Leendet. Jag måste förklara det för er som inte sett ljuset i tunneln ännu.
Oftast är Sixten ganska trumpen. Han skrynklar sitt lilla Toker-ansikte till ett russin. Vrålar ibland så trumhinnorna känns som de ska spräckas. Eller ser fullständigt allvarsamt på mig när jag fånar mig för att göra honom glad. "Men herregud morsan, vad håller du på med egentligen? Gud, vad du är piiiinsam".
Men när jag nästan gett upp. Då händer det. Inte så ofta än. Men när det händer är det oftast när jag pratar med honom med mitt ansikte nära hans. Om aktiekurserna eller a-kassehöjningen eller Gaza eller om hur oändligt vacker han är eller hur ljuvligt han doftar när man snusar i hans nacke. Då kan det hända. Hans lilla russinansikte spricker helt plötsligt upp i ett fullständigt tandlöst megastort leende. Från Toker till Butter till Glader på två sekunder.
Då bultar hjärtat så högt att det brusar i öronen, kärleken spränger alla världsliga och ovärldsliga gränser och själen smälter ner i en liten hög av evighetslycka.
Som vännen Fia säger: "Meningen med livet är att se sin unge le". Jag kan bara instämma.
5 kommentarer:
Jag får nog vänta ett par veckor till på det där leendet men vad jag väntar! Fint skrivet för övrigt :)
Den som väntar på nåt gott, ja, du vet... Du har något fantastiskt framför dig! Och tack:D
Åh, jag längtar oxå efter det där leendet!
Jag instämmer i din fina beskrivning, det är magiskt. När jag ohyggligt trött masar mig upp kl 5 på morgonen och tittar ner i sängen och möts av en leende Malte, då får jag plötsligt kraft.
frida:
Du har det bästa framför dig. Gånger två dessutom. Lyckost:D
kerstin:
Så har jag det också. Klockan 5 gurglar det från vaggan och när jag zombieaktigt masar mig fram och tittar ner så möts jag nästan varje morgon av ett jätteleende. Och precis som du säger så ger det kraft. Mäktigt!
Skicka en kommentar