Uti vår hage

De leker mer och mer, jagar varandra, härmas, sitter mittemot varandra när de äter och fnissar åt bubbel i vattenglasen eller grimaser. Nils ropar "Issa" med sin tordönsstämma, det är hans namn på storebror. Sixten säger "Jag älskar dig Nilla" och kramar Nils på ett sätt som gör att Nils skriker argskriket och slingrar sig så mycket han kan. De skrattar och hoppar tillsammans från soffkanten, studsar ner på dynorna. De springer runt runt i lägenheten. Mer och mer kan de leka och prata med varandra. Sixten blir helt till sig när han säger nåt till Nils och Nils svarar och då måste han berätta det för oss. "Mamma, Nilla SA att han också ville ha filmjölk!". Nils å andra sidan gör entusiastisk precis allt som Sixten gör - klättrar, kastar, dansar, vrålar.

Och sen slår den ene den andre hårt i huvudet med en leksaksbil, jagar omkull den andre, trillar från soffan på soffbordet eller biter den andre i armen och friden är slut. Men ändå, det är väldigt fint är det så länge det varar.

Baa, pa och kaa

Det luktar stuga om alla våra kläder. Månen lyser stor och gul över havet på nätterna. På dagarna badar vi, barnen i den lilla bassängen som ser ut som en båt, och jag i havet. Det har varit dagar, såna som jag kom ihåg från när jag var liten, med solvärme och solblekt dyna på marken. Fötter som sakta börjar få en annan ton än den vintervita. Saft i kanna. Kaffe på trappan i morgonsolen. Fästingar. Grillade grönsaker, korvar, souvlaki, fläskkarre, haloumi. Jordgubbar från Råsen, djupröda och söta. Tystnaden som lägger sig på kvällarna, morgnarna som bara består av fågelsång och morgondagg.

Och så har orden kommit. Till Nils som liksom bubblar över av allt det nya. Jordgubbar är "baa", mer är "mee", hoppa är "pa", kaka är "kaa", öppna är "öppa", morfar är "offa". Och däremellan skriker han "mämmä" med sin basstämma som ljuder som en siren över bygden. Tills han somnar och tystnaden lägger sig igen, mjukt och smekande, liksom silar tillsammans med solens sista strålar genom skogens grönska.

Vi har det bra. Riktigt bra.

Blodsmak i munnen och kärlek i hjärtat

Jag kände det så intensivt i veckan. På blå linje mot Kista. I en vagn som luktade svett och lite unket. Med blodsockerfall och en maska på strumpbyxorna. Trött och sliten efter de senaste veckornas jobb.Ganska mycket som en disktrasa faktiskt. Men hjärtat bultade varmt i bröstet, lycklig någonstans ner i magen. Jag känner mig stark och bra. För jag lever. För att livet, med hela sin bergochdalbana är det som gör det verkligt, sant. Det gör ont och det är så vackert, det är slitigt och tungt, det är ljusa skyar av älvdans och diskmaskinstömning om vartannat. Och jag är så glad att jag känner. Att jag får lov att känna, att jag vågar känna.

Kropp möter hjärta och jag tror minsann att själen också är med på tåget. Men det är tid för återhämtning, för vila, för att bara vara. Det känns också starkt. Jag jobbar några dagar till, men sen, på onsdag då blir det semesteråka av. Jiha.

Idag är jag ensam hemma. Barnen sover, lillgrisen med feber. Lång och skön dag, mestadels utomhus, som jag bara tog som den kom tillsammans med fina vännen U och hennes 3-åring. Korv med bröd bland änderna i parken, kaffe och ballerinakex till allas förtjusning. Sen skulle de åka hem U och V, men vi hängde lite till och gick över till plättar och fruktsallad på gården. Och sen hängde vi lite till och landade i Capricciosa och nåt med räkor och vitlök från finpizzerian i krokarna. En fin dag, en skön dag. Bara för att vi bara var och var och var. Och inget annat.

Nu sover smågrisarna. Diskmaskinen går. Och jag ska lägga mig ner och bara vara här, själv, en stund.