Han är så fin, Nilla. Vi har kommit över 9-månaders klängigheten. Han är stjärnögd och pigg, oftast. Skriker jordens högsta glad- och argskrik, då och då. Vill göra det som storebror gör, äta det som storebror äter, leka med det som storebror leker med. Och det gäller att se upp - håller Sixten sin macka lite för nära så hugger Nils den som en kobra. Fortfarande är det bara två tänder som visat sig, men oj vad han kan äta med dem. Favoriter är mackor av alla slag, plättar och apelsin. Huvudsaken är att han får äta själv, annars vill han inte.
Idag har han krupit upp själv i soffan och på soffbordet. Nu går han om man håller honom i en eller två händer, men kryper fortfarande helst. Som en raket. Han härmar mer och mer ljud och ord, klappar händer, vinkar, härmar rörelser. River gärna ner legotorn, men har börjat försöka bygga på med klossar också.
Han är redan en kraft att räkna med i familjen. Och jag har en känsla av att det kommer bli mer och mer... Vår fina Nils, ett litet styrkepaket till både kropp och själ.
6 kommentarer:
Så fin:)
Åh, så fin han är!
Jaa, fina fina Nilla! Söt som en liten pralin! Vad lustigt det är det där att det yngre syskonet redan börjar kraftmäta; så har vi det här också. Leker Rubinen med något, ja, då kan inte Pydd tänka sig något annat överhuvudtaget att leka med... Stor kram till dig!
Fina Nilla. 11 månader. Som Siri. Så lika och så olika. För reser sig gör hon. Och står utan stöd en liten, liten stund. Men vinkar och klappar händer och det där, det har hon inte fattat än. Däremot pratar hon en del "Mamma och pappa och titta och hej" är favoritorden just nu. Eller rättare sagt de orden som vi förstår :)
Grattis till 11 månader som tvåbarnsmamma!
Lilla fina...tänk att han kan och vill så mycket redan, fastän han bara är under året. det här med bebisar...det är helt galet egentligen;)
Kram!
Toril:
Ja. Som en liten kraftpoet. Eller pralin. Eller bägge:D
Frida:
Jo, han är fin. Jättefin!
k:
Haha, roligt att pydden också är så där. Det är väl syskonets lott i livet, att längta efter det den stora har:D kram
Maria:
Ja, häftigt är det att det är så olika. Och ändå kan vara så lika. Och tur är väl det! Tack och tack detsamma:D
fröken blund:
Ja, så små och stora samtidigt. Fast mest små förstås. Men ändå, så mycket vilja, så mycket personlighet, så mycket. Galet var ordet, sa Bull. Kram
Skicka en kommentar