet så radikalt. Rädslan för att ta ansvar. Rädslan för att älska på ett nytt sätt, helt förutsättningslöst, helt utan spärrar. Jag kom på mig själv med att tänka "Men varför har jag varit så rädd för det här? Det är ju så jäkla coolt".

Och förändringen slår mig med kraft när jag får den lilla nyfödda skrutten på magen. Det känns som Sixten öppnat en dörr i mig. Den står vidöppen och rummet bakom den är stort som universum. Den här gången står inte kärleken räddhågset i dörren och väntar. Det är bara att kliva in. Och det finns hur mycket plats som helst där inne. Som någon, jag kommer inte ihåg vem, skrivit: "Som att bli häftigt förälskad i någon man länge älskat".

Det är den bästa presenten jag kunnat få. Den fyller mig med djup tacksamhet. Och just idag fyller jag 38 år.