lördag 14 juli 2007

Bye, bye

Nu åker vi snart. De sista absolut nödvändiga sakerna packas och vi ska äta en snabb lunch innan vi far. Sen är det dags.

Bloggen kommer nog att vara ganska oskriven i den närmaste månaden. Så, vi ses i augusti. Eller kanske innan.

Men puss & kram & njut av sommaren, vad ni än gör och var ni än är!

torsdag 12 juli 2007

Längtan


Om två dagar är vi där.

Där tallarna susar vänligast, näktergalen sjunger ljuvligast och fästingarna biter som värst. Det är inte semester för mig om jag inte får lov att sova i det gamla huset, med myggnätet på och fönstret öppet så man hör trädsus och fågelsång. Att få gå barfota i gräset över backen, soltorka efter badet eller skrubba potatis till middagen på stentrappan, fundera över livets mening på utedasset. Doften av äng när man går på stigen ner mot havet. Att sitta på den gamla stenbryggan och se solen gå ner. Dricka te ur en blommig tekopp på verandan en tidig morgon.

Och jag längtar efter att få träffa min familj. Få lite tid att bara umgås utan att känna tidspaniken komma krypande. Och hinna prata utan att känna att "nu har vi bara två timmar på oss". Det ska bli så skönt att få träffa dem. Och få introducera Sixten i familjen på riktigt.

Jag längtar.

måndag 9 juli 2007

Ärliga blå ögon




När byter de färg egentligen? Ögonen alltså? Tycker att de börjar dra åt lite klarare gråblå färg än vad de haft innan. Men det kan ju vara en hägring. Både faderskapet och jag har någon slags melerad variant av obestämd art. Kanske blir det det för Sixten också eller så blir det någon alldeles egen färg.

Krokodilkärlek



Det är omåttligt mysigt att sova med sin krokodil. Helst draperad över ansiktet.

söndag 8 juli 2007

Om

Om jag vore i stan den 22 juli. Om jag inte haft en liten bäbis att hänga med på kvällen. Om jag inte vore så förbannat kvällstrött. Då skulle jag gått till Mosebacke, salsat hela natten och njutit av senegalesisk och kubansk musikmagi.

Bara ett ord. Africando.

fredag 6 juli 2007

Smile and the world smiles back at ya

Leendet. Jag måste förklara det för er som inte sett ljuset i tunneln ännu.

Oftast är Sixten ganska trumpen. Han skrynklar sitt lilla Toker-ansikte till ett russin. Vrålar ibland så trumhinnorna känns som de ska spräckas. Eller ser fullständigt allvarsamt på mig när jag fånar mig för att göra honom glad. "Men herregud morsan, vad håller du på med egentligen? Gud, vad du är piiiinsam".

Men när jag nästan gett upp. Då händer det. Inte så ofta än. Men när det händer är det oftast när jag pratar med honom med mitt ansikte nära hans. Om aktiekurserna eller a-kassehöjningen eller Gaza eller om hur oändligt vacker han är eller hur ljuvligt han doftar när man snusar i hans nacke. Då kan det hända. Hans lilla russinansikte spricker helt plötsligt upp i ett fullständigt tandlöst megastort leende. Från Toker till Butter till Glader på två sekunder.

Då bultar hjärtat så högt att det brusar i öronen, kärleken spränger alla världsliga och ovärldsliga gränser och själen smälter ner i en liten hög av evighetslycka.

Som vännen Fia säger: "Meningen med livet är att se sin unge le". Jag kan bara instämma.

torsdag 5 juli 2007

6.10.



Sixten och jag hänger väldigt mycket på dagarna. Och nätterna. Och man kan ju säga att man blir lite insnöad av att i väldigt hög grad konversera med någon som är 1 månad gammal. Därav bloggtorkan. Följande har dock hänt:

Sixten kan rulla från höger till vänster och vänster till höger. Sixten tycker om att titta på sin gris och åsna i babygymmet. Sixten tycker om när man pratar med honom och har börjat svara. Sixten har kaskadkräkt en hel del. I princip alltid på sin mamma. Sixten gör av med en ofantlig mängd blöjor per dag. Sixten kissar gärna på sin mamma eller pappa när de byter blöja på honom. Sixten tycker inte så mycket om att åka i sin vagn till sin mammas besvikelse. Och Sixten har börjat le. Det är nog det underbaraste som kan hända en dag.