Utandning

Ensamflygresan från Arlanda till Kastrup var inte att leka med, men gick riktigt bra. Ännu bättre hade det gått om inte flyget var försenat en timme, för fram till ordinarie avgångstid gick allt som på räls. Vi åkte buss, vi åkte tåg, jag fällde ihop, packade in och checkade in vagnen utan att få ett sammanbrott. Vi tog oss igenom säkerhetskontrollen utan besvär. Vi tittade på taxfreegrejerna, köpte glass och åt russin. Alla var glada.

Sen blev flyget försenat en timme. Och den timmen var faktiskt inte alls kul. Vi började alla bli varma, trötta och hungriga. Jag (iförd dunjacka och bärsele) bar på Nils och jagade efter Sixten, bar skötväska, bytte blöjor, kånkade på overaller. När vi väl kom ombord på flyget så började Sixten bli mörk i ögonen av tristess, outfört springibenen och trots. Nils skrek så högt att jag inte kunde höra vad flygvärdinnan sa, inte hela resan, men kanske halva. Men när vi kom av igen och jag hade lyckats jaga iväg Sixten till rätt bagageband, hittat vagnen och lyckats fälla upp den och få ner Sixten i den så väntade de finaste av svärföräldrar utanför och matade oss med köttbullar, mackor och choklad hela vägen på tåget till Malmö. Då kunde jag andas ut och slappna av.

Och resten av ledigheten har varit sån. En utandning. Trots otroligt mycket människor och mycket stress inför disputationsfesten för kärlekens grymma syster. Trots snuvor och feber och ungar som sprungit och skrikit och skrattat och lekt och gråtit. Trots att Nils var lite uppriven de första dagarna och bara ville vara hos mig. Trots några nätter med riktigt usel sömn. Trots vaccination. Trots trötthetstårar och trotsutbrott. För det har varit så härligt och fint alltihop. Härligt att få vara tillsammans med fina människor, varma famnar, människor som vi och barnen tycker mycket om. Fint för att barnen sovit bra några nätter, ja nästan hela nätter även om de då vaknat kl 05.00 istället. Härligt för att mina föräldrar också kommit och hälsat på och det var så länge sen vi sågs. Fint för att vi har ätit abnorma mängder god mat och sjungit Hej tomtegubbar en massa gånger.

Härligt för att det var helt nytt att fira jul med två fina småkillar och få dela deras upplevelser och glädje. Det första Sixten sa när han träffade sina kusiner var "Sixten älskar Mira" (lillkusinen) och sen har han fått hänga med storkusinen Elias och gjort precis samma saker som honom ("Så här gör Elias"), det värmer så i hjärtat att se att de har så kul ihop. Och Nils har liksom blivit en liten pojke, ingen bäbis längre. Han har nästan inte ätit någon burkmat utan delat våra måltider och tuggat i sig brysselkål, potatismos och korv med sina två små risgryn. Man märker att han verkligen vill kommunicera, han säger inte så mycket men pekar på allt han är intresserad av med sitt lilla pekfinger. "Dä, dä, dä, dä." Då vill han veta vad det är och titta, känna och smaka på det. Snart fyller han ett, lillgrisen.

Jag har andats ut, slappnat av och njutit. Nu är vi hemma igen och härligt har det också varit att få sova i sin egen säng igen. Nu förbereder vi oss inför resan, lägger fram pass och myggmedel, inventerar väskor och sommarkläder.

Det känns overkligt. Overkligt bra.