Nästan varje dag promenerar jag längs med Karlbergskanalen. Och det är då jag ser dem. De andra. De som joggar.
Till och med jag blir sugen på att jogga när lättspringarna springer förbi. Det går lätt, lätt, lätt. De liksom flyter fram över gruset och kropparna är mjuka men ändå helt i kontroll. Det ser nästan ut som de flyger.
Sen kommer de målmedvetna. De springer hellre än bra. Men de har, liksom Emma, bestämt sig. Joggas ska det. Och långt också! Det är tungt och svettigt, med ben som stumma trädstammar, men de ger inte upp. De målmedvetna är tappra och har usel syresättning.
Och sist men inte minst kommer överaskningsjoggarna. En man, som jag nästan möter varje dag, ser ut att vara minst 70 och lunkar runt i en joggingoverall och toppluva i vinrött från tidigt 80-tal. Han är en typisk överaskningsjoggare. Han får mig att bli rörd och lite rädd samtidigt.
Det är något väldigt hjärteknipande med joggingfolket. Jag önskar att jag var en av dem, men jag vet att jag aldrig kommer bli det.
I detta inlägg skrev jag fel på alla "jogga" och skrev istället "jobba". Freudianskt eller bara taskig fingersättning?
4 kommentarer:
Ja, något är det i alla fall!! Men se JOGGARNA som mobila skulpturer!
Kom ihåg verkligheten. Svettigt, dåliga skor, knorv på strumpan, kissnödig och ingenstans att ta vägen. Man förbannar sig själv för att man inte kan låta bli att tävla mot andra, inser att natten kommer att bestå av värk, kramp och skavsår!
Svar från En Som Varit Där!!
Det är precis därför jag aldrig kommer bli en av dem:D Jag tycker det ser så härligt ut, men sen väl iförd joggingskorna så inser jag att jag tycker att det är fasansfullt tråkigt att jogga. Eller var det jobba?:D
Jag ska bli en av dem :-) Joggarna alltså. När jag ätit upp mig. Gud vad skönt det är när man väl kommer igång. Men aldrig utan bra musik i öronen. Ett måste!
camillas lockar:
Good for you! Och du har rätt om musiken. Även om jag tycker det är svintråkigt att jogga ändå...
Skicka en kommentar