Rödluvan och morgondimman

Morgonen var dimma över ängarna och havet, solen i ögonen när jag cyklade mot stationen, händerna blev kallstela av luften. Jag stannade och fotograferade flera gånger på vägen. Jobb, jobb, jobb. Och snart väntar en helg med mina föräldrar på besök och snickeriprojektet i trädgården. Jag har planerat maten och köpt vin. Jag är inte så bra på att snickra men jag tänker att jag ska väga upp det med att göda upp dem, päronen.

Och så tränar jag mig på att skriva ett inlägg helt utan syfte. Bara för att jag vill få tillbaka skrivlusten. Nej förresten, inte helt utan syfte. Jag vill säga att jag hoppas ni får mycket kärlek idag, allihop. Det hoppas jag. Att ni älskar innerligt och att hjärtat fylls till bristningsgränsen. Här kommer en kram från mig också. Den sista dagen i september 2011.

En liten regnbåde hinner man väl med?

Jag springer på och hör inte mina tankar. Stress på jobbet, oj oj det är mycket som ska hinnas under oktober, hur ska det få plats? Vardagslogistiken skär sig. Pendling till jobbet och hem. Jag springer ohjälpligt efter.

Men jag har sett regnbågen flera gånger och lämningarna på dagis blir långsamt lättare. Vi skrattar ganska mycket och bråkar nästan varje morgon om kläder och påklädning. Och varje natt sover jag med Nils varma trollungefötter mot min mage eller rygg.

Ett kliv framåt, mot bassängens blåa vatten

"Det ABSOLUUUT viktigaste är att barnen får ert godkännande INNAN de hoppar i vattnet", säger Jan på bred Malmöitiska ungefär en sekund innan Nils vrålar "Nu hoppar jag" och kastar sig i bassängen. Utan någons godkännade. Jag fångar honom med nöd och näppe innan han sjunker. Bredvid honom hänger Sixten på en flytdyna och sprattlar allt vad han kan med benen, som en exemplarisk elev. Vi är på simskola första gången. Faktiskt den första schemalagda aktiviteten med barnen över huvud taget.

Men det märktes att det var lite konstigt, det där med badhus. Först drabbades Nils av tvivel av omklädningsrummet, ta av kläderna och duscha. "Jag vill inte bada" skrek han medan jag försökte med "Du behöver inte om du vill, men vi går och tittar på bassängen". "Nej, nej", nej...", ekade det mellan väggarna tills vi kom in till bassängen. Då tittar jag på honom och ser hur han  börjar lysa som en sol.  "Mamma, jag VILL bada". Så vi simmar, med flytkorvar, bollar och dynor. Nils är övertygad om att han redan kan simma och hänger som en apa i flytkorven, med både armar och ben, eller kastar bollen tvärs över barn och bassäng.  Sixten älskar allt, det märks - det varma vattnet, att följa instruktionerna och sprattlar med ben och armar och jagar bollar som om han aldrig gjort annat.

Och vi, vi har börjat det nya livet med bokade lördagar. Lite lite jobbigt, mycket mycket roligt.

Hitta tillbaka

Hej, hej. Är det någon kvar här nu för tiden?
Ni som fått så lite kärlek och närhet de senaste månaderna, ja kanske till och med året. Jag tänker på er, loggar in, sen liksom orkar jag inte längre. Och så har jag varit lite otrogen också, nej, nej - det är inte er det beror på, det är mig. Ni är så fina, så fina, men jag tappade liksom bort orden till förmån för bilderna (Fröken Blund, jag förstår dig och dina bilder!) och det är så svårt att slita sig när man har börjat. Mitt sidohäng heter Instagram och finns som app till Iphone. Beroendeframkallande. Som Facebook, fast med bilder. Och min lust för bilden har kommit tillbaka igen. Men, jag vill vara här också. Orden är ju liksom också jag, en väldigt viktig del av mig. Så, ska vi börja om igen?

Det här året är sanslöst. Alla förändringar, alla börja-om-på-nytt. Allt som måste slipas och dras. Nu: ny inskolning av barnen på nya dagiset. Det verkar jättebra, vi har fått fin kontakt med personalen som är lyhörda och verkar kommunicera bra mellan sig också. Barnen har gnisslat lite med stökiga lämningar och hämtningar och knöliga läggningar på det, men jag tror mer det handlar om att det tar tid att känna sig hemma och att det faktiskt är andra dagiset på 3 månader med ett långt sommarlov emellan. Det kommer bli bra, det tror jag, om vi bara ger det lite tid. Jobbet börjar rulla på. Känner mig inte riktigt hemma än, men på väg att bli det. Provanställningen har övergått i fast och bara det känns bra ändå, något som är att lita på - inte något som kan sluta från en dag till en annan. Just nu känner jag att jag behöver det, lite tyngd och trygghet.

Huset är hemma nu. Vi har fått upp våra tavlor och har faktiskt bara två helt oinredda rum att ta tag i när vi har lust. Jag har suttit som en hök på lauritz.com och köpt ett enormt 50-tals soffbord, en tysk servis, spegel, matta och lite annat. Och så har vi hanterat lite husstress - trassel med elen & ventilationen, några dåliga fönster, en öppen spis som rök in när vi eldade, dåligt garagetak och lite annat som vi håller på att få på plats. Det ränner hantverkare här med jämna mellanrum och jag tror att vi kommer ha allt på listan fixat till i höst, inför vintern.

Sommaren var en upphackad historia med lite värme, släkt och Almedalen på Gotland, skånska regn, frodig gräsmatta och egenodlade rödbetor, Blekingskt kusinhäng och tomatfrossa. Den var bra. Nils slutade med blöja (utom på natten), Sixten slutade med nattblöja, lärde sig säga r och sov själv hos mormor och morfar en hel vecka (och ville inte att vi skulle komma...). Och i helgen lärde han sig cykla helt utan stöd, det var stort och stolt att se honom fara fram som en raket och cyklade själv till dagis igår. Nils är fortfarande en mammagris av stora mått, men håller på att bli en stor liten kille han också. Egensinnig, rolig och enormt envis.

Och så har vi haft en Stockholmshelg. Först en kväll för mig på 5-års jubileum med kursarna från IHR. Det kändes jätteviktigt att åka upp till Stockholm för, för det året har betytt så mycket för mig. Dels när det gäller karriär, men också personligt - att landa i något, växa, träffa nya människor i en ny miljö. Det är ett år som står för omvälvning och utveckling för min del. Och det var då som vi bestämde oss för att verkligen försöka få barn också, det året då Sixten blev till. Så, det blev en lång och härlig kväll med fina människor och god mat. Sen en lång härlig dag med andra fina människor - vänner jag inte träffat på länge, Chokladfabriken och på kvällen kom kärleken upp och vi spanade in de rosa cowboyhattarna på Globen med fler vänner och Dolly Parton. Och en lång söndag med härlig brunch hos ännu en vän det var länge sen jag såg. Glädje! Och det känns fortfarande så tydligt att det fortfarande är Stockholm som är hemma för hjärtat. Det är skönt att komma dit, få åka tunnelbana och vara glad över alla människor som väller fram. Fast, faktiskt kände jag också att jag var glad att vi inte bodde kvar där, på Fridhemsgatan mitt i smeten på Kungsholmen, bland alla avgaser och rusande horder av snabbfotade Stockholmare. Jag har faktiskt landat i det här tempot, lite lugnare. Och i vår trädgård med havet några gator bort.

Så, två månaders uppdatering. Nu är jag tillbaka. Jag hoppas ni också vill igen?

Jag. Är.

Jag stannar så sent jag har lust med på jobbet. Slutför det jag håller på med. Tar tåget hem. På cykeln från stationen känner jag en intensiv lycka i magen av en liten skuttande flicka i rosa klänning, doften från havet och vallmon i gräset intill. Kommer hem till ett tyst och stilla hus. Öppnar altandörren, släpper in kvällsluften. Andas djupt. Så oväntad känsla. Tidsrymden. Ingen väntar på mat, ingen behöver min uppmärksamhet. Det är bara jag här.

Trädgården på kvällen är min favoritplats. Jag älskar att gå där när svalkan kommit och dofterna letar sig fram utan brådska, utan svårighet. Låter handen glida över glättig mynta, ludna tomatblad, sträv lavendel. Det är som en skattkista, grönskan därute som jag får lov att dela med humlorna och fjärilarna. Dra en tistel här, plocka några vissna rosor där. Andas ut, andas in. Med magen, som jag försöker lära mig. I trädgården känns det som det är lätt att andas så.

Resten av familjen är kvar på Gotland där vi varit en vecka. Bland blommande vägrenar i lila, blått, gult. Med svärmar av fjärilar runt omkring. Med bad, cirkus och Visbys snirklande gränder kantade av rosor. Varvat med vredesutbrott, tjyvnyp och drömmar om lejon som äter upp. Sixtens mest frekventa ord har varit: aldrig. Oavsett om det har handlat om att komma och äta, kissa för natten eller följa med någonstans. Nils har oavbrutet spöat upp sin storebror och vrålat "jag bestämmer" när vi har sagt till honom att han inte får göra så. Ja, fullständig sommarharmoni som ni hör. Vanmakt och trötthet i kombination med glädje, närvaro och kärlek.

Några dagar kvar och sen åker jag till dem igen. Mina vackraste. Och argaste. Jag längtar, men nu njuter jag av att vara här, med mig själv.

Semesterläsning

Jag ville inte ta bilen till jobbet eftersom jag inte skulle kunna få läsa då. Så bra tyckte jag att det här var.

Ett nytt universum av Chimamanda Ngozi Adichie. Ett universum som doftar och smakar, som känns, som bränner. Våld - ja, men så mycket annat. Jag tänkte mycket på Things fall apart, när jag läste den. Män i en värld som är i upplösning och rädslan inför att förlora kontrollen. Men samtidigt så mycket mer. Oerhört bra läsning.

Resten sparar jag till K och bokcirkeln...

The magic 4

Alldeles nyss en liten plutt - en bestämd bäbis, ganska svårcharmad. Sin egen. Nu en fullfjädrad 4-åring i all sin prakt. Jag förundras över denna vackra lilla människa. Han är verkligen sin egen, Sixten. Har så tydliga gränser på något sätt, så stor integritet fast han inte är så gammal.

På gamla dagiset berättade de att det fanns ett annat barn som tyckte väldigt mycket om att ta på de andra, alltså inte på något konstigt sätt, men han var väldigt fysisk. En dag hade pojken varit på Sixtens avdelning och Sixten hade sagt till en av fröknarna: "Jag vill inte att x ska ta på mig". "Nähä, sa fröken, men han vill bara klappa på dig, han tycker så mycket om det - gör det något?" Då svarade Sixten: "Men min kropp vill inte att han tar på mig".

När jag hörde det jublade jag. Vilken otrolig förmåga att sätta ord på en känsla. Vilka tydliga gränser, hur han känner av dem och formulerar det. Det gör mig förundrad, förundrad och tacksam över att jag får lov att vara med den här lilla människan. Att han lär mig så mycket om livet.  Och om hur det känns när hjärtat öppnas. Om kärlek.

Just nu är det mycket rollekar som gäller. "Mamma, säger han, nu ska du vara en liten flicka som säger att jag inte får dyka". Eller så ska jag låtsas att jag inte tror att han kan något och så visar han mig att han kan. Klättra är en favorit och räkna olika saker. Han längtar efter att kunna cykla utan stödhjul, men är inte riktigt där än. Förstår inte varför han ska gå och lägga sig tidigare än vi vuxna, han är ju också STOR. Verbal och lite försiktig, behöver lite knuff framåt ibland för att våga. Blir ledsen när Nils inte vill kramas. Känslig och tydlig. Och så har han precis lärt sig att säga "r". Skorrande r. "Fyrrrrra heter det Nilla", säger han och låter som Anders Gernandt när han står och läxar upp sin lillebror.

Fyrrrra. En stor ålder i liten kropp.

Åka karusell och äta karamell

Det vankas helg med släkt, besök, gräsklippning och tivoli. Full fart tror jag. Om jag får tid ska jag skriva lite om min Stockholmsdag, förrförra veckan med Sade, Chokladfabriken och hemlängtan.

Njut av helgen alla vackra människor!

Posttraumatiskt flyttsyndrom

Alltså. Det borde ju vara eufori. Det borde vara jättekul. Det borde vara energifyllt och gasen i botten. Det borde vara skattkartor och grillad haloumi och upptäcktsfärder. Fast det är mest lite håglöst. Inte dåligt, bara håglöst, som jag inte riktigt är med. Kreativiteten uteblir, orden vill sig inte, jag har inte lust bara. En gnagande vetskap av att jag är frånkopplad, inte närvarande.

Jag tror det är så här: kroppen är i Skåne, planterar blå kantnepeta, kokar gröt, packar gummistövlar, lagar mat som någon skriker "det här är äckligt för mig" när de ser och sen vägrar att smaka. Kroppen pendlar till Lund, handlar på Maxi i Västra hamnen och fyller återvinningslådorna i källaren.

Allt detta medan själen tar en kaffe vid Fridhemsplan, promenerar över bron bort mot Vasaparken, åker blå linje till Kista fast det inte finns nåt skrivbord där längre för mig, tar 3:an till Nytorget, promenerar ner mot Slussen med blicken fäst på andra sidan Strömmen, flackar med blicken och hittar inte hem. Jag tror det faktiskt.

Det är som hela flyttprocessen håller på att hinna ifatt mig. Jag är så trött bara, så oinspirerad. Dessutom känns det så fjuttligt. Jag har det så bra och har inte vett att uppskatta det. Istället skaver det i mig. Men jag tror att det handlar om tid. Tid att vara, tid att landa, tid att andas från magen. Tid för själen att hitta hit.

I brist på inspiration försöker jag få kontakt med kroppen. Jag har nog inte cyklat på sådär 10 år, men nu har jag börjat igen. Till och från tåget varje dag, för att få igång mig efter fyra mardrömsår när det gäller träning, minska stressen och irritationen över att bussen bara går var 15:e minut... Stockholmssyndrom, ja, jag vet... Men jäklar, kroppen har kickat igång, något har vaknat, under 2000 dubbeldajm, 800 franska ostar och 17000 kardemummabullar så ligger tävlingsinstinkten där och lurar. Så varje dag hittar jag någon att trampa ifatt. "Jag ska komma fram samtidigt med bussen där framme" eller "En gubbe med cykelkorg ska jäklar inte få cykla om mig". Lite tramsigt är det, men lustfyllt. En känsla från barndomen, när jag var runt 10 och tävlade i löpning första gången.  Jag kommer precis ihåg det där pirret i magen innan start. Sen adrenalinet. Och sen en guldmedalj i papp om man vann.

Så jag cyklar för livet och kroppen gillar det. Den här veckan är målet att köpa joggingskor också. Jag avskyr att jogga, fast ibland behöver man ompröva sina preferenser och det ska jag göra med joggingen. Och vem vet - kanske lite av det där livssprittande i cyklingen smittar av sig på någon annan del av mig?

PS. Jodå, jag köpte joggingskor och ny sportbh igår. Min tredje sportbh i livet. Hm, ny var 10:e år känns inte som så bra statistik för brösten... Men, sen joggade jag också, eller rättare sagt lufsade längs med havet. Själva springet var väl inte så kul, det gick för sakta, men lite egen tid i rörelse - det var fantastiskt. DS.

Att bo i en fontän och sova hela natten

Barnen lämnades hos farmor och farfar som hade laddat för allt som skulle kunna hända. Febertermometrar, kusinbesök, påskägg. Så tog vi tåget till Köpenhamn, satt på flygplatsen och drack latte och åt macka och läste. Utan att fladdra med blicken och säga "Såg du var Nils tog vägen?" eller springa runt efter ett litet blont huvud som just smiter in i en springa mellan två dörrar. Bara med oss själva och våra tankar.

Jag hade glömt hur det var. Att vara själv. Att få hinna sitta ner och tänka en tanke ut. Att äta middag klockan 8 istället för halv 6. Frukost på sängen. Och så staden, att hinna möta den. Jag älskar storstäder: livet, rytmen, men framför allt doften. Alla städer har sin egen doft. Toppnoten är ofta sopor och avgaser, men sen, därunder. Där finns stadens själ.

Rom luktade mat, klorerat vatten, apelsinblommor och cigarettrök. Det var vårt över påsk, mitt och kärlekens. Ensamma bland några miljoner andra turister och så de stackars Romborna. Vi promenerade tills vi fick skoskav och träningsvärk. Runt varje hörn en ny fantastisk kyrka, ett monument som tog andan ur mig, ett hus som jag ville gå fram och stryka händerna mot, en piazza som öppnade sig som en himmel, en staty i marmor, en Caravaggio.

Vi åt salami och prosciutto och ostar. Vi satt i solen och åt pistageglass, tittade på kyrkor och åt skaldjur, armbågade oss förbi gladiatorer i tubsockar och fotriktiga sandaler utanför Colosseum och åt pizza. Vi drack vin. Hånglade. Läste. Sov hela natten. Och bodde i en fontän där Moses delade Röda havet varje dag.

Sen åkte vi hem. Hjärtat längtade så det ville spricka efter de två små trollen. Och jag insåg att jag längtade hem, hem till huset. Just det, så är det ju. Ibland krävs det att man lämnar för att hitta något.

Hittar hem.

Imorgon: Rom

Ah, livet rusar lite. Trädgårdsfix, köpa grill, jobba, hämta och lämna, så gräsfrö, laga mat, jobba, pendla, åka till Bauhaus. Men det är bra det är det. Och bättre blir det tror jag. Imorgon åker jag och kärleken ensamma till Rom. I tre nätter. Själva. Långa middagar, långa frukostar, sovmorgon, dricka vin, promenera, stanna och dricka cappucino, läsa, prata färdigt, hångla. Ja, bra blir det, det tror jag. Så, glad påsk!

Mrs Superwoman goes to bed early tonight

Vaknade tidigt och hade förlorat en timme. Nä, nu börjar det "Ja, klockan är ju sju fast egentligen är den ju sex". Kokade gröt, skummade rubriker, duschade snabbt. Skrev veckomatsedel och storhandlade. Köpte två soffor på Blocket. Kärleken fixade släp, jag tankade. När jag kom hem var stubbfräsningsmaskinen här och likviderade veckans trädnedtagning.

Lekte med barn. Tog hand om svärföräldrar. Lagade lunch till 10 personer. Välkomnade kärlekens syrra med familj. Hittade rabarberskotten som tittade upp. Fick hem sofforna. Lagade våfflor till 10 personer. Lekte i trädgården. Lagade middag. Duschade barn. Läste saga. Betalade räkningar. Budade hem en matta. Drack ett glas vin. Eldade första brasan i huset.

Over and out.

Krokus och kaffe

Den första lila krokusen har tittat upp. Och scillan, min favorit. Inskolningsveckan har fortsatt och det har gått riktigt bra. Imorse lämnade jag smågrisarna och det var inte minsta tillstymmelse till ledsamheter. "Får mamma en kram innan jag går" försökte jag. "Nej" skrek bägge och for in till Linda-Marie på dagis.

Så jag åkte hem och jobbade några timmar. Nu ska jag dricka en kaffe vid en solig vägg i trädgården och sen hämta mina fina små killar igen. Lite park kanske, jag har köpt briocher och blåbär som ska få följa med i alla fall.

Ut i solen!

Jo, men jag tror jag såg nåt därute under de 5 sekunderna jag var där

Förra veckan skulle vi skola in på dagis ju, men det gick åt skogen. Sixten har haft mellan 39 och 40 grader hela veckan tills idag, som varit första feberfria dagen. Så imorgon kör vi igen. Jag är dock ännu lite mer skeptisk efter att kärleken berättat att han ringt och pratat med dem på dagis och kollat av schemat inför nästa vecka. Då tyckte de att vi skulle lära våra barn att sova kl 11 istället för som nu kanske 12.30 för Nils. Varför? Jo, för att de andra ettåringarna ska sova då. Eh, jag vet inte men det känns inte direkt som en bra inställning att våra barn ska ändra sig för att de är äldre och inte har samma behov som de små. Men, det kanske bara är jag. Som sagt, jag försöker att hålla mig öppen och inte ha förutfattade meningar inför nästa vecka. Helt lätt är det inte.

Första konferensen med klimatforskarna hann jag också med förra veckan. Två dagar i Asa, en liten fläck på kartan i närheten av Alvesta/Lammhult. Min stackars humanisthjärna jobbade för högtryck med aerosoler, koldioxid, biogeokemi, paleogeologi, en oändlig mängd klimatmodeller. Men det var spännande och jag träffade en massa trevliga människor. Och fick sova en hel natt. Helt underbart.

Idag är däremot en sån där dag man bara vill snabbspola. En usel natts sömn eftersom Sixten sovit så dåligt. Han har haft hög feber i 6 dagar, skrutten, så det är inte konstigt att det blir lite bökigt men ändå. Sedan en oändlig och ständigt pågående gnällton från någon del av huset, "Uuhuuu, mamma, Nilla tog den/jag slog mig/jag ramlade/jag vill inte äta/gå ut/Issa slog Nilla".

Jag har varit ytterst nära att få ett sammanbrott. Ja, jag förstår ju att Sixten är helt slut efter 6 dagars hög feber och liten matlust, men jag har nästan inte kunnat hantera detta evigt pågående gnällande. Nils å sin sida har inte fått utlopp för all sin energi och tar gärna alla  chanser att reta gallfeber på sin storebror. Ahhh. Jag tvingade ut oss en sväng på förmiddagen och det var tur, promenera ner till havet, titta på båtar, äta bulle, kasta sten i vattnet, en liten paus från gnisslet som dock tilltog eftersom ingen av herrarna ville sova middag.

Klockan 16.15 stod jag i alla fall där, i trädgårdens eftermiddagssol med en kratta och Nils på cykel och började känna mig normal igen. Ja, faktiskt hann jag tänka tanken att "så här är det det ska kännas med hus och allt" när jag hörde Nils säga "Mamma, Nilla kissat, ingen blöja" och jag insåg att nej, han hade ju gått utan blöja och det hade jag glömt när vi skulle klä på oss och gå ut... Ja, bara in igen då alltså med nerkissad overall.

Nu sover de. Imorgon kör vi igen och dagis ska få se på ungar som inte sover klockan 11. Med glädje ska de få det.

PS. Jo, det skymtade en krokusknopp och ett tulpanskott därute mellan löven, när jag var ute i de där 5 minutrarna. Det är officiellt vår nu. DS.

Malmöyogis, se hit

Jag hittade yogan i höstas, i kropp och andning och framför allt närvaro. Trots all stress så var jag här och nu i stora delar och det tror jag var yogans förtjänst. Och meditationen. Herrejösses, jag glömde nästan meditationen. För upplägget var en timme yoga och en timme meditation i kombination. En helt fantastisk kombination som fick mig att landa och hinna vara. Det längtar jag efter att hitta igen.

Så, nu behöver jag tips på bra yogaställen i Malmö. Någon?

Att våga vänta

Ja, ni har ju så rätt, det är bara att vänta.

Att vara i det förvirrade tillståndet, att ha tålamodet att bara vänta. Och kanske också se den ynnest som finns i att börja om. Som Annika skrev: att skapa sig själv på nytt. Så är det också, jag vet. Men jag är oerhört obekväm i att bara sitta stilla i båten och vänta på att det är läge att börja ro. Vill gärna producera från dag ett, visa att jag är bra, visa hur rätt de har gjort som valt mig. Visa hur duktig jag är. Men jag försöker träna på det andra också, att vila i ovissheten, i allt det öppna. Tack för att ni påminner mig!

För varje dag blir ju lite mer hemma, lite mer självklar. Jag har kört vilse till jobbet men också hittat rätt. Jag vet snabbaste vägen till bussen, hittar till affären och macken i krokarna. Hittar till kaffeautomaten på jobbet. Vi har haft ovärderlig hjälp av mina och kärlekens föräldrar som barnvaktat i två veckor nu. Fått umgås med de små grynen, fått tampas med dem i påklädning och läggning. Jag vet hur härligt och energikrävande det är, tack fina för att ni stöttar oss så!

Annars tar jag ett djupt andetag inför nästa veckas dagisinskolning. Vi har fått plats på en tillfällig avdelning som bara ska vara öppen till i sommar. I tisdags var vi där och hälsade på och både jag och kärleken var gråtfärdiga efteråt: en enrums betongbunker utan fönster där det kravlade omkring ett gäng ettåringar. Och det finns inget annat. Jag försöker lugna hjärtat med att barnens upplevelse inte behöver vara densamma som min. Det och samtalet med stadsdelen som berättade hur bra personalen är. Det återstår att se. Det känns åtminstone skönt att veta att vi kommer vara där delvis tillsammans med barnen och se hur det funkar, hur personalen agerar. Men mammahjärtat har gråten i halsen.

Nu på Pågatåget förbi ängar och tegelhus. På väg hem mot fredagsmys med de finaste människorna. Tålamod, äventyr och kärlek.

Första dagen är en dag av grav förvirring

Ja just det, det var så det kändes: den där jobbiga känslan av att inte ha koll på något. Att inte hitta till toan, inte veta vad någon heter, inte förstå hur något hänger ihop. Var ska jag äta lunch, vem ska jag äta lunch med, finns det någon jag vill äta lunch med?

De verkar alldeles normala på nya jobbet och jag fick inte ens mina fördomar om Birkenstocksfyllda korridorer uppfyllda. Mitt nya rum har ungefär 50 hyllor, vad det är tänkt att jag ska ha på dem vet jag inte. Jag är inte heller det minsta säker på vad det är tänkt att jag ska göra. Dessutom har jag inte hittat något sätt att komma under en timmes pendling till jobbet, jag hoppas jag hittar något sätt för annars suger det rätt kraftfullt. Och så den där förvirringen som är så jobbig då.

Det tar på krafterna att flytta, det gör det.

Vardagsåterkomst

Den senaste en och en halv veckan har bara bestått av att packa upp, hitta plats för värmeljus, trosskydd och pulka, hitta bästa affären i närheten. Det har varit otaliga själssugande turer till IKEA och Bauhaus. Och sen det där med att lära sig hitta. Jag som har världens uslaste lokalsinne måste hela tiden svettas kring höger eller vänster och vilken väg jag ska ta. Vi har nästan lyckats packa upp alla lådor och nu behöver vi bara lite möbler för att fylla ut jättehuset. Det ekar liksom precis över allt. Men det känns hemma faktiskt, konstigt fortfarande, men hemma.

Och imorgon smäller det - första dagen på nya jobbet. Jag kommer på mig själv med att vara rätt nervös för det. Allt det där nya: kollegorna, förväntningarna, omgivningen. Tänk om de är bindgalna, tänk om de förväntar sig att jag ska göra saker jag inte alls har tänkt mig, tänk om... Det säkert bra såklart, men ni vet. Det är rätt läskigt. Imorgon vet jag mer. Om jag lyckats ta mig rätt väg från Malmö till Lund då...

Vi är här nu

Det luktar häst i källaren och den andra familjelukten sitter fortfarande i väggarna. Men det känns bra och vänligt och ljust. I trädgården står knoppande snödroppar och vintergäck och där finns syrén, äppelträd och en fjärilsbuske.

Och allt har gått långt över förväntan. Den där förhoppningen jag hade i torsdags slog in. Att flytta med flyttfirma som packade åt oss var det bästa vi kunde göra. Vi sa "Ja, så här ser det ut och sen är det ju källaren och barnvagnsrummet. Det är inga problem eller?". "Närå, det är inga problem, vi packar allt och kör imorgon så ses vi på lördag". Nu står kartongerna staplade, alla grejer står o väntar på att komma på plats. Och imorgon sover vi första natten i huset.

Dan före dan eller snart börjar äventyret

Lägenheten är en enda röra. Våra arma hjärnor också. Inte visste jag att man kunde skriva så många nya listor på så kort tid. Men imorgon smäller det. Först ska vi göra allt det där på senaste listan, sen kommer flyttfirman och börjar packa. Förhoppningen är att vi ska säga "Ja, då tar ni det här och det här också" och de säger "Japp, inga problem, vi löser allt" och sen hämtar vi barnen på dagis och drar.

Vi får se om det blir så. Men, oavsett, någon gång mellan sen eftermiddag och kväll imorgon tar vi vår nya svarta Saab och åker söderut som ett gäng flyttfåglar. Tar med köttbullar att kasta i gapet på den som blir hungergnällig och så åker vi lite längre än Södertälje innan vi stannar och äter middag. Och sen kör vi i svarta natten, lyssnar på en bok och kommer fram helskinnade. Sover hos farmor och farfar.

På fredag skriver vi de sista pappren och får nycklarna till vårt nya hem. Åker dit och kommer inte alls ihåg att det såg ut så där. Men är glada och åker hem och dricker vin och kramar barnen. Och på lördag kommer lastbilen med alla våra grejer som väl kommer se ut som dockhusprylar i det stora huset.Sen börjar stora äventyret på riktigt.

Så, jag återkommer, håll tummarna för oss.

Alla dessa avsked

I onsdags middag med vän, som jag kommer sakna så mycket. Vi gjorde vårt bästa för att inte låtsas om att vi skulle skiljas åt och sen fick vi ta det snabbt snabbt innan gråten kom. "Vi ses". Snabb, hård kram. Jag gick längs med Bondegatan och vemodet bara vällde upp tillsammans med tårarna. En cirkel som sluts, här började det och slutar det. Men, jag vet ju att det ju inte är sista gången vi ses, så klart inte, men ändå, det där smärtsamma avskedet.

Och idag sista dagen på jobbet. Så mycket blandade känslor: sorg och förväntan, glädje över att ha mött så fina människor, vemod över att lämna en fas i livet. Så svårt att släppa taget men så härligt att få lämna när det är riktigt bra istället för halvuselt. Jag har plockat i papper och rensat mail, tidredovisat och introducerat ny kollega. Och blivit avfikad med blommor, tal, tårar, presenter och tårta.

Just nu är det bara tomt i mig. Jag har lite svårt att se att på måndag är det nya tag, då ska vi planera flytten, träffa nya banken och rensa i källaren. En ny sida som vänds upp. Men just nu saknar jag bara den jag just stängt. Eller rättare sagt, alla fantastiska människor jag fått tillfälle att jobba med, lära känna, människor jag mött och som jag tycker så mycket om. Så, ni, fina vänner och kollegor, tack, ni finns i mitt hjärta och där bär jag er, nära nära. Vi ses igen.

Dag 15 - Mina drömmar

Jag drömmer om en trädgård. Nej, om min trädgård. Om att gå ut barfota på solvarmt gräs, om att plantera mynta och luktärter med barnen.

Jag drömmer om att få sova, sova länge, kanske en hel natt, i min säng i det nya sovrummet. I huset. Någon gång.

Jag drömmer om att det är den 19:e februari, när våra saker kommer åkande i en lastbil från Stockholm.

Jag drömmer om att få elda första brasan i öppna spisen. Känna värmen, landa.

Jag drömmer om att få gå där, i alla omöblerade rum, eftersom vi kommer att ha möbler för ungefär en tredjedel av huset. Resten får ta sin tid.

Jag drömmer om hus, om vårt hus. Vårt nya hem.

Herrejösses

Jag minns när jag flyttade själv. Alltså bokstavligt talat - packade in mina grejer i bilen och kånkade upp dem till nya hemmet. Själv.

Att flytta en familj är inte så, inte alls. Det är så jäkla mycket planering, stresskruvarna dras långsamt åt och bettskenan måste åka fram igen. Alla dessa beslut: vilken elleverantör, vilken bil, vilken försäkring, vilken flyttfirma? När ska vi hinna packa, när ska vi hinna rensa, när ska vi hinna ringa alla samtal till mäklare, till dagis och till bankkontakterna? Avsluta jobbet - två och en halv vecka kvar. Och hinna träffa alla vänner, hinna prata och kramas och säga hej då.

Det är spejsat och stressat och märkligt. Sorgligt och roligt. Huller om buller. Men jag kommer tillbaka, bara jag får landa. Jag hoppas ni orkar vänta lite bara.

Dag 14 - Dagens första tanke

"Ska jag ligga kvar och låtsas sova?"

Det gjorde jag. Låg där och hörde ljuden från köket, Sixtens ljusa röst, nosade på Nils som fortfarande sov bredvid mig (kors i taket). Och sen kom födelsedagssången och paket. En guidebok till Rom, som jag har drömt om att åka till så länge tillsammans med en bokad flygbiljett över påsk. Tre dagar, själva utan barn, jag och kärleken. En helt fantastisk present.

Det är en fin dag. En ny fas. The big 4-0. Känns symboliskt med fullmåne och strålande dag, luften är lätt att andas, solsken utanför fönstret. Det blir bra det här, mitt nya år.

Uppmärksamma läsare vet att dag 14 ska vara "Vad hade jag på mig idag?" men det är tråkigt utan bild, så det blir istället dagens första tanke.

Ett hem, ett kungarike, för ett hem

Eller i alla fall en jävla massa pengar. Men nu har vi det: huset. Huset! Med trädgård och äppelträd och garage och gästrum och renovera ska vi inte och jag är skräckslagen och lycklig i en salig blandning. Den 19 februari flyttar vi in i tegelhuset i Malmö. Yes!

Dag 13 - Den här veckan

Årets första. Jag börjar längta efter att plocka ner julstjärnorna och köpa nya blommor. Jag har jobbat några dagar, hunnit gå igenom mail och skriva projektplan. Och sen lite mer ledighet.

I övrigt:
- Veckans värsta: vinterkräkisen som gästat vårt hem och alla utom mig. Än så länge, ligger just nu och mår lite konstigt...
- Veckans tårta: går till en nybliven tvååring! På födelsedagen var han i toppform och vrålade "Mer hurra" när vi slutade sjunga.
- Veckans resa: gick till Malmö för ny husvisning. Och en riktigt bra sån, det blir nog ett bud...
- Veckans lästips: "Det var inte mitt fel" av Ann Heberlein. Väldigt läsvärt om konsten att ta ansvar.
- Veckans hjälte: farbror P som passade vinterkräkande Sixten för att vi skulle kunna titta på hus.

Dag 12 - I min handväska

...finns alltid alldeles för mycket. Jag är samlare. Och har ofta stora väskor. Rensa gör jag typ en gång i halvåret för jag tycker det är vansinnigt tråkigt.

Så i min väska kan man hitta det här: lypsyl, passerkort, minst två telefoner, en bok, kalender, pennor, visitkort, tamponger, busskort. Och fruktansvärda mängder nerknölade kvitton och reklambroschyrer. Idag trollade jag också fram ett paket te ur väskan men det hör inte till vanligheterna...