Utandning

Ensamflygresan från Arlanda till Kastrup var inte att leka med, men gick riktigt bra. Ännu bättre hade det gått om inte flyget var försenat en timme, för fram till ordinarie avgångstid gick allt som på räls. Vi åkte buss, vi åkte tåg, jag fällde ihop, packade in och checkade in vagnen utan att få ett sammanbrott. Vi tog oss igenom säkerhetskontrollen utan besvär. Vi tittade på taxfreegrejerna, köpte glass och åt russin. Alla var glada.

Sen blev flyget försenat en timme. Och den timmen var faktiskt inte alls kul. Vi började alla bli varma, trötta och hungriga. Jag (iförd dunjacka och bärsele) bar på Nils och jagade efter Sixten, bar skötväska, bytte blöjor, kånkade på overaller. När vi väl kom ombord på flyget så började Sixten bli mörk i ögonen av tristess, outfört springibenen och trots. Nils skrek så högt att jag inte kunde höra vad flygvärdinnan sa, inte hela resan, men kanske halva. Men när vi kom av igen och jag hade lyckats jaga iväg Sixten till rätt bagageband, hittat vagnen och lyckats fälla upp den och få ner Sixten i den så väntade de finaste av svärföräldrar utanför och matade oss med köttbullar, mackor och choklad hela vägen på tåget till Malmö. Då kunde jag andas ut och slappna av.

Och resten av ledigheten har varit sån. En utandning. Trots otroligt mycket människor och mycket stress inför disputationsfesten för kärlekens grymma syster. Trots snuvor och feber och ungar som sprungit och skrikit och skrattat och lekt och gråtit. Trots att Nils var lite uppriven de första dagarna och bara ville vara hos mig. Trots några nätter med riktigt usel sömn. Trots vaccination. Trots trötthetstårar och trotsutbrott. För det har varit så härligt och fint alltihop. Härligt att få vara tillsammans med fina människor, varma famnar, människor som vi och barnen tycker mycket om. Fint för att barnen sovit bra några nätter, ja nästan hela nätter även om de då vaknat kl 05.00 istället. Härligt för att mina föräldrar också kommit och hälsat på och det var så länge sen vi sågs. Fint för att vi har ätit abnorma mängder god mat och sjungit Hej tomtegubbar en massa gånger.

Härligt för att det var helt nytt att fira jul med två fina småkillar och få dela deras upplevelser och glädje. Det första Sixten sa när han träffade sina kusiner var "Sixten älskar Mira" (lillkusinen) och sen har han fått hänga med storkusinen Elias och gjort precis samma saker som honom ("Så här gör Elias"), det värmer så i hjärtat att se att de har så kul ihop. Och Nils har liksom blivit en liten pojke, ingen bäbis längre. Han har nästan inte ätit någon burkmat utan delat våra måltider och tuggat i sig brysselkål, potatismos och korv med sina två små risgryn. Man märker att han verkligen vill kommunicera, han säger inte så mycket men pekar på allt han är intresserad av med sitt lilla pekfinger. "Dä, dä, dä, dä." Då vill han veta vad det är och titta, känna och smaka på det. Snart fyller han ett, lillgrisen.

Jag har andats ut, slappnat av och njutit. Nu är vi hemma igen och härligt har det också varit att få sova i sin egen säng igen. Nu förbereder vi oss inför resan, lägger fram pass och myggmedel, inventerar väskor och sommarkläder.

Det känns overkligt. Overkligt bra.

Nu drar vi

Jag dricker glögg och packar. Imorgon åker vi till farmor och farfar i Skåne, först för disputationsfest, sen för julefirande. Det känns skönt att komma bort lite, det känns skönt att fira jul tillsammans med andra varma famnar. Vi behöver få ett brejk allihop och bara vara lite. Tillsammans. Hitta glädjen igen, kanske baka en eller annan pepparkaka. Och bli av med all eländig feber och snuva.

Nu tar jag ett andetag inför morgondagens ensamflygresa med kidsen från Arlanda till Köpenhamn. Det blir ett äventyr, men jag ska bara tänka positiva tankar om det. Det kommer gå fint. Jag drar, men I'll be back. Kärlek till er alla!

Att ändra sig

Jag träffade henne för ett halvår sen kanske. En annan mamma i parken, tillsammans med litet barn. Hon med en andra bäbis i magen och jag med liten Nils på armen och Sixten rusande runt benen. Vi började prata, hon var skittrevlig och vi kom ganska snabbt in på folks reaktioner kring att vara gravid när man redan har ett litet barn och kunde vara rörande överens om att det är jävligt tråkigt att bara få höra "oj, vad du kommer få det jobbigt" kastat i ansiktet. Och vi kom överens om att det ju faktiskt är mycket en fråga om inställning, det blir liksom så jobbigt som man gör det. Sen dess har vi sprungit på varandra lite titt som tätt, senast för någon vecka sen. Hon är jättegullig och verkar väldigt energisk och kompetent. Men sist när vi sågs fick jag bita mig i läppen för att inte säga "Du, det där vi pratade om, med två barn tätt, det kan ju bli lite som det vill. Det kanske inte bara är en fråga om inställning faktiskt". 

Jag känner mig väldigt ödmjuk inför faktumet att man inte vet ett jävla skit om något. Och att allt kan hända. Det senaste halvåret har lärt mig mycket om det. Det var liksom så lätt i början med Nils och jag kände verkligen att det inte var så mycket att snacka om. Hur svårt kunde det bli, liksom? Tills jag började bli jättetrött. Tills han bara ville amma på nätterna. Tills han skrek så jag höll på att få tinnitus. De senaste veckorna har jag blivit uppmärksam på att jag känner mig som jag haft förlossningsdepression, lite i efterskott. Eller kanske mer korrekt, sömnbristsdepression. Och jag har tänkt mycket på vad det handlar om, mer än att jag faktiskt inte har sovit mer än två timmar åt gången det senaste året. Hur marginalerna krymper.

Att vara trött före barnen var jobbigt, men det fanns alltid någon tid att sova ut på, någon kväll att vara ensam och ta igen sig på. Men, nu finns liksom inga marginaler längre, en bra natt gör att allting funkar, en dålig natt gör att jag vill lämna allt och rymma hemifrån.  Jag har tänkt på tillfälligheterna som aldrig går att veta något om. Jag har tänkt på bristen av föräldrar och svärföräldrar i närheten som kan ge en kram och en avlastande hand när allt suger som mest. Jag har tänkt på att man når en gräns när det inte går längre, att bita ihop och låtsas som inget. Jag har tänkt på att man aldrig vet hur saker blir, även om man har en fantastisk inställning, för ibland räcker det inte. Jag har tänkt på att man ändå räcker så långt, orkar så oändligt mycket mer än man tror, fast ibland inte när man själv tror det.

Jag ska inte säga något till henne, den andra mamman, som snart får sitt andra barn. Men jag ska hålla ögonen öppna och berätta om hon börjar se trött och olycklig ut. Berätta att det inte alltid blir precis som man tänkt sig.

Vi delar med oss

Den här veckan är det influensa vi delar på i familjen. Jag har haft feber, hosta och ont i kroppen sen helgen, men börjar komma ur det. Kärleken var näste man till rakning och igår var Sixten varm när jag hämtade på dagis. Jodå, 39,5 i temp när vi kom hem. Tjoho. Hela familjen hemma idag, två med feber, två utan. Nils har än så länge klarat sig och jag försöker hålla hoppet uppe, men att han skulle klara sig är ju nästan ett underverk. Men, han kanske är precis så tuff som han ser ut...

11 månader

Han är så fin, Nilla. Vi har kommit över 9-månaders klängigheten. Han är stjärnögd och pigg, oftast. Skriker jordens högsta glad- och argskrik, då och då. Vill göra det som storebror gör, äta det som storebror äter, leka med det som storebror leker med. Och det gäller att se upp - håller Sixten sin macka lite för nära så hugger Nils den som en kobra. Fortfarande är det bara två tänder som visat sig, men oj vad han kan äta med dem. Favoriter är mackor av alla slag, plättar och apelsin. Huvudsaken är att han får äta själv, annars vill han inte.

Idag har han krupit upp själv i soffan och på soffbordet. Nu går han om man håller honom i en eller två händer, men kryper fortfarande helst. Som en raket. Han härmar mer och mer ljud och ord, klappar händer, vinkar, härmar rörelser. River gärna ner legotorn, men har börjat försöka bygga på med klossar också. 

Han är redan en kraft att räkna med i familjen. Och jag har en känsla av att det kommer bli mer och mer... Vår fina Nils, ett litet styrkepaket till både kropp och själ.

Första dagen på resten av... december

November har känts som en enda lång jävla uppförsbacke. Ja, det vanliga förstås: snor i alla former och färger, skitiga golv samt sömnbrist. Sen regn i alla former, i alla varianter. Från sidan, snöblandat, kallt hällregn, litet äckligt regn som man ändå blir jävligt blöt av. Och så har det blåst. Jag hatar blåst. Jag vet inte varför, men det provocerar mig. Jag blir förbannad, skitförbannad av blåst. Så jag har varit arg.

Det har dessutom känts meningslöst att vara en rejäl förälder och gå till parken efter dagis. Detta mörker, denna väta, denna kyla. Sixten säger "Mamma, nu är det natt" när vi kommer ut på gatan när jag hämtat honom. Klockan 3 på eftermiddagen. Och jag har lagt ut orden kring Robin Hood, bullar och tågbana och sen avslutat "Så vi går hem direkt". Friluftsliv i all ära, men november är ju inte människovänlig, den är inte det. Man får hålla sig undan, bland värmeljus och mjuka mattor, för att klara sig med förståndet i behåll.

Så det är med glädje i hjärtat jag konstaterade att november är slut och vi har tagit första steget in i december. Man bara hör ju på namnet att det kommer bli så mycket bättre. Det är något som mjuknar, som andas ut, som fylls av längtan. Längtan efter doften av kanel och hyacinter. Stjärnor som lyser upp det grådaskiga, smeker den blöta asfalten vänligt på kinden, ger ny färg till bleka vinterkinder. Efter glögg med mandel och barnröster som sjunger "Tipptapptippetippetipptapp". Allt lyser förvisso med sin frånvaro i vårt hem än så länge, förutom sången, men resten är bara en tidsfråga.

Att jag sen fick traska i ett isande snöblandat regn idag också må vara hänt. Det finns liksom hopp nu igen. Och om en månad åker vi. Det hjälper ju också till.