Alldeles nyss en liten plutt - en bestämd bäbis, ganska svårcharmad. Sin egen. Nu en fullfjädrad 4-åring i all sin prakt. Jag förundras över denna vackra lilla människa. Han är verkligen sin egen, Sixten. Har så tydliga gränser på något sätt, så stor integritet fast han inte är så gammal.
På gamla dagiset berättade de att det fanns ett annat barn som tyckte väldigt mycket om att ta på de andra, alltså inte på något konstigt sätt, men han var väldigt fysisk. En dag hade pojken varit på Sixtens avdelning och Sixten hade sagt till en av fröknarna: "Jag vill inte att x ska ta på mig". "Nähä, sa fröken, men han vill bara klappa på dig, han tycker så mycket om det - gör det något?" Då svarade Sixten: "Men min kropp
vill inte att han tar på mig".
När jag hörde det jublade jag. Vilken otrolig förmåga att sätta ord på en känsla. Vilka tydliga gränser, hur han känner av dem och formulerar det. Det gör mig förundrad, förundrad och tacksam över att jag får lov att vara med den här lilla människan. Att han lär mig så mycket om livet. Och om hur det känns när hjärtat öppnas. Om kärlek.
Just nu är det mycket rollekar som gäller. "Mamma, säger han, nu ska du vara en liten flicka som säger att jag inte får dyka". Eller så ska jag låtsas att jag inte tror att han kan något och så visar han mig att han kan. Klättra är en favorit och räkna olika saker. Han längtar efter att kunna cykla utan stödhjul, men är inte riktigt där än. Förstår inte varför han ska gå och lägga sig tidigare än vi vuxna, han är ju också STOR. Verbal och lite försiktig, behöver lite knuff framåt ibland för att våga. Blir ledsen när Nils inte vill kramas. Känslig och tydlig. Och så har han precis lärt sig att säga "r". Skorrande r. "Fyrrrrra heter det Nilla", säger han och låter som Anders Gernandt när han står och läxar upp sin lillebror.
Fyrrrra. En stor ålder i liten kropp.
