Det bultar och bankar

Om man tar blå linje, ut från stan genom skumtunnlarna kommer man till det ställe där de öppna fälten bjuder in och välkomnar. Ljuset slår igenom prasslet av Metro och himlen syns åter. Bortom fälten tornar höga hus och betong, ljuder klicket av tusentals attachéväskor som öppnas och stängs och prasslet av kostym och jeans som gnids av snabbgångande ben mot analyser, strategier och ekvationer.

Men där bultar också ett hjärta. Ett pulserande, rödglänsande hjärta. Där tronar nämligen av bloggosfärens innersta hos trenne av dess allra ädlaste principessor: kattkvinnan, bibliotekarien och hon som kan crawla.

Jag ska träffa dem alla idag. Lyckos mig!

De andra

Nästan varje dag promenerar jag längs med Karlbergskanalen. Och det är då jag ser dem. De andra. De som joggar.

Till och med jag blir sugen på att jogga när lättspringarna springer förbi. Det går lätt, lätt, lätt. De liksom flyter fram över gruset och kropparna är mjuka men ändå helt i kontroll. Det ser nästan ut som de flyger.

Sen kommer de målmedvetna. De springer hellre än bra. Men de har, liksom Emma, bestämt sig. Joggas ska det. Och långt också! Det är tungt och svettigt, med ben som stumma trädstammar, men de ger inte upp. De målmedvetna är tappra och har usel syresättning.

Och sist men inte minst kommer överaskningsjoggarna. En man, som jag nästan möter varje dag, ser ut att vara minst 70 och lunkar runt i en joggingoverall och toppluva i vinrött från tidigt 80-tal. Han är en typisk överaskningsjoggare. Han får mig att bli rörd och lite rädd samtidigt.

Det är något väldigt hjärteknipande med joggingfolket. Jag önskar att jag var en av dem, men jag vet att jag aldrig kommer bli det.

I detta inlägg skrev jag fel på alla "jogga" och skrev istället "jobba". Freudianskt eller bara taskig fingersättning?

Krokodilrullaren

Det är fantastiskt att det finns så otroligt mycket rörelse i någon som inte har lärt sig krypa än. Från morgon till kväll så sprattlas det med krumma bäbisben, sträcks det små händer efter allt i närheten, sparkas med små fötter, böjs och ålas. Sixtens små tassar är snabba som bäbiskobror när de sträcks efter saker i närheten. Att stoppa i munnen så klart.

Och krokodilrullningarna har börjat! Igår från mage till rygg och sen från rygg till mage. Fortfarande med mycket stor förvåning i blicken.

Sömntuta

Veckans tema är sömn. Eller, ja, avsaknaden av den.

Efter snart fem månaders avbruten nattsömn så blir man lite...stingslig. Rent av odrägligt rakbladsvass och utan tålamod. Det är inte bra när man ska vara en snäll mamma/pappa och en gosig sambo. Inte bra alls. Så nu är mitt och Alfs stora samtalsämne hur vi ska försöka jobba med sömnen. Sixtens alltså.

I lördags natt var Sixten fullständigt tossig och ville absolut inte sova. Han vaknade och gnällde och skrek om vartannat och inget vi gjorde var riktigt bra. Igår natt sov han jättebra. I natt så blev det ynk och gnissel igen.

Det är väldigt jobbigt att inte få sova. Och min insikt om att avsaknad av sömn kan vara ett tortyrinstrument har nått sina högsta höjder någonsin. Så, nästa vecka ska det sömnmetodas. Fast precis hur har vi inte riktigt kommit fram till än. Sambon lutar åt Anna Wahlgrens "Sova hela natten" som ljuset, sanningen och vägen, och jag åt "Somna utan gråt". Så förmodligen blir det en modifierad kombo.

Några tips, out there?

Vanlig humor är från Mars, tandläkarskämt från Venus

Min tandläkare är en ytterst kompetent kvinna. Slank, blond och ganska stilig till sitt yttre. Men till sitt inre en äkta lutheransk avkomma som inte tillåter några roligheter utan bara knastertorka. Igår så låg jag där i tandläkarstolen, med bomullsrondeller upptryckta mellan tandkött och kind och den där sugen fräsande i mungipan. Tandhygienisten och tandläkaren pratar.

[tandläkaren] Hm. Oj. Här har vi minsann en ett-fyra på sex-tvåan.
[tandhygienisten] Då skriver jag då. Var det sex-tvåan?
[tandläkaren] Ja, du kan ju sätta en etta där då. Eftersom det är eftermiddag.
[tandhygienisten] Ja, då gör jag det. Sätter en etta. Det är ju enklast så. Det är ju trots allt eftermiddag.
Ett tydligt och glatt fnissande utbryter hos bägge.

Jag inser att jag just varit med om något så främmande som tandläkarskoj. Och att det, mina vänner, är jävligt långt ifrån vanlig humor.

Jag sluter mina ögon under tandläkarlampans obarmhärtiga sken och tänker att det är tur att de där två har varandra.

Stenmark, gula löv och fuktig päls

Ungefär så har dagen varit. Trött förmiddag bland gula lövhögar och fuktiga retrievrar i Rålis. Sen lycklig fika med Ulrica och Viggo efter att ha skrattat mig igenom Stenmark-utställningen på Kulturhuset. Jag skulle vilja dricka kaffe med den mannen och höra hur så bisarra tankar låter i verkligheten.

Bild från aftonbladet.se

All in a days work

Smakportionerna har börjat! Förra veckan stod jag här och kokade små, små ekologiska potatisar och morötter. Mosade medelst vitlökspress och tesil. Blandade med bröstmjölk till lös konsistens.

Men, det går inte snabbare att koka en liten potatis än 25 vilket innebar att varje måltid tog typ en halvtimme att förbereda. Och då hade Sixten redan tröttnat/blivit hungrig/bajsat och satt och vrålade i stolen.

Så idag gjorde jag det. Köpte färdig mat på burk. Satte ungen i stolen. Pytsade upp den välpuréade smeten och matade i honom en tesked. Det gick på 5 minuter.

Han log. Ryste. Och klöktes lite. Men svalde och verkade hyfsat nöjd. Ikväll ska jag ge honom gröt också. Även den färdiggjord.

Jag är så lycklig.

Lyxlirarsvinet

Ja, har man inte gått med barnvagn i flera timmar varje dag kan det tänkas verka fånigt. Rent av löjeväckande. But I tell you - det är det bästa köp jag gjort på länge. Mugghållaren. Till barnvagnen. Gissa vem som höjt sin lattemammakompetens med flera snäpp?

Tacksägelse

Jag går över Sankt Eriksbron, svänger av vänster in på Rörstrandsgatan och kommer ner till Karlbergskanalen. Höstsolen målar trädtopparna i guld, luften är krispig och klar. Min unge sover under filten i barnvagnen och bara en nästipp sticker upp.

Då kommer den. En oändligt stor tacksamhet över allt fint jag har i mitt liv. Min familj och mina vänner. Min friska kropp som är stark nog att bära en guldgris. Möjligheten att vara hemma och se mitt barn växa och bli stor. Kärleken. Ett mysigt hem att värma sig i när kylan kryper innanför jackan. Tid att promenera i solen en torsdagsmorgon. Friheten och möjligheten att göra vad jag vill med mitt liv.

Och inte minst - en riktigt bra kaffe i den nya mugghållaren.

Rötter

De här snyggingarna kom i Årstiderna-lådan i fredags. Den vänstra är en selleri med topp, misstänkt lik en rotselleri, tycker jag. Den högra har jag inte riktigt fått kläm på, men tror att det är en glaskål. Jag har inte riktigt vågat mig på dem än, men de ligger och gosar till sig på diskbänken för kommande äventyr. Vem kan säga att hemmafrulivet inte är spännande?

Att bli dumpad

Så står man där. Känner sig ratad och lite dum som inte fattade något.

[jag] Men jag trodde att allt var bra.
[han] Det var bra. Men jag har träffat en annan.
[jag] Men du sa ju att du älskade mig.
[han] Sa och sa. Visst, det gjorde jag. Då. Men nu älskar jag henne.
[jag] Men... Jaha.
[han] Fast du är en jättefin person. Och om jag inte hade träffat henne, så hade det varit du och jag. Vi kan väl vara vänner?

Visst, det är bara ett jobb jag sökt. Och jobb finns det fler av. Men ändå.

Fast det är då jag inser att en klyscha sitter som en keps.
Mister du en står dej tusen åter. Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Allt är inte guld som glimmar.

Jag ömkar mig själv, slickar lite på mitt självförtroende och ger mig snabbt i kast med Monster. Nu jäklar.

Älsklingsgöra

Det bästa med hösten är att det äntligen känns helt njutbart att elda i kakelugnen igen. Som jag har längtat!

Är det inte typiskt?

Thelins konditori, klockan 12.30:
Jag äter lunch med mammorna i föräldragruppen. Tre andra bäbisar sitter i sina mammors knän och skrattar. Sixten ålar sig som en fisk i min famn medan jag i ultraspeed försöker få i mig pastasalladen utan att tappa alltför mycket på golvet. Det lyckas sådär.

Jag: Siggelito, vad är det som händer? Är du hungrig? (till Sixten)
Sixten: Uuuuuuuuuäääääääääääää (ålning medelst hasning i mammas knä)
Jag: Ojojoj, här ska du få lite mat (krånglar fram ett bröst i blixtens hastighet, samtidigt som jag håller i ålande bäbis och försöker täcka mig för att inte störa någons matlust)
Sixten: Mmmmm. Uäääääääääääääääää. Mmmmmm. Uuuuäääääää (äter två sekunder, ålar och vrålar i fem, äter i två, ålar...)
Jag: Ekorrn satt i granen, skulle skala kottar... (sjunger i Sixtens öra samtidigt som jag vankar fram och tillbaka. Svetten börjar glimra likt stjärnor på min panna.)
Sixten: Uuuuuuuuuuääääääääääääääääääääääääää (ålar fortfarande trots vankning med gung)
Jag: Eh, hörni, jag tror att vi måste gå hem nu. Det verkar vara nåt som inte är riktigt bra med denne unge mannen. Jag tror han är lite trött.
De andra mammorna: Ja, ojdå, så kan det ju vara (bäbisarna sitter fortfarande i deras knän med stora tysta leenden).
Sixten: Uuuuuuuuuuuuuuuuuuäääääääääääääääääääääääääää

Vi går. Omedelbart när vi kommit ut genom dörrarna tystnar Sixten i vagnen och ligger och tittar på himlen. Ser nöjd ut. Efter ungefär två minuter har ungen somnat.

Guldgrisen tittar fram igen

Världens sötaste guldgris verkar ha slutit fred med vagnen. Den senaste veckan har vi promenerat runt två timmar om dagen. Och den mesta av den tiden har Sixten sovit. Jippikayey!

Inte nog med att det är väldigt skönt att köra vagn istället för att bära en 7-kilos bäbis, som böjer sig fram för att titta på ens skor, på armen. Det är också väldigt bra motion för mig, som de senaste veckorna, har vältrat mig i fikabröd som om jag aldrig skulle få smaka en hallongrotta mer i mitt liv.

Det är dessutom ytterst välgörande för både kropp och själ att sparka i höstlöv medan man dricker bra kaffe.

En av lådfolket

I fredags så kom den. Min första låda från Årstiderna. Ganska dyr, men levererad direkt till dörren och fullpackad med ekologiska godsaker. Och snygg var den också.



Så här i efterhand kan jag säga att jag är väldigt nöjd. Allt var fräscht och mycket gott i Mixlådan, som innehåller både grönsaker och frukt. Däremot ska man inte ugnsteka Romanescokål för då smakar den brysselkål. Inget ont om brysselkål, men det var inte det jag var ute efter.

Att bli lyckönskad

Rörstrandsgatan, där en lycklig pappa möts av en värdig lyckönskning varje morgon. Det känns nästan som någonting ur Eddan. Lite isländskt och prosaiskt.

Kattkvinnan: skulle inte det här kunna vara romantik, så säg? Om det nu inte var till ens pappa vill säga...

All grown up

Sixten har fått en egen stol där han kan sitta själv, om än med huvudet på svaj. Och med en aldring sinande salivsträng som blöter ner det lilla kycklingbröstet.
Men det är ändå någonting med att sitta som plötsligt gör att han känns så stor. Nästan vuxen.
Nästan.

Helt ovetande

Nej, jag har inte märkt att Emma känner på mina bröst.

Vad gör du?

På en husvägg i korsningen Fridhemsgatan/Industrigatan. Spännande och gåtfullt. Och förmodligen väldigt viktigt.

Oktoberglimmer

Nästan varje dag promenerar jag längs Karlbergskanalen förbi ett underbart litet koloniområde. Det får mig nästan att känna det som jag var på landet och inte i stan. Och det behövs när man bor bland biljoner bilar, magnifika mängder människor och ständigt svirr.

Där nere vid vattnet möter man taxar och bulldoggar. En och annan barnvagnsförare. Joggare av olika kaliber. Änder. Och båtägare. Man hör vatten. Känner doften av nyklippt gräs, multna löv och länkarnas kaffekokande.

Och med en bäbis som har börjat digga att sova i vagnen är det ljuvligt att bara gå, hinna tänka på saker, dricka en kaffe och kanske ringa ett samtal. Det är både en oas i staden och i mammalivet.

En sockerbagare här bor i staden

Glöm för guds skull inte att det är Kanelbullens dag idag! Jag tycker att kusinen Kardemummabullen också skulle få vara med och fira, men det tyckte de inte på Xoko. De har fantastiska bullar hur som helst. En ligger i min mage och jäser just nu.

Update: Jag fick smaka Henriettas hembakade kardemummabullar idag, fredag. Jag är fortfarande lycklig.

Ja må han leva

Idag fyller Sixten 4 månader. Det är märkligt att det bara är 4 månader vi har varit tillsammans i den här världen. Det känns så mycket mycket längre. Och det känns konstigt att tänka på den där natten för 4 månader sen när han bestämde sig för att äntligen komma. Det känns så långt borta men är ju faktiskt inte det.



Det började på natten, ett dygn innan han faktiskt kom. Jag vaknade av den första värken och tänkte "Aha, är det så det känns". På morgonen gick Alf till jobbet och jag var hemma. Ville inte röra mig ur fläcken utan bara ligga under filten i soffan och vila. Värkarna kom som ett oregelbundet tidvatten. Inte smärtsamt eller obehagligt, bara som en förberedelse. På kvällen köpte vi pizza. Och på Il Gino da forno, mellan ruccola och pizzaost, så kom första värken som jag var tvungen att verkligen andas igenom. Några timmar senare var vi på väg till Huddinge eftersom det var fullt på KS i Solna (som vi skulle åkt till), Danderyd, SÖS och ja, i princip överallt.

Taxifärden till Huddinge kändes som den tog timmar. Men taxichauffören var en äldre herre som lovade att köra försiktigt, men snabbt, och som frågade om han kunde hjälpa till genom att spela lite klassisk musik eller något lugnt. Så det blev Nora Jones och en enorm fullmåne som hängde på himlavalvet som kuliss. Värkarna sköljde över mig, inte som tidvatten längre, utan mer som ett stormigt hav. Tätt, tätt, tungt, tungt. Det enda jag försökte tänka på var att andas, slappna av i kroppen och fokusera. Varje värk så dök jag i en bassäng för att plocka upp en ros. Och på vägen upp, ut ur värken, så öppnade sig rosen helt. Fantastiskt nog funkade den bilden som inre fokus för mig.

In på BB. Äntligen. Värkarna som ett pärlband för varje steg. Och de förlösande orden när jag blev undersökt: "Jo, du är i princip helt öppen. Det är bara att köra". Krystvärkarna som kom strax därefter. Så kraftfulla och fulla av liv. Efter tjugo minuter gick bäbisens syresättning ner och det blev lite stress i luften. Jag fick syrgas och en läkare kom in i rummet. Jag tänkte "Nej, nu jä..ar. Det ska absolut inte bli sugklocka." Och sen kom Sixten. Blåvit och hal. Ett mirakel på min mage.


Sixten 1 dag gammal. Eller ung kanske.

Nu är han här. Och det känns som vi alltid har varit en familj.
Vår fina, fina unge. Den bästa Sixten i världen.

Bibbla 2.0

Det var länge sen jag var på biblioteket märkte jag idag när jag var där. För jag gick dit. Och det var inte som det var på 90-talet. Jag kände mig som en riktig åldring som inte ens fattade hur man skulle göra när man lånade. "Va, sköter man allt själv? Oj. Vad modernt."

Då: lånekort i mjukplast, manuell stämpling av lämna-tillbaka-datum på det lilla kortet längst bak i boken, manuell inlämning av böckerna hos skinntorr dam med glasögon och yvigt grått hår. Och i övrigt absolut tystnad.
Nu: egen scanning av lånekortet och boken för att låna, inlämning i litet bokinkast till ett löpande band som går in bakom kulisserna och möjlighet att dricka caffe latte i det snajsiga caféet.

Den skinntorra damen med glasögon och det yviga håret var dock kvar. Men men, alla bibblor kan ju inte ha en Linda K. Även om det borde vara något av ett obligatorium.