Förra veckan skulle vi skola in på dagis ju, men det gick åt skogen. Sixten har haft mellan 39 och 40 grader hela veckan tills idag, som varit första feberfria dagen. Så imorgon kör vi igen. Jag är dock ännu lite mer skeptisk efter att kärleken berättat att han ringt och pratat med dem på dagis och kollat av schemat inför nästa vecka. Då tyckte de att vi skulle lära våra barn att sova kl 11 istället för som nu kanske 12.30 för Nils. Varför? Jo, för att de andra ettåringarna ska sova då. Eh, jag vet inte men det känns inte direkt som en bra inställning att våra barn ska ändra sig för att de är äldre och inte har samma behov som de små. Men, det kanske bara är jag. Som sagt, jag försöker att hålla mig öppen och inte ha förutfattade meningar inför nästa vecka. Helt lätt är det inte.
Första konferensen med klimatforskarna hann jag också med förra veckan. Två dagar i Asa, en liten fläck på kartan i närheten av Alvesta/Lammhult. Min stackars humanisthjärna jobbade för högtryck med aerosoler, koldioxid, biogeokemi, paleogeologi, en oändlig mängd klimatmodeller. Men det var spännande och jag träffade en massa trevliga människor. Och fick sova en hel natt. Helt underbart.
Idag är däremot en sån där dag man bara vill snabbspola. En usel natts sömn eftersom Sixten sovit så dåligt. Han har haft hög feber i 6 dagar, skrutten, så det är inte konstigt att det blir lite bökigt men ändå. Sedan en oändlig och ständigt pågående gnällton från någon del av huset, "Uuhuuu, mamma, Nilla tog den/jag slog mig/jag ramlade/jag vill inte äta/gå ut/Issa slog Nilla".
Jag har varit ytterst nära att få ett sammanbrott. Ja, jag förstår ju att Sixten är helt slut efter 6 dagars hög feber och liten matlust, men jag har nästan inte kunnat hantera detta evigt pågående gnällande. Nils å sin sida har inte fått utlopp för all sin energi och tar gärna alla chanser att reta gallfeber på sin storebror. Ahhh. Jag tvingade ut oss en sväng på förmiddagen och det var tur, promenera ner till havet, titta på båtar, äta bulle, kasta sten i vattnet, en liten paus från gnisslet som dock tilltog eftersom ingen av herrarna ville sova middag.
Klockan 16.15 stod jag i alla fall där, i trädgårdens eftermiddagssol med en kratta och Nils på cykel och började känna mig normal igen. Ja, faktiskt hann jag tänka tanken att "så här är det det ska kännas med hus och allt" när jag hörde Nils säga "Mamma, Nilla kissat, ingen blöja" och jag insåg att nej, han hade ju gått utan blöja och det hade jag glömt när vi skulle klä på oss och gå ut... Ja, bara in igen då alltså med nerkissad overall.
Nu sover de. Imorgon kör vi igen och dagis ska få se på ungar som inte sover klockan 11. Med glädje ska de få det.
PS. Jo, det skymtade en krokusknopp och ett tulpanskott därute mellan löven, när jag var ute i de där 5 minutrarna. Det är officiellt vår nu. DS.
6 kommentarer:
Men det verkar ju inte klokt att de ska sova kl 11...När äter de lunch? Kl 10??
PÅ vår förskola sover alla barn på lilla sidan samtidigt förvisso men då kl 12.00.
Har ni hört något om plats på ett annat dagis?
Vad tror du händer om ni säger att "tyvärr men våra barn kan inte sova så tidigt"?
Håller med; det låter ju faktiskt inte klokt. Tror du att det finns en chans att lära av dem sömnen helt och hållet? Eller är det än värre?
Hoppas att ni får vara friska nästa vecka, för jag vet så väl vad det där med en pågående sjukdom gör för humöret och orken. Tillvaron med sjuklingar och tillfrisknande är nästan mer arbete än arbetet i sig...
Stor kram till dig!
Åh så segt! Men det låter jättekonstigt att man sover middag före lunch... eller när äter de?? Jag säger som du, det kommer att bli väldigt intressant att följa och se hur det går.
Nu skickar jag lite friskhet till er och vila. Och sol och snödroppar och allt det andra! Kram
Åh fina! Det låter verkligen som en början. Allt det där nya. Och så ska det ju vara någonstans också, eller hur? Fast jag vet hur tungt det kan kännas med både feber och lite sömn och nytt jobb och dagis...
Försök hitta lite ro. De där små stunderna när livet nästan står stilla. Och för mig som står utanför, låter det som att ni har kommit i ordning rätt bra. Att allt det praktiska börjar så smått lägga sig. Nu ska bara själen få tid att hänga med. Jag tänker på er och sänder styrka. Snart är det vår igen!!
Kramar Elma
Jessica E:
Jodå, de äter lunch kl 10.45 eftersom de flesta barnen (typ 14 av 17) är runt ett år gamla. Och därav den tidiga läggningen också. Men vi pratade om det idag, både jag och kärleken har sagt att det inte är aktuellt att de ska lägga sig när de små gör det och att Nils får gå och sova någon timme senare än de andra och det köpte dem. Så vi behövde inte strida för det... Andra dagisplatser finns inte. Men vi har blivit lovade att få gå före i kön eftersom vi har accepterat den här lösningen, så vi hoppas på något bra i augusti.
k:
Ja, det känns knäppt att få frågan bara. Men efter dagens samtal känns det inte som det kommer bli något stort problem. Så skönt. Och Sixten är frisk igen och börjar långsamt återhämta sig, jag hoppas inte Nils får samma sak som han haft bara... Håller krampaktigt tummarna för det. Kram!
annika:
Med byggarbetarlunch blir det tidig sovning. Och visst, de små behöver nog det, men det måste ju finnas utrymme för fler behov. Tack för alla tankar och kram till dig
Elma:
Tack fina, jo, det blir lätt lite väl mycket saker att sätta tänderna i...Men du har rätt, det börjar nog lägga sig lite, flytten och allt det nya. Det är skönt. Precis som du säger, själen måste också få tid att hänga med. Tack och kram till dig!
Skönt att höra att de lyssnar på er!
:-)
Skicka en kommentar