Posttraumatiskt flyttsyndrom

Alltså. Det borde ju vara eufori. Det borde vara jättekul. Det borde vara energifyllt och gasen i botten. Det borde vara skattkartor och grillad haloumi och upptäcktsfärder. Fast det är mest lite håglöst. Inte dåligt, bara håglöst, som jag inte riktigt är med. Kreativiteten uteblir, orden vill sig inte, jag har inte lust bara. En gnagande vetskap av att jag är frånkopplad, inte närvarande.

Jag tror det är så här: kroppen är i Skåne, planterar blå kantnepeta, kokar gröt, packar gummistövlar, lagar mat som någon skriker "det här är äckligt för mig" när de ser och sen vägrar att smaka. Kroppen pendlar till Lund, handlar på Maxi i Västra hamnen och fyller återvinningslådorna i källaren.

Allt detta medan själen tar en kaffe vid Fridhemsplan, promenerar över bron bort mot Vasaparken, åker blå linje till Kista fast det inte finns nåt skrivbord där längre för mig, tar 3:an till Nytorget, promenerar ner mot Slussen med blicken fäst på andra sidan Strömmen, flackar med blicken och hittar inte hem. Jag tror det faktiskt.

Det är som hela flyttprocessen håller på att hinna ifatt mig. Jag är så trött bara, så oinspirerad. Dessutom känns det så fjuttligt. Jag har det så bra och har inte vett att uppskatta det. Istället skaver det i mig. Men jag tror att det handlar om tid. Tid att vara, tid att landa, tid att andas från magen. Tid för själen att hitta hit.

I brist på inspiration försöker jag få kontakt med kroppen. Jag har nog inte cyklat på sådär 10 år, men nu har jag börjat igen. Till och från tåget varje dag, för att få igång mig efter fyra mardrömsår när det gäller träning, minska stressen och irritationen över att bussen bara går var 15:e minut... Stockholmssyndrom, ja, jag vet... Men jäklar, kroppen har kickat igång, något har vaknat, under 2000 dubbeldajm, 800 franska ostar och 17000 kardemummabullar så ligger tävlingsinstinkten där och lurar. Så varje dag hittar jag någon att trampa ifatt. "Jag ska komma fram samtidigt med bussen där framme" eller "En gubbe med cykelkorg ska jäklar inte få cykla om mig". Lite tramsigt är det, men lustfyllt. En känsla från barndomen, när jag var runt 10 och tävlade i löpning första gången.  Jag kommer precis ihåg det där pirret i magen innan start. Sen adrenalinet. Och sen en guldmedalj i papp om man vann.

Så jag cyklar för livet och kroppen gillar det. Den här veckan är målet att köpa joggingskor också. Jag avskyr att jogga, fast ibland behöver man ompröva sina preferenser och det ska jag göra med joggingen. Och vem vet - kanske lite av det där livssprittande i cyklingen smittar av sig på någon annan del av mig?

PS. Jodå, jag köpte joggingskor och ny sportbh igår. Min tredje sportbh i livet. Hm, ny var 10:e år känns inte som så bra statistik för brösten... Men, sen joggade jag också, eller rättare sagt lufsade längs med havet. Själva springet var väl inte så kul, det gick för sakta, men lite egen tid i rörelse - det var fantastiskt. DS.

Att våga vänta

Ja, ni har ju så rätt, det är bara att vänta.

Att vara i det förvirrade tillståndet, att ha tålamodet att bara vänta. Och kanske också se den ynnest som finns i att börja om. Som Annika skrev: att skapa sig själv på nytt. Så är det också, jag vet. Men jag är oerhört obekväm i att bara sitta stilla i båten och vänta på att det är läge att börja ro. Vill gärna producera från dag ett, visa att jag är bra, visa hur rätt de har gjort som valt mig. Visa hur duktig jag är. Men jag försöker träna på det andra också, att vila i ovissheten, i allt det öppna. Tack för att ni påminner mig!

För varje dag blir ju lite mer hemma, lite mer självklar. Jag har kört vilse till jobbet men också hittat rätt. Jag vet snabbaste vägen till bussen, hittar till affären och macken i krokarna. Hittar till kaffeautomaten på jobbet. Vi har haft ovärderlig hjälp av mina och kärlekens föräldrar som barnvaktat i två veckor nu. Fått umgås med de små grynen, fått tampas med dem i påklädning och läggning. Jag vet hur härligt och energikrävande det är, tack fina för att ni stöttar oss så!

Annars tar jag ett djupt andetag inför nästa veckas dagisinskolning. Vi har fått plats på en tillfällig avdelning som bara ska vara öppen till i sommar. I tisdags var vi där och hälsade på och både jag och kärleken var gråtfärdiga efteråt: en enrums betongbunker utan fönster där det kravlade omkring ett gäng ettåringar. Och det finns inget annat. Jag försöker lugna hjärtat med att barnens upplevelse inte behöver vara densamma som min. Det och samtalet med stadsdelen som berättade hur bra personalen är. Det återstår att se. Det känns åtminstone skönt att veta att vi kommer vara där delvis tillsammans med barnen och se hur det funkar, hur personalen agerar. Men mammahjärtat har gråten i halsen.

Nu på Pågatåget förbi ängar och tegelhus. På väg hem mot fredagsmys med de finaste människorna. Tålamod, äventyr och kärlek.

Första dagen är en dag av grav förvirring

Ja just det, det var så det kändes: den där jobbiga känslan av att inte ha koll på något. Att inte hitta till toan, inte veta vad någon heter, inte förstå hur något hänger ihop. Var ska jag äta lunch, vem ska jag äta lunch med, finns det någon jag vill äta lunch med?

De verkar alldeles normala på nya jobbet och jag fick inte ens mina fördomar om Birkenstocksfyllda korridorer uppfyllda. Mitt nya rum har ungefär 50 hyllor, vad det är tänkt att jag ska ha på dem vet jag inte. Jag är inte heller det minsta säker på vad det är tänkt att jag ska göra. Dessutom har jag inte hittat något sätt att komma under en timmes pendling till jobbet, jag hoppas jag hittar något sätt för annars suger det rätt kraftfullt. Och så den där förvirringen som är så jobbig då.

Det tar på krafterna att flytta, det gör det.