Väskan

Efter min förra förlossning kunde jag bara konstatera att den där väskan man fokuserar på så mycket i princip är onödig. Allt finns redan. Allt går att fixa. Inget är nödvändigt, det blir ändå som det blir.

Men nu har jag ändå gått med en gnagande känsla av att jag behöver den. Väskan. Kanske är det för att livet i övrigt är lite upp och ner. Vi bor på två ställen, har packat undan mycket saker och har Sixten att tänka på. Så väskan blir viktig. Det är min bekräftelse på vad som ska hända och att jag inte är oförberedd. Min påminnelse mitt det som är kaotiskt. Något att hålla sig i.

Så nu är den packad.
Med TENS, sköna kläder och amnings-bh till mig, små nya kläder och filt till skrutten. Och väskan kommer vara med mig nu tills bäbisen kommer. Det känns bra. Riktigt bra faktiskt.

Just because you need that soul

Är man i behov finns det hjälp att få. Här.

Det drar ihop sig

Sista jobbdagen. Det är ofattbart skönt och jag bär med mig latte och förvärkar till jobbet. Vaknade orimligt tidigt i morse, började tänka på vad jag skulle göra idag och kunde inte somna om. Så jag badade skumbad klockan 05.15. Bara för att jag kunde. Och för att jag var vaken.

Nu: jobba färdigt, lägga in autosvar på mailen och fika sista gången för den här rundan med det lilla skramlet av kollegor som fortfarande är kvar.

Sen känna efter hur höggravid och trött jag faktiskt är.

Julkaos

Kaos kan vara ett passande ord att använda för tillvaron just nu.

Lägenheten har inget kök, är fylld med ett lätt lager damm som färgar fotsulorna vita när man går runt, kylskåpet har varit balkongen i några dagar och vi kan inte värma någon mat. Vi diskar i duschen. Runt vår och Sixtens säng står det kartonger av alla slag och former, som man får sicksacka sig runt. IKEA kom inte när de skulle och hörde inte av sig. Och en kamera försvann när de väl hade varit där. Därav inga bilder på ett tag alltså. Vasken visade sig vara för stor och vi måste flytta diskmaskinen till annat ställe än det vi hade tänkt.

Sixten har blivit sjuk igen, ögoninflammation för tredje rundan. Inget dagis och vab. I ovanstående lägenhet där snickare och elektriker huserar. Igår upptäckte jag att de hade plockat bort lysknappen när jag skulle gå och lägga mig. Hur släcker man då? Skruvar ut lampan så klart...

Jag jobbar de sista skälvande dagarna. Vabbar och jobbar alltså. Längtar efter att få sitta ner och fika med kollegorna och hinna säga hej då, men det hinner vi inte. Och har inte köpt en enda julklapp.

Men ändå.

Vitvarorna har kommit. Och vi har köpt kakel och en ljuvlig fondtapet. En del av kartongerna förflyttar sig långsamt från sovrum till kök och börjar visa någon slags karta över hur det ska bli. En snäll moster är iväg över jul och nyår och har lånat ut sin lägenhet till oss. Mina päron kommer upp och vi ska fira jul med dem och bror. Det har vi inte gjort på väldigt många år. Skrutten i magen har vänt sig. Äntligen. Mina järnvärden är lite knackiga men okej - och jag har alltid lite knackiga järnvärden.

Och någonstans i magen har ett lugn infunnit sig.
Märkligt nog mitt i allt kaos.
Det kommer att gå bra.
Det är bara att släppa kontrollen.
Och leka att vi är på semester.

Jag är förkyld, men glad och längtar efter att få träffa den nya familjemedlemmen. Fast förhoppningsvis inte förrän i januari, när diskmaskinen är på plats och fungerar. Jag längtar också efter att få två sköna veckor med kärleken och Sixten. Lediga tillsammans. Bara vara. I livet just nu.

En kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Jag är så glad att förra veckan är över.

Sixten hade feber, förkylning och fick sedemera ögoninflammation. Jag blev tjockare och tjockare, inte bara om magen, utan även i bihålorna. Och kärleken åkte till Köpenhamn och fick sen hög feber. Över hela helgen. Det scenariot tycker jag var spårlöst borta i föräldramanualen man läste före barnet kom. Ingenstans stod det "Du kan vara helt säker på att hela familjen kommer att bli sjuk samtidigt. Förmodligen också samtidigt som du är höggravid, extra trött och har dåligt samvete för att du inte är på jobbet så mycket som du ska vara. Du kommer att gråta varje dag för att du inte vet hur du ska orka."

Men på nåt sätt går det ju. Veckan är över. Sixten är fortfarande snorig men tillbaka på dagis. Igår var både jag och kärleken hemma sjuka och idag är jag hemma själv. Bihålorna värker. Men jag får sova på dagen och behöver inte fixa lunch till någon annan än mig själv. Det är ändå någon slags lyx.

Men, bra saker hände också. Vi har efter år av velande bestämt oss för att renovera köket, lite snabbt, de närmaste veckorna. Kök är beställt, vitvaror likaså och snickare är anlitade. Vi ska inte göra nåt utom att bo extra trångt, dammigt och stökigt fram till nyår. Jag drömmer inte om en vit jul utan om diskmaskinen som ska få flytta in.

Och Sixten har fyllt 18 månader. Han pratar massor (senast i morse pekade han på vattenkannan och sa "kanna" för första gången) och förstår det mesta. Älskar "tapeti" (apelsin), att leka med vatten och bada, att läsa böcker (favoriter just nu är Skrot-Nisse, Matildas katter, Bu och Bä och mumintrollet), att hoppa och "eleba" (Bolibompa).

Jag har varit hos barnmorskan som kunde konstatera att bäbisen inte vänt sig än. Det är ingen panik, men har den inte vänt sig till den 18:e så blir det tid för vändning. Jag hoppas vi slipper det. Vecka 36 är här och det är precis en månad till beräknad nedkomst idag. Det är fullständigt absurt.

En månad. Here we go...

Dialog

[jag]: Jo, du jag tänkte på en sak.
[bäbis]: *glugg*
[jag]: Jo. Jag tänkte att vi kunde bestämma att du inte kommer förrän i januari. Tidigast den 9:e, som planerat.
[bäbis]: *ålar*
[jag]: Det är ju lite saker som ska på plats och det blir lite stressigt om du kommer innan...
[bäbis]: ?
[jag]: Ja, alltså, vi ska ju renovera köket nu i så där 4 veckor, eftersom vi ska stanna i tvåan i nåt år till. Och jag jobbar ju fram till jul och det är rätt mycket som ska bli klart. Och så skulle jag gärna vilja hinna varva ner lite efter det också. Och bara få vara med dig och förbereda mig för att du ska komma. Och hinna äta gigantiska portioner pasta och sova på dagarna i någon vecka. Vad tror du?
[bäbis]: *spark, spark*
[jag]: Men du har ju inte ens vänt dig än. Vi tar det lugnt. Eller hur?

Jo, nu bestämmer mamma att det blir jättebra.
Januari som är en sån trevlig månad att fylla år i.

Ett gnäll i joggingbrallor

Tung, trött och lite gnällig passar det mig alldeles utmärkt att jobba hemma idag. Med hjälp av mysbyxor och lussekatter skrivs det webbtexter för fulla muggar. Det är ett riktigt, riktigt bra sätt att kunna jobba men ändå vara i sin egen kreativitetsbubbla.

Snigel

Kombinationen av höggravid mage, lätt foglossning, snömodd och grav kissnödighet gör promenadtakten... extremt långsam.

Note to self: starta ALLTID en kvart tidigare än tänkt.

Logistikfrid?

Njä. Kanske inte frid, men åtminstone ett vänskapligt handskak. Idag ska vi nämligen pröva vår nya elbatong mot logistikdjävulen: middagsfrid. Igår levererades två kassar middagsmat till oss fullsmäckade med grönsaker och ekologiska varor.

Det verkar vara ett otroligt fiffigt koncept, hur som helst och vi har två testveckor framför oss. Och jag har redan förberett kvällens middag med att tärna potatis och rotselleri som ska bli laxpytt lite senare. Jiha!

Ute och inne

Ute är det minusgrader. Och det snöar. Singlar, vitdoftande, fjäderlätt som andetag. Liten kärlek andas lugnt i sin säng. Stor kärlek är iväg.

Jag är ensam. Tillsammans med den ofödda kärleken som rör sig i magen. Kraftfulla rörelser som får magen att bölja. Jag lägger handen ovanpå. Känner livet. Och fylls av frid.

Att landa och andas

I helgen kom vi lite närmare det stora som ju faktiskt ska ske om sådär sju veckor. Det nya barnet. Kärleken och jag var på profylaxkurs och andades, åt clementiner och kände att polletten började trilla ner.


Förra graviditeten fanns det så mycket tid att fundera och fixa på. Så mycket tid att prata namn, läsa på och meditera. Den här graviditeten har varit lite mer snabbspolning och "det ordnar sig". Så det kändes väldigt välbehövligt att få sitta ner och hinna fundera över det nya livet som ska komma till vår familj. Hur det känns med tankarna på en ny förlossning. Och sen allt som kommer därefter.

Jag tror att både jag och kärleken landade i lördags. Där bland kuddar och runda magar. Och några timmars andning.

Utdelning

Jodå. Sixten har vattkoppor. Och när jag ringde till dagis för att säga att han inte kommer den här veckan så berättade de att de hade fyra barn där idag. Resterande 15 har vattkoppor. Det kan man kalla full pott...

Men vi har haft det mysigt idag trots kopporna. Vi har ätit risgrynsgröt, dammsugit, matat änder, ritat med kritor, läst böcker, bakat bröd och tittat på Bolibompa. Och upptäckt ett nytt ord: ta-ta [tandborste]!

Ordglädje

Igår vab:ade jag för första gången. Sixten hade feber och har fått en vattkoppa bakom örat. Eller något, en liten blåsa är det i alla fall. På dagis går vattkoppor och springmask. Och jag är väldigt glad om det är bara vattkoppor som kommer drabba oss just nu... Det känns inte som vårt liv klarar springmask som grädde på moset i dagsläget utan att drabbas av akut härdsmälta.

Hur som helst, igår var jag hemma och får helt plötsligt möjlighet att umgås med Sixten en hel dag igen. Den mest markanta skillnaden från tidigare är ordglädjen som strömmar över alla brädder. Han härmar och låter och pratar. Mycket är svårtolkat, men igår så kom det en ström av ord jag inte hört tidigare: papably [paraply], mutte [mutter], bolle [allt som är runt, gärna russin], libompa [bolibompa].

Det är så jäkla häftigt att höra att det börjar falla på plats i munnen och att han har full koll på vad man pratar om med honom. Oftast i alla fall.

Russinglädje och hämtningsågren

Dagens stolthetstopp:
Härom dagen berättade kärleken att Sixten sagt sin första tvåordsmening. Den kom som "Me dää" [mer där], när Sixten tagit kärleken i handen och lett ut honom till skåpet med russinpaketet. Mer russin!

Dagens ångestklump:
Igår när jag hämtade på dagis så var Sixten lite arg. En av fröknarna berättade att han verkligen märker när de andra föräldrarna kommer och hämtar. Och att han blir ledsen och också vill gå hem. "Vissa barn bryr sig ju inte, men Sixten gör det. Idag kom han med sina skor och ville bara sitta i vagnen efter det. Ute." Gulp.

Tunnelbaneläsning

Mitt tunnelbaneläsande har legat nere ett tag, men fått sig ett uppsving igen. Idag har jag börjat läsa "Den hemlige kocken" och känner mig ungefär som jag slickat på en råtta. Lite fascinerad, väldigt äcklad. Jag ser fram mot att fortsätta i eftermiddag på väg hem.



Bilden är lånad från www.bokus.com.

...och sen kom logistiken och åt upp mig...

Ju närmare vi har kommit kärlekens jobbstart, desto mer har logistiken slukat oss. Och man kan väl lätt säga att det har eskalerat de senaste veckorna. Jag vet inte vad som händer, men allt snurrar så fort att jag inte hänger med.

Det är veckohandling, det är tvätt, det är köttfärssås, det är hämtning och lämning, det är "skynda, skynda, bråttom, bråttom", det är för lite skratt med vännerna, det är för mycket tröttma på kvällarna, det är ingen träning, det är nätter med för lite sömn, det är för mycket jobb och för lite hopp och lek.

I natt har jag drömt, för tredje natten i rad, om någon slags trolldryck som finns i min närhet. Alltså, en sån där magisk dryck som någon kokat ihop, en dryck som får hjärtan att bulta, lösningar att uppstå ur ingenting och saker att falla på plats. Fast genom magi, inte genom arbete. Eller förändring i livet.

Jag är i obalans och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det. Men jag tror jag måste ha ett ordentligt snack med mig själv.

Det funkar!

Tredje veckan på dagis är snart avklarad. Och idag är personalen på utbildning och farmor i stan, så Sixten får hänga med henne istället för gänget med småknattar.

Men det funkar! Han är ledsen när vi lämnar men det går snabbt över, äter som han ska, sover i sin vagn och de flesta dagar är han mest glad hela tiden. Igår när jag var och hämtade så var vi kvar en stund, Sixten och jag. Och han for omkring som ett skållat troll och hämtade grejer till mig, som han ville visa och det kändes som han var trygg och tyckte det var mysigt att vara där.

Det gör mig så oändligt glad.

Glädjetårar

Jag trodde inte jag skulle bli så glad som jag blev i morse när jag såg de amerikanska valresultaten. Men det kändes så stort och så hoppfullt efter att ha levt i misströstan över hur någon vid sina sinnens fulla bruk kan ha tänkt när de röstade fram Bush till president. En oändlig misströstan över antiterroristlagar, Guantanamo, energiförbrukning och abortmotstånderi.

I morse såg jag med tårar i ögonen på Obamas tal och tänkte på förändring. På vad som faktiskt kan hända när man ger människor nytt hopp. Och vad man kan göra tillsammans, med gemensam kraft.

Förändring. Jag längtar efter och gläds åt den.

Överraskning

Vi har haft en högalv på jobbet idag.

Oh mi god

Intensiteten i den här helgen har varit abnorm.

Fredag: barnsjukhuset för blodprov på Sixten, lämna på dagis, körkortsfoto och linshämtning på olika ställen i stan, fantastisk steak Café de Paris-lunch med kärleken på Mäster Anders, storhandling och storstädning, hämta på dagis, middag, leka med Sixten. Praktiskt taget svimma av tröttma i sängen.

Lördag: heldag med Sixtens mormor, morfar, morbror och storkusse F. Parklek, xboxturné, sedelärande historier om föregående, tårtätning och ljuvlig boeuf bourguignone. Praktiskt taget svimma av tröttma i sängen.

Söndag: ta tag i diskberget från föregående dag, mata ankor och gunga, fika med mormor och morfar, storhandling inför veckan och försök till planering av dagishämt- och lämning. Praktiskt taget... Ja, ni förstår.

En väldigt bra helg var det. Men intensiv.

Lyx

1. Köpekaffe och macka med till jobbet
2. Klipptid i eftermiddag
3. Ledig från jobbet imorgon

Slutsats: jag kommer bli både snygg och snäll idag!

Intresse

Ljusning

En blå tunnelbanevagn genom älvdimmorna över Hallonbergens ängar. Solen kysser morgonen med bleka strålar. Och det biter i kinder och strumpklädda ben när jag kommer ut i kylan. På kontoret vankas det köpekaffe och Los Van Van i lurarna.

Rapport från dagis: gråt när kärleken lämnat Sixten, men snabbt övergående. När han ringde och kollade efteråt så spankulerade han omkring och hämtade böcker som skulle läsas. Och i måndags sov han i sin vagn efter lunch.

Efter flera dagar av gnäll, tröttma och tung mage så känns det rätt bra igen.

Dagisinskolning

Nu är första veckans inskolning snart avklarad.

Med lite blandat resultat får man väl säga. Kärleken har berättat att Sixten verkar tryggare och mer hemma för varje dag. Men klockan 13 har det burit av hemmåt alla dagar eftersom Sixten tvärvägrar att sova på dagis. Och då är han ändå jättetrött från 11-tiden... Och så trött att han somnar efter ungefär 30 sekunder i sin vagn på väg hem. Men på dagis sover han inte. Så tryggt är det inte än. Det är lite lätt stressande att allt ska funka till om en vecka, för sen är planen att både jag och kärleken ska börja jobba.

Men, vad gör man om det inte funkar? Vad har ni för erfarenheter?

Who's your daddy?

Söndag i bistron på X2000 från Malmö till Stockholm. Tokrolig konduktör busar med Sixten, som far omkring som ett skållat troll. Dörren till nästa kupé öppnas och in kommer Stephen Simmonds.

[konduktören] Och här kommer pappan förstår jag!
[jag] Eh... Inte riktigt.
[Stephen] Tycker du inte att han är lite väl blond?
[konduktören] Hoho, det vet man aldrig!

Ridå.

Ny era!

Idag har Sixten varit på dagis. Första steget mot en ny era. Rapporten från fadren var att Sixten hade varit lite blyg, men att allt hade gått bra. Imorgon blir det någon timme längre. Det känns så märkligt: vår lilla, stora kille. På dagis!

Annars har helgen bestått av ganska mycket tågåkande, Stockholm-Malmö. Och bröllop! Vackert och härligt. Sixten fick hänga med sin farmor och farfar. Han var lite kinkig på dagen, så det finns en viss stresskänsla i min mage när vi åkte iväg mot festen. Men, några timmar senare kom ett sms från barnvakterna. Sixten hade ätit 20 [t j u g o!] plättar och var glad. Och då släppte stressen helt.

Läget då?

Status:

1. Grått och blött. Jag har idag bytt mina höga klackar till fotriktigt och varmt. Känns inget vidare förrän jag är utanför dörren.


2. Jakt. Efter något som går över tjock mage och funkar på bröllop. Inte mitt dock. Resultat? Vi får se... Min drömklänning är helt otänkbar just nu och jag är oklippt. Jag hoppas innerligt på läppstift som lösning.


3. På benen. Sixten är frisk igen. Fast hostar som en räv. Älskar att diska. Och är ganska klängig. På måndag börjar inskolningen. Spänningen är olidlig...


4. Litterära resor. Tunnelbaneresorna till jobbet har gjort ett raskt hopp från omläsning av meditation, gud och förlåtelse till det våldsammaste våldsamma, zombier och mänskliga offer. Det är...omtumlande. Men bägge funkar.

Ungefär så.

Lille skrutt

Igår var Sixten på Astrid Lindgren, blev lungröntgad, stucken med nål, avklädd och klämd på i en massa timmar. Han hade för höga infektionsvärden i blodet och har numer fått sin första penicillinkur för att bli av med eländet.

Till på köpet har han gått ner ett helt kilo i vikt och det behövde han inte direkt. Han är inte så stor, Sixten Blixten, och har alltid legat ganska lågt på viktkurvan. På sjukhuset sa de att vi skulle ge Sixten saft, juice och vätskeersättning. Och det skulle ju kunna funka om han ville dricka nåt annat än vatten. Men, saft - blä. Juice - blä. Vätskeersättning - blä. Vatten går däremot ner, så vi får väl vara nöjda med det.

Idag fick jag ett mess från kärleken. "På bättringsvägen ser det ut som... 3 jordgubbar, 12 russin och 1 plätt till mellis". Ett framsteg att glädjas över.

Feberfrossa

Vi var i parken i lördags förmiddags. Sprang mellan vattenpölar och gungor, drack kaffe från Thelins och hyllade kanelbullen. Tills lillgrisen inte ville mer, inte ville gå och bara skakade. Av feberfrossa. Sen har det fortsatt så hela helgen. Han har haft mellan 39 och 41 graders feber, lilla skrutten. Ätit en halv rostad macka, några plättar och lite melon. Men druckit mycket vatten. Och sovit ryckigt och hoprullad som en liten valp på sin pappas mage väldigt stor del av tiden.

Men man kan säga att man inte läst i någon du-ska-bli-förälder-bok om de där dagarna när socialrealismen slår till med full kraft. När tröttman och oron sliter i en, barnet gråter och vill under inga omständigheter sitta hos sin mamma, utan det bara är pappa som duger. När man får jobba med att skilja på vad som är ens egna känslor och vad som är lågt blodsocker och tröttma.

Tur att man kan skratta åt eländet efteråt. Och tur att kanelbullens dag finns, som en blodsockerhöjare, mitt i höstregnet.

Septemberskälva

Ännu en helg är över och möter de sista skälvande dagarna av september. Vi har haft det fint trots en mindre influensaperiod (vad ska hända när Sixten börjar på dagis?!). Jag har jobbat upp mina numer usla poäng som hemmafru, hängt i parken, åkt rutschkana och hunnit träffa några vänner över en snabb kaffe.

Barnmorskan har också besökts i veckan. Allt verkade fint: järnvärden, äggvita (är det det man mäter?) och bäbisens hjärtljud och storlek. Jag är 4,5 kg tyngre och äter mellanmål som en skogshuggare. Inga cravings förrutom de vanliga: choklad och apelsin. Och vi har fått plats på BB Stockholm den här gången. Inte för att det känns jätteviktigt, men det känns skönt att veta var vi ska åka och att vi kan stanna allihop. Till och med Sixten om det skulle kännas bra. Däremot känns det lite absurt att boka BB-plats i september när man ska föda i januari.

Och som grädde på moset har Sixten fått dagisplats [förlåt all förskolepersonal - det är så mycket lättare att säga dagis]. Det blev inte det lilla mysiga kooperativet, eftersom bara tanken på allt ansvar (städveckor, personaljour, städhelger, mötesjour...) fick både mig och kärleken stressade till max. Det blev istället det stora kommunala dagiset - inte alls lika mysigt, men där granntjejen går och hennes föräldrar är lyriska. Så den 20 oktober smäller det... Det ska bli spännande. Och jag tror faktiskt att han kommer att tycka att det är kul, den lilla grisen.

Så, det rullar på. Allt utom bloggandet då.

Hjärtat längtar...

Söndagsfrukost

Jag har rostat müsli, pressat juice på grape och apelsin, lagat persiskt te med jasmin, bryggt hett svart kaffe, byggt mackor med ost, skinka och groddar. Och läst tidningen i en och en halv timme.

Jag är ensam hemma. Stor och liten kärlek åkte till Skåne i onsdags och kommer hem imorgon igen. Jag har varit på internat (konferenser kallas så inom staten, fråga mig inte varför...) och åt mig igenom två dagars intensivt strategiskt och taktiskt bollande. När jag kom hem i fredags em trodde jag att jag skulle somna på gatan av tröttma. Men peppade upp mig med tidig, underbar middag på "En ful en gul" tillsammans med efterlängtad vän. Hem, i säng och slocknade före klockan 21.30. Igår var jag effektivt fixig och slut. Om vartannat. Så så höll jag på: fixa en timme, vila en timme. Promenera en timme, vila en timme...

Och så har jag längtat. Efter mina män. Men fått den välbehövliga vilan från allt. Idag känns det mycket bättre. Och jag kan innerligt rekommendera nyrostad müsli för att få livsandarna att vakna.

Ibland tvivlar man

En usel sömnnatt igen. Jag blir galen och missmodig. Sixten har sovit bra under ganska lång tid nu, men den här veckan har eskalerat till en fullständig sömnmisär. Eller, nästan i alla fall. Igår sov han faktiskt hela natten och hoppet kom tillbaka. Men i natt var det gråt och skrik och för få timmars sömn igen. Och det har inneburit att dagen också har varit ganska usel. Mycket gnäll och svårt att äta.

Jag blir så trött. Och så blir jag orolig att något faktiskt är fel. Svårt att andas av förkylningen? Ont i öronen? Jag vet inte. Kärleken får gå till doktorn imorgon och kolla, bara så vi vet. Eller, är det bara någon fas? Eller, håller han på att testa gränser? Jag vet varken ut eller in, börjar tvivla på hur kul det ska bli med två barn att jaga runt med om nätterna. Och är hålögd.

Ibland är det enda man kan trösta sig med att imorgon är en annan dag.

PS. Brevskriverskan i det här inlägget skulle så klart inte byta bort sin unge mot något och älskar honom över allt annat. Och längtar efter att få träffa bäbisen i magen. Men är just nu lite uppgiven och självömkande. Ni får ursäkta. DS.

Fredagsglimt

Sömnbrist har varit det stora temat för veckan som gått. Hela familjen har gått omkring med rödkantade ögon efter usel sömn och gråt. Det hela genererat från snuvig Sixten, men det sprider liksom ringar på vattnet, de där jobbiga nätterna. Dåligt humör, kort stubin och lägre stresströskel.

Fast i morse vaknade jag av ett "dääää" och en stor puss, förvisso klockan 5, men ändå. Klockan 9 var vi och hälsade på ett föräldrakooperativ, där Sixten kanske ska börja. Det kändes bra i magen men vi ska fundera över helgen. Och på väg till jobbet träffade jag en söt kollega, som sa "Har du sett hur vackert det är idag?". Och då såg jag. Att himlen strålade i himmelsblått, att luften liksom frasade av klarhet och överallt gnistrade solkatterna i fönstren.

Den här veckan är äntligen över och bara helgmoset är kvar. Vilken oändlig lycka.

Grävling

I natt har Sixten sovit som en kratta. Han har vaknat flera gånger i timmen hela natten och tjutit som en mistlur. Däremellan har kärleken snarkat. Mycket. Och när jag väl har lyckats somna så har jag drömt att jag har jobbat.

Det var nästan en lättnad när klockan ringde i morse. Och jag tackade gud för sminket.

Vändning

Förra graviditeten kände jag mig i princip som vanligt ända fram till de sista veckorna. Den här gången känns det annorlunda. Tyngre mycket tidigare. Långsammare. Och jag märker att jag är mycket känsligare för stress än förra gången. Det sätter sig direkt i magen.

Det känns lite märkligt. Jag, som alltid haft en kropp som varit stark och hållit för det mesta, känner mig mycket tröttare och känsligare. Men kanske är det bara bra. Det betyder att jag måste sätta stopp tidigare. Att jag inte kan pressa mig. Och att jag måste lyssna mer inåt.

Så när jag träffade min PT för att träna igår och han frågade hur det var så berättade jag. Att jag känner mig i obalans, att kroppen känns tung, att jag inte har energi.
-Hm, sa han, idag ska vi träna ute tror jag. Tag med dina grejer så går vi.

Så vi gick ut i solen, korsade St Eriksgatans brus och klättrade trapporna ner till Karlbergskanalen. Där tränade jag med ansiktet ut mot vattnet, mot änderna och kanotisterna. Och var en ny människa efteråt. Somnade klockan 21 och sov som en gris hela natten.

Nu sitter jag vid skrivbordet med min morgonkaffe. Känner mig stark, lugn och har fortfarande kvar energin i kroppen. Tillsammans med en lätt träningsvärk.

Dagens värdighetslöfte:

Att aldrig springa till tunnelbanan.

Fylla femton

Hela sitt liv har han sett ut som en biljardboll, men det börjar fjuna sig nu på det lilla huvudet. Fast blont, nästan osynligt. Han går bättre och bättre, men tycker fortfarande att det går snabbast att krypa. Älskar apelsin, russin och korv. Och plättar.

Säger gärna: där [däää], hej [häjhäj], hejdå, Sixten [tittä], tittut, pappa och mamma. Säger absolut inte: ja. Och de flesta djur säger"muuu" enligt Sixten. Han pratar massor och förstår så mycket att jag ofta häpnar.

Sover ganska lätt, men somnar oftast om själv när han vaknar. Bara krokodilen är där. Är otroligt morgonpigg. Sträcker upp armarna i luften när han vill bli upplockad och kan kasta slängkyssar. Har mycket integritet, men är oftast otroligt snäll och tålmodlig.

Och imorgon fyller han femton månader, världens vackraste Sixten.

Måndag

Förra veckan:

Ett mirakel. En ny liten kille har kommit till världen, rakt in i en stor, stor killklan. Dessutom: Stor förkylningströttma, förlamande. Malande jobbstress och uppbokad kalender. Lägenhetsvisning. Invigningspartaj. Gravidbyxletning. Middagslagning med lågt blodsocker.

Jag skulle helst av allt lägga mig ner under skrivbordet och sova middag. Men, jag hoppas istället på att den här veckan inte riktigt blir så energikrävande som den förra.

Spänning

Det drar ihop sig för den bästa av brackor. Jag tror att det är nu det händer och är alldeles till mig av exaltation...

Semesterlunk

Vi har semester hela familjen. Och är hos mormor och morfar i Blekinge. Det görs inte många knop av undertecknad. Idag har jag legat i gräset en stund och jäst i solen, ätit plättar, cyklat ner till havet och läst lite. Äter gör vi ganska ofta. Det är en oerhört skön tillvaro. Idag har jag verkligen kontemplerat över hur oändligt tillfreds jag är med att prestera så lite. Men, så är det bara min andra semestervecka för sommaren och jag tycker faktiskt att jag har förtjänat att lata mig. Mycket.

För att väga upp det hela så latar sig Sixten inte så värst. Igår lärde han sig gå. Han har varit lite tveksam till det där med att gå, om han har fått hålla sig i saker så har det gått an en stund, men så värst spännande har han inte tyckt att det varit. Men igår så släppte det. Och han släppte. Stod och vajade som ett grässtrå i vinden och gick sen 10 steg över golvet. De stolta föräldrahjärtana visste ingen gräns i stolthet över stegen. Framstegen.

Stegandet har också kombinerats med ett "Hej pappa", som nog upprepats 100 gånger sen igår. Hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa. Som grädde på moset vaknade han 04.40 i morse och ville inte somna om. En tapper morfar och mormor erbjöd sig att ta över där, så jag och kärleken sov till efter 7. Då gick jag upp och hittade honom i sängen bredvid mormor, djupt sovande efter väldigt tidig frukost.

Snart är det mat och det är underbart att vara här.

Grattis på födelsedagen, morfar!

Ultraliv

En liten sprattlande fot. Ett tickande hjärta med fyra kammare. En ryggrad, som ett pärlband i båge.

Vi sågs idag. Det lilla livet innanför och vi andra utanför. Sixten sprattlade i kärlekens famn och den lilla skrutten sprattlade i magen. Datumet är beräknat till den 9 januari.

Nu känns det verkligen på riktigt.

Oinspirerad fast ändå inspirerad

Inga ord vill komma över mina fingertoppar. Ibland får jag en tanke, men så slinker den ur det njutningsfulla kreativitetsstadiet och blir jobbigt krävande. Så jag väntar på att glädjen att skriva ska komma tillbaka. Därav bloggtorkan.

Men kanske är det så att den tar sig uttryck i annat just nu än skrivande, inspirationen. Jag har börjat träna regelbundet, för att inte få ryggskott igen när magen börjar svälla över brädden. Och jag har skaffat mig en personlig tränare, som ska hjälpa mig med det. Det är fantastiskt inspirerande att hitta tillbaka till lyckan av att använda kroppen och känna att den fungerar. Och att den vill jobba mer.

Inspirationen har också kommit in i min garderob. Tillsammans med en personal shopper. Några timmars äventyr tillsammans med en god vän jag träffar för sällan. Och en inspiration för höstens klädutmaning: se jobbsnygg ut med stor mage.

Och så har vi, både kärleken och jag, känt de första rörelserna från livet därinne i min mage. Det bufflar och sprattlar. Det är inspiration på hög nivå.

Men, annars väntar jag. Jag längtar efter orden igen. Läser mycket. Men skriver lite. Och hoppas att snart kommer den nog tillbaka, lusten.

I'm comin out

Jo. Det är så här. Att det växer en liten människa i min mage. Att Sixten ska få ett syskon till vintern. Att vi ska bli fyra i familjen. Närmare bestämt i början av januari. Eller kanske slutet av december. Det känns stort, härligt och väldigt läskigt.

Idag har jag berättat för chefen. Det har varit lite ångestladdat, men han tog det som en bra chef. "Ja, du är ju i den åldern. Och jag är luttrad vid det här laget. Grattis!". (Det var ju nämligen så att jag berättade att jag var gravid för samma chef, när jag hade jobbat ungefär lika länge på mitt nya jobb förra året.)

Men, nu vet han om det. Och jag kan komma ut ur garderoben. På riktigt.
Så Linda, det dröjer lite längre innan vi blir kollegor igen.

Dagens top 5

1. I kväll tar jag tåget. Söderut. Mot kärleken och Sixten Blixten. Jag längtar! Och fyra tågtimmar för bokläsning. Kräver minst två böcker att sätta tänderna i.
2. Lunchdejt med före detta kollegan.
3. En medhavd kaffe med riktig mjölk. Allt för att slippa undan automatgiftet.
4. Ljum morgonbris ute och sol i ögonen på tunnelbanan till jobbet.
5. Och en hemlis...

Det ekar tomt

Det susar från ventilationen. Någon gång ibland fräser det lite från kaffeautomaten utanför. Piip. Någon ska unna sig en "caffe latte". Det innebär svagt kaffeluktande dropp med härdat fett. Ibland, ganska ofta, är det jag som står där med muggen i hand.

För det är ökentomt på kontoret. Och oj, vad det blir tråkigt att jobba när det är så. Ingen energi, inga lunchkompisar, ingen att boka möten med. Jag längtar tills det blir höst igen och energinivån kan gå upp över likkistenivå igen.

Och jag övar mig. På att vara ensam hemma. På att vara ifrån Sixten (och jodå, kärleken också). De åkte i fredags. Då stod jag på stationen och vinkade och lät tårarna rullar nerför kinderna. Men, jag har jobbat upp mig. Jag kan liksom bara vara. Göra det jag får lust till. Exempelvis städa som jag gjorde hela lördagen. Det kan tyckas vara ett väldigt pundigt val för någon som bara har en endaste helg på egen hand, men det behövdes, annars hade jag fått ta in på hotell. Och det går ganska bra, det här med att vara ensam. Nästan lättare och lättare ju fler dagar som går. Det kommer tillbaka till mig, vad jag brukade göra när jag var ensam förut. Det känns lite märkligt, för det hade jag glömt.

Fast så går jag och äter indiskt på Kista foodcourt och hamnar bredvid en ettåring. Ettåringen ser på mig, ler och skriker "Iiiiiiiiihhhhhhhhh" jättehögt, bara för att han kan. Han sprattlar med benen och ser ut över havet av lunchstinna vuxna med ny, öppen blick som väntar på att möta någon annans.

Då längtar jag så jag kan dö.

Att komma hem

Det är märkligt, den här resan som det inneburit att bära ett barn, bli mamma och förändringen i livet som är så självklar och samtidigt så svår. För mig har det inte varit enkelt, det här med att landa i den nya rollen, att finnas där och samtidigt sätta gränser.

Det har varit så många behov som tampats om utrymmet. Och av dem som fått komma i första rummet har så få varit mina. Men det har hänt något. De senaste veckorna är det som om jag blivit tydligare för mig själv, som om jag hör mina egna tankar och känner av mig själv igen. Som att ha varit under vatten, där allt är dämpat och tyst, till att komma upp över ytan igen.

För två veckor sen, när jag hade min andra ensamkväll så åt jag middag med en vän. En vän jag delat otroligt mycket med men som jag inte varit nära på länge. Men vi möttes där, mellan pasta med hummer och de italienska kyparna. Ett möte som gjorde mig så glad. Ett möte som inte bara uppstod med en stenbockssyster, utan som också var ett möte med mig själv.

Där satt jag. Anna. Där satt min vän. Och lika tydligt som jag såg min vän, såg jag också mig själv. Det fanns ingen hinna av otydlighet. Bara närvaro.

Borta bra...

Jag sitter på kontoret igen. Är lite klibbig och törstig. Det är varmt och kvavt ute. Jag pratar i telefon och webbar. Använder kaffepausen till bloggeri. Nästan ingen är kvar i huset.

Veckan på Gotland var regnig, underbar och matfylld. Jag tror att jag gått upp ungefär 4 kilo i förmiddagsfika, eftermiddagskaffe och långa middagar med efterrätt. Men vad gör det när det har varit ljuvligt. Jag har ätit nyrökt och vildfångad fisk, klappat hästar, tagit bort Sixtens första fästing, applåderat liten fis som stått alldeles på egen hand för första gången, badat i havet, promenerat vid havet, suttit vid havet, längtat till havet. Jag har gungat, varit på utflykt, bakat maränger, blodsockergrälat, blivit utmattad och sovit mycket.

Och så har jag sträckläst sommarens bästa bok. Eat, pray, love av Elizabeth Gilbert. Språket är underbart, roligt och innerligt. Det inspirerade, värmde och fick mig att fnissa högt många gånger per dag. Och resan är fantastisk att få följa med på, genom Italiens mat, in i Indiens meditation och bön för att sedan sluta i kärlek på Bali. Läs den, det är allt jag kan säga.

Bilden är lånad från http://www.elizabethgilbert.com/eatpraylove.htm

Auf wiedersehn

Min tyska är inget vidare. Men, imorgon åker jag till kärleken och Sixten på ön.

Jag har bockat av allt på min önskelista för mina dagar. Shoppat har jag gjort och träffat vänner och ikväll har jag ensamkväll. Jag har inte städat och knappt diskat. Men däremot ätit ute, inte mindre än två kvällar i rad. Ikväll är jag trött som en bäver och vill bara sova. Inte packa. Kanske gör jag det imorgon istället. Jag längtar till ön. Och till männen i mitt liv.

Vi ses om en vecka. Kram och njut av sommaren!

Längtans blåa blomma

Jag kom hem igår kväll efter middag med kär vän som jag inte sett på länge, länge. En fantastisk lyx att få äta middag tillsammans och hinna prata i timmar.

Det var alldeles tyst och lugnt i lägenheten. Så där stilla som det blir när energin inte rört sig på länge. Ingen som krupit snabbt, snabbt över golvet. Ingen som rullat en stor lastbil i plast fram och tillbaka. Ingen som kastat mat på golvet eller slagit huvudet i ett bord. Märkligt stilla.

En liten rödrandig pyjamas låg hopknölad i ett hörn. Jag satte mig och tog den i famnen, drog in en lite unken doft av bäbis, matfläckar och sovlukt. Och saknade. Saknade den lilla ålande kroppen på väg ner eller upp. Saknade det tunga huvudet med sitt fjuniga täcke av dun. Saknade de små händerna som helst av allt vill peta i ett öga eller näsa.

Längtans blåa blomma. Helt utslagen i hjärtat.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhh!

Idag åker kärleken och lillstrumpan till Gotland. Jag är hemma själv i tre dagar och åker efter på lördag. Men, som sagt, det är tre dagar tills vi ses igen. Och det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram mot de. Förmodligen kommer det att bli alldeles, alldeles underbart att vara ensam hemma för första gången på över ett år. Och förmodligen kommer jag att längta hjärtat ur kroppen samtidigt. Men det är ändå som en våt dröm.

Planen är att få ihop: vänner för fika eller middag, lite sommarshopping, sovmorgon, långa goda frukostar med tidning och ensamkväll. Min planering går på högvarv just nu...

Ta sig till jobbet

En av de bästa sakerna med att få åka till jobbet är att jag kan läsa i 40 minuter om dan. Så nu är bara frågan: vad behöver jag läsa i sommar? Några bra tips?

Sötnos

Fick just en stor fin bukett sommarblommor av kollegan eftersom jag kommer bli ensam på enheten större delen av nästa vecka. Vad glad jag blev! Och det ger mig ett utmärkt tillfälle att sniffa på jasmin hela dagen trots att jag sitter i min holk på jobbet.

Ett, tu, tre

Jag gör som Fraidi och skriver en lista:

1. sommarplaner: jobba. men också en vecka på gotland och en i blekinge.
2. mest nöjd med: att ha börjat jobba igen!
3. last: choklad. choklad. choklad.
4. vad hänger på väggarna: inte tillräckligt mycket, men åtminstone ingen monet-affisch.
5. relation till mejlen: både och. ibland kärlek. ibland tvång. men oftast kul.
6. skrattade senast: för en stund sen när kollegan sprattlade in med mycket energi.
7. nojor: alldeles för många.
8. favoritresmål: längtar till italien och nya zeeland. har älskat new york, skottland och kuba.
9. favoritråvara: olivolja och vitlök.
10. favoritredskap i köket: vass kniv.
11. hemlig kunskap: tom of finland och hög kajsa varg-kompetens.
12. skrek senast till mitt barn: har inte börjat än. fast vi skrek i kapp igår, sixten och jag, när rullgardinen hängde sig. jag morrade och han härmade.

Längtar ut

Trots att jag bara jobbat några veckor så längtar jag ut. För den här tiden på året är det inte naturligt att jobba helt enkelt.

Sommar. Mjölkfärgade nätter, smutsiga barfotafötter, fräknar på näsan. Jordgubbar, solvarma. Jasminbuskar som doftar överraskande retsamt, men som inte låtsas om att de får hjärtan att värka av längtan. Regn, ljummet doftande. Solvarm hud på älskad vän, fingertoppar, andedräkt. Utomhusfrukost med syrlig filmjölk och de där jordgubbarna, de solvarma. Simma naken i havet, huden som knottrar sig av kylan i vattnet och som blir salt och sträv i solen igen.

Jag längtar efter sommarlov.

Tittut

Sixten har lärt sig hur man gömmer sig. Han böjer sig fram och håller händerna för ögonen. Då syns han inte.

Det är ett knep man ibland fortfarande skulle vilja använda sig av.

En klassiker

Midsommarafton firades med pompa och ståt på klassisk midsommarmark: Skansen. Det var jag, kärleken och Sixten. Samt ungefär 12 000 andra: japanska turister, punkrockare med rosa hår, bråkande småbarnsföräldrar, lätt alkoholiserade pensionärer, glada danskar, skrikande 3-åringar, bekransade ungdomar och en stor mängd glada damer och herrar. Sixten fick grissini av ett gäng japaner som vi fikade bredvid och bytte i ett obevakat ögonblick ut den mot en torkad gåsbajs, som låg på marken. Slutsats: en torkad bajs må se smaskig ut, men är det icke!

Men, Skansen är ändå alltid Skansen. Det är lite högtidligt att vara där. Speciellt om man gått förbi kilometerköerna och hittat en annan ingång som minimerat köandet (gå upp för backen till höger och där är den). Vi tittade på getter, kycklingar och svin. Besökte Skånelängan. Åt sockerkaka och drack kaffe. Sen åkte vi hem och åt sill medan regnet började ösa ner utanför fönstret. Det var en fin dag.

Ombytta roller

Det är märkligt. Att ha ett nytt liv. Att vi har bytt liv, jag och kärleken. Jag klär på mig kavaj och höga klackar. Han går i shorts och t-shirt och vinkar hejdå med Sixten när jag klapprar ut genom dörren. Sen tunnelbana: tusen och åter tusen Metros som prasslar som en lövskog.

In genom dörrarna på myndigheten. Passerkort och vink till vakterna. Automatkaffe. Mail att beta av och samtal att ringa. Kollegor att tjattra med. Lunch. I lugn och ro en hel timme. Sen jobba mer. Eftermiddagsfika. Telefonsamtal. Möte. Ett sms frågar "Kan du köpa en liter fil?". Det gör jag. Och sen är jag äntligen hemma igen. Hos Sixten och kärleken, som väntar med middag och fyllt kylskåp. Han är en fantastisk hemmafru, min man.

Det har gått så lätt, att byta liv. Jag tror att det har varit lätt för oss bägge. Jag är glad för det. Jag är glad för att det känns så roligt att börja jobba igen. Och jag är glad att jag fått vara bara mamma i ett helt år före det.

Tillsammans

Lördag. En fantastisk avslutning på mitt hemmafruliv. Och en fantastisk bra ettårsfest.

Solsken och skugga under träden på gården. Våra fina familjer tillsammans. Smörgåstårta som blev både god och ofarlig. Ett dopljus från den 17 april 1971, som aldrig tändes då, men som fick brinna nu. En glad födelsedagsgris som pep omkring på golvet bland presenter och käkade jordgubbar. Champagne och prinstårta. Gungfest för storkusinen. Grillad korv med chimichurri. Värme och glädje.

Jag är så glad att ni alla kom och att vi fick vara tillsammans och fira Sixten. Stor kram och stort tack!

På jobbet

Första dagen gick utmärkt. Mailen kom igång, användarkonton för i princip allt införskaffades, kaffe dracks med gamla kollegor som välkomnade mig tillbaka, det åktes tunnelbana, jag fick igång telefonen och började luska i mitt första ärende (en rapportförfrågan). Känslan i magen var skolstart: lite nystruken, lite pirrig, lite nybakad.

Ingen ångest över att åka hemifrån och bara lite ångest när jag kom hem igen, trött som en bäver och tyckte att Sixten var tjurig så fort jag ville vara med honom. Men, det är en stor omställning för oss bägge. Och jag får lov att låta honom vara tjurig över den stora omställningen ett tag också. Det är bara att finnas där ändå.

Nationaldagspyssel

Vi förbereder den optimala festmaten inför morgondagen: smörgåstårtan. Kladdig, kaloririk och kolhydratladdad. Helt perfekt alltså.

Utanför köksfönstret säger termometern 43 grader i solen. Det känns allt lite vågat att hålla på med räkor, lax och majonäs.

Det är alltså en både festlig och spännande dag.

Slutet på en era

Idag är sista riktiga mammalediga dagen för mig. Imorgon är det ju helgdag och således är kärleken hemma också. Vi ska laga smörgåstårta till lördagens kalas. Och så dimper mer eller mindre stora delar av min och kärlekens släkt ner för att få träffa födelsedagsbarnet (och eventuellt oss på ett hörn också).

Men idag är bara min och Sixtens dag. Vi ska ägna oss åt blandade aktiviteter: dammsugning (redan fixat), parkhäng på filten, ett jobbmöte runt hörnet och sen tvätt i stora lass. Hur som helst ska jag njuta av dagen - trots att inte alla aktiviteterna är drömroliga. Idag så börjar vi räkna ner.

Och på måndag så bär det av med blå linje mot Kista. Kavaj och klackar på. Ett annat liv.
Jag känner mig redo.

...och alla hönsen sa "kackaaa, kackaaa"...

Det här är en bekännelse. Från en mamma. Som i lördags skrev två hela A4-sidor som skötselinstruktion till den ljuvligaste av barnvakter och tillika vänner, H. (Inte alls för att jag misstror dig H, som barnpassare. Tvärtom! Men, jag kunde liksom inte hålla mig.) Det sista som hördes när kärleken drog mig med våld ut genom dörren var jag som ropade en instruktion om handbromsen till vagnen.

Det är dags att bekänna färg: jag är en hönsmamma.

PS. Vi åkte på bröllop och jag ringde inte förrän 6 timmar senare för att kolla hur det gått. Var inte det ganska så bra? För en hönsmamma alltså. DS.

En ettåring gör debut

Det började igår för ett år sen. Sen låg jag vaken nästan hela natten och bara tittade på undret som låg tätt intill mig. En ny liten människa. I två dagar vankade jag och kärleken i korridorerna på Huddinge sjukhus. Omtumlade. Nyblivna föräldrar. Så ofattbart stort.

Idag fyller han ett, Sixten. Han står över allt där han kan. Han härmar ord och säger just nu "mamma" och "dääää". Han vet hur fåglarna gör när de flyger. Han äter gärna äggröra, potatis och macka. Han tycker det känns läskigt att krypa på gräs och grus. Han älskar krokodilen och att bli hållen upp och ner. Han förstår en himla massa ord. Han har åtta tänder, är 75 cm lång och väger 9,5 kilo. Han är bestämd och tydlig. Han vinkar, blinkar, snurrar, gapar, klappar i händerna och pussas. När han vill. Och han börjar få en kalufs!

Det är roligare och roligare för varje dag att vara med honom. För han är världens ljuvligaste unge. Och varje dag lär han mig något nytt om livet. Hurra för dig, Sixten!

Äntligen!

Som det brukar ropas vid Nobels litteraturprisutdelning: äntligen!

Igår blev jag erbjuden två jobb. Jag är själaglad, har velat fram och tillbaka och sovit på saken. Och nu har jag bestämt mig. Börjar jobba om en vecka, den 9 juni.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!

Da dress

Så här ser den ut. Min prinsessklänning.

Bild lånad från Mint & Vintage.

Älskling

Jag och Sixten har hängt med mammorna i skuggan under Rosendahls äppelträd. Det har doftat vatten och mynta. Jag har sett Midsommarblomster och gässlingar. Ätit har jag gjort. Svindyr och svingod köttfärslimpa. Och druckit kaffe. Sixten har fnissat, kravlat, tuggat och sovit med de andra bäbbarna.

En gudomlig måndag är på väg i kväll. Då går vi ner i källaren för årsstämma i bostadsrättsföreningen. Och pratar tvättstuga, fimpar och motorcyklar.

Visst skulle man kunna kalla det ett antiklimax?

Bröllopsbestyr

Det vankas bröllop på lördag. Inte mitt, men en kär gammal kollegas. Och jag har hittat min klänning! Hos ljuvliga Mint & Vintage, som ligger precis här runt hörnet. Det blev en axelbandslös prinsessdröm i ljuvligt silvergrått. Som inget jag haft förut. Jag är lite lätt exalterad faktiskt.

Kanske

Kanske är det här första dagen i min sista föräldralediga vecka. Gulp. Fast den börjar bra, det måste jag säga. Strålande sol och klarblå himmel. Och jag är så tacksam att jag fått den här tiden med min fina unge. Ett helt år att få öva sig att vara heltidsförälder. Det är enormt.

Nu börjar nästa fas.

Jodå, ibland rostar den. Kärleken.

Det skär i hjärtat. När en kärlek man haft inte längre kan framkalla samma heta känslor. När man tänker "jodå, det är väl bra, fast det är ju inte var det var". När man inser att man helt enkelt tröttnat.

Jag har verkligen försökt ta mig genom "Den tysta flickan". I flera veckor. Men det som jag alltid älskat med Peter Hoeg stoppar upp min läsning gång på gång. Jag tycker han svamlar ofantligt. Jag blandar ihop personerna. Det är Flickan, det är Afrikanskan, det är Clownen. Alla med stor bokstav. Det fysiska och det metafysiska rörs ihop, men hänger inte samman. Jag är helt förvirrad. Och det hade kunnat funka om jag åtminstone varit fångad av handlingen. Men det är jag inte. Jag lägger ifrån mig boken halvläst och har ingen lust att fortsätta. Det är tragiskt.

Peter, jag ska alltid komma ihåg våra fina stunder. Fröken Smillas ljuvliga kantighet. Och Mekanikerns kaffe. "Berättelser om natten" som jag älskade på en strand i Mexico 1996. Och de första meningarna i "De kanske lämpade", som jag läst säkert 1000 gånger och ryst av glädje. Varje gång.

Vad är tid? Vi steg fem våningar upp mot ljuset, och fördelade oss på tretton led vända mot guden som upplåter morgonens portar. Sedan var det en paus, och sedan kom Biehl.

Peter, jag har älskat dig, men nu är det faktiskt slut.

Who's your daddy?

Sixten blir mer och mer lik sin pappa för varje dag. Och snart fyller han ett! Inte längre en bäbis, utan en liten kille. Det är så jäkla häftigt att vara med om!

Vi planerar kalas där släkterna ska stråla samman. Jag ser väldigt mycket fram mot det. Speciellt eftersom vi varken haft dop eller namngivningsceremoni. För mig känns det viktigt att välkomna det nya livet till världen och andligheten. Det kräver en välkomstfest - en introduktion till församlingen, som i det här fallet är Sixtens släkt. Och nu blir det äntligen av.

Det är ett symboliskt avstamp. En sammanfogning av våra släkter, som ju alltid kommer ha Sixten som ett kitt mellan sig. Det känns stort och härligt. Och som jag längtar efter att ni ska komma allihop!

Att öva sig

Jag väntar och väntar. Tar upp telefonen med jämna mellanrum: "Tänk om jag har missat ett samtal! Nähä, inte nu heller...". Vankar omkring som en äggsjuk höna.

Tålamod är sannerligen en dygd. Och att vänta en väldigt nyttig övning för mig.

Ansats

Okej. Imorgon smäller det. Två intervjuer på samma dag. Till två väldigt intressanta jobb.

Jag masserar min självkänsla, muttrar mantran, ber till gudinnorna, sköljer mig i goda minnen och erfarenheter, stryker byxor och putsar skor. Nu jäklar ska jobbet bli mitt. Och snabbt också.

Håll tummarna för mig imorgon, snälla söta systrar och bröder. Från 9 till 14 sådär. Då ska det vara klart.

Medvind

Jag tror det går åt rätt håll nu. Att strömmen går åt samma håll som jag. Att det blivit lite flow. I jobbsökeriet. Och kanske allmänt. Kosmos verkar vänligt. Kanske är kosmos alltid vänligt, men jag inte alltid mottaglig? Hur som helst. Det verkar ha lossnat.

Iiiiihhhhhh!

Puh

Högklackad snabbgång med vagn. Intervju. Stressade samtal. Stressat lunchätande. Stressad promenad. Ringa och fråga om hjälp. Fick hjälp. Laga middag, snabbt, snabbt. Mag- och ryggträning. Personlighetstest. Ångest över att jag tänkte för mycket. Törstig.

Värmeslag

En ljuvlig helg. Sommarvärme. Klasar av hägg och syrén. Korvgrillning. Picknick på en filt vid kanalen. Gräs under bara fötter. Kaffe i termos. Tjocka duvor som vankar runt och tigger mat. Tjocka labradorer som badat. Vita molntussar mot en himmelsblå bakgrund. Läsa bok i skuggan. Så skönt att bara vara tillsammans, hela familjen, utan stress och måsten.

Och samma förundran som varje år: hur kan folk sola i bikini eller kalsonger precis bredvid ett av Stockholms mer välbesökta promenadstråk?

Ett överkommande

Idag har jag gått ut i kjol och inga strumpor. Bara illandes vita och orakade ben. Det kallar jag att komma över sina fasor. Känns bra gör det också.

Blå himmel med ett orosmoln

I mitt köksfönster har en fuchsiafärgad pion slagit ut från knopp till full blom. Idag ska jag inviga mina nya highheels på intervju. Och innan dess ska jag hänga med Sixten på filt i parken och njuta av sol och gräs under bara fötter.

Men jag känner mig lite kluven. Jag är liksom i gränslandet mellan föräldraledigheten och jobbandet. Problemet är bara att jag fortfarande väntar på att få det där härliga jobbet, vilket är stressande i sig. Men framför allt är det stressande att inte veta när det är dags att ta avsked. Avsked är viktigt för mig och även om Sixten så klart finns kvar så är det ändå ett stort steg att kliva ut i det andra livet. Livet utanför föräldraledigheten.

För jag längtar ut också. Livet inne i barnbubblan är ljuvligt och avstressande och lär mig massor: om närvaro, om kärlek, om ansvar. Men det kan också vara ensamt och stressande på andra sätt (typ att aldrig få vara ensam) och enformigt. Jag kan längta efter att ta mina andra delar i anspråk - de som är mer i huvudet än i kroppen. Och samtidigt kan jag inte tänka mig hur det kommer att bli att vara ifrån Sixten en hel dag. Att inte få känna hans varma, tunga huvud mot min axel och dra in doften från bäbiskroppen. Att inte få se utvecklingen och glädjen och upptäckandet.

En del vill vara hemma. En del vill ut. Hur får man ihop dem?

Att räcka upp

En liten gris har lärt sig stå. Och världen öppnar sig! Plötsligt kan man lägga tassarna på fjärrkontroller, brev om pensionssparande, en näsflöjt, krukväxter, cd-skivor, solglasögon, nyckelknippor, spritflaskor och annat spännande. Tänk att det här bara är början...

Tårögd

Ikväll visas Barnmorskorna. Då kommer jag att gråta. Det gör jag varje vecka när en ny skrynklig vitblå varelse läggs på en fluffig mage. Vardagsdramatik på hög nivå. Men igår trodde jag alla fördämningar skulle brista när jag såg "Klass 9A".

Det var så underbart att se hur mycket man kan växa av att veta att någon annan tror på att du kan. Och som jag önskar att alla barn i Sverige, i världen, fick någon vuxen som tror på dem. Som såg dem. Som gav kärlek. Som talade med dem som en jämlike.

Det önskar jag att Sixten får med sig ut i livet.

Morgonstund har guld i mun

- Glugluglu. Iiiiiiiiiiih. Babababa. Bubububu. Glaglagla.

Så låter det från vardagsrummet. Klockan är halv sju. Jag har precis duschat och kikar försiktigt in genom dörrhålet. En liten gris står där i sängen, skakar galler och fnissar förnöjt när han ser mig kika in.

Godmorgon? Godmorgon!

På väg mot ett

Sixten är elva månader och en dag.

Han kryper ibland som en liten hoppande kanin, med ena benet framför sig och ibland vanligt kryp. Han älskar att dricka vatten. Han vet var hans fot och hand är. Hans allra frekventaste ord just nu är "dääää" (där). Han älskar sin krokodil. Han äter gärna, men inte alltid så mycket och inte så snabbt.

Efter lång träning med att stå på alla fyra med rumpan i vädret har han börjat ställa sig upp själv. Han går inte så gärna eller så många steg än. Han har kommit över sin aversion mot tandborstningen, men vill helst borsta själv. Han älskar mamma och pappas öron. Han kan ge en vanlig puss och en eskimåpuss. Han är inte lättflörtad, men skrattar så han kiknar när vi leker tittut på golvet.

Snart fyller han ett, vår skatt.

En stilla undran

Jag har putsat fönster, våttorkat golv, handlat ekologisk frukt, sprungit ärenden, promenerat raskt och förbrännande, vattnat blommorna, matat bäbis med näringsriktig mat och ringt min banktjänstekvinna.

Var f*n är mina stora, viktiga tankar?

På banken

Mantra:
jag har all tid i världen jag har all tid i världen jag har all tid i världen jag har all tid i världen jag har all tid i världen.

Lördag kl 13.25

Förmodligen Kungsholmens bästa lunchhak. Två systrar och en kock på Kronobergsgatan.

Fredag kl 12.35

Singlande skyar i pastell. Ett tak av doftande, svävande körsbärsblommor. Sakura. Kungsträdgården i bröllopskläder.

Torsdag kl 14.45

Kär vän, söta grabs, god lunch, lång promenad på söder, grönska och en och annan bar överkropp för mycket.

På begäran

I present to you: ormens tunga. I Sixtens version. Dedikerad till mormor och morfar.

Svett i falsett

Lokalen är mörk och fuktigt varm. Vi har klappat in honom igen. Han står där, ensam på scenen med gitarr och rosett. Ska precis börja spela igen när han ler stort och säger "Nej, vänta, nu kom jag på en sak. Jag kommer snart. Jag lovar." Går ut till kanten av scenen och pratar med musikerna. Vänder igen och kommer tillbaka. Och börjar spela. Jublet sprider sig. Jag höjer händerna i luften och njuter. Gåshuden sprider sig och håret ställer sig upp på hela kroppen. Till och med på huvudet.

Du sa du hade kommit för att leka
som ett bevis på att du brann

Du låter första plagget falla
Du låter andra plagget falla
Du låter tredje plagget falla

Så säger du
Inte lång tid nu
bara jag och du
och så himlen

Bara himlen ser på

Igår spelade han för mig, Erik, på Kägelbanan. Igår fick jag en dos kärlek, minnen och gung.

Idag har jag haft den i huvudet hela dagen. Bara himlen ser på. Så bra en svensk falsett kan bli trots att den har nästan 20 år på nacken.

Alla goda ting

Blev utmanad av Yogamamman...

TRE namn jag går under:
Anna. Skatt. Mamma.

TRE saker som skrämmer mig:
Att det ska hända något med Sixten eller någon annan jag älskar. Att torsken ska utrotas, isarna smälta och människans omättlighet inte hejdas av något annat än slutet. Och John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in".

TRE saker jag har på mig:
Den snyggaste förlovningsringen. Dygnetruntlinser. Mysbyxor [ey, en hemmamammas privilegium].

TRE sanningar:
Att den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Att kärlek läker. Och att barn är den bästa läxan för någon som behöver öva tålamod, närvaro och ansvar.

TRE saker jag verkligen vill ha:
En egen trädgård. Ett jobb att trivas och växa med. Ett liv i kärlek med inre lugn och mod att vara Anna, fullt ut.

Handsken kastas vidare: Fru A och Cat, vågar ni?

Natten går tunga fjät...

Som tre små grisar har vi sovit i natt. Jag, kärleken och Sixten Blixten. Hela natten. Inga vak. Inget kånk. Inga skrik. Ingen gråt.

Jag tror att vi alla tre är bättre människor idag.

Blink och klapp

Mån djö

Efter en jobbig natt hägrar kaffepannan, såsom en oas för en törstande i öknen. Kaffe. Kaffe! Kaaaafffffffeeeeeeeeee!

Idag ska en fantastisk lägenhet ses och en av balkongerna städas. Den andra fixades igår, med gott resultat. Blommor ska köpas för att göra humlen, kaprifolen, klematisen och kattmyntan sällskap. Sen kan vi börja njuta av att sitta ute igen. Och Sixten ska få släppas ut som en kalv på grönbete.

Kommunikation, del 2

Ridå upp.

Sixten ligger på golvet med en snorelva under näsan och en bar rumpa, som strax ska få en ny blöja. Jag står på knä över honom med det ädlaste av snorredskap: Fridan. SSShhhhhllllllllluuuuuuuurrrrrrppppp. Elvan är borta. Och en välbekant värme sprider sig. Närmare bestämt på mitt högre innerlår. Sixten har just kissat på mig.

[jag] Lilla kissunge.
[Sixten] ... (ler stort och lyckligt mot mig)
[jag tänker: äh, det är ju bara lite babypink, det torkar snart...]

Slutsats: man bli rätt sunkig av att ha barn.
Ridå ner.

Andaktsfull

Sixten har haft sömntrubbel ett tag, vaknat mycket, gråtit och inte kommit till ro förrän efter en lång stund i famnen, fått dricka vatten och krama krokodilen. Det har inneburit ett visst sömnvakum för hans föräldrar också i kombination med snuva. Inte speciellt kul.

Men idag vaknar jag med tillförlit i magen och inte alltför sömndrucken blick klockan 06.57. Från Sixtens rum hör jag "glugluglu iiiii aaaahhhh". Hans mest tillfredställda och glada prat med krokodilen. När jag drar upp rullgardinen skiner solen utanför.

Det känns som början på en alldeles ljuvlig och helt vanlig dag.

Kommunikation

Ridå upp.

Vi ligger på köksgolvet, Sixten och jag, mellan fläckar av blodpudding och grönsaksmos. Alla kastruller på de två nedersta hyllorna är utrivna och använda som trumma till en ljudnivå jag inte trodde var möjlig utan förstärkare.

[jag] Var är kissen, Sixten?
[Sixten] Dääää (pekar på kattvykortet från farmor och farfar)
[jag] Ja! Där är kissen! (exalterad)
[jag] Vad säger kissen, Sixten?
[Sixten] Maaaooo

Applåder.
Ridå ner.

Vurma för en påse

Jag kan absolut inte sy. Så därför stödjer jag den svenska entreprenörsandan och köper från såna som kan. Igår kom de med posten, mina fina påsar från Vurm. Där finns det plats för överraskningar och, helt otippat, mitt sykitt.

Bilden har jag lånat från www.vurm.se

Rädslomonster

Igår skrev pressforskaren Stig Hadenius på DN Debatt och varnade "för överdriven återhållsamhet med namnpubliceringar". Hans tes är att om Englas mördares identitet blivit allmänt känd tidigare så "kanske Englas mamma inte låtit sin dotter cykla ensam hem". Så genom att publicera namn på misstänkta gärningsmän skulle man kunna förhindra brott.

För mig låter det där bara dumt. Och felfokuserat. Jag tror att ett sånt tänkande sår mer rädsla och rädsla leder i de flesta fall till mer rädsla. Jag tror inte heller att man kan förhindra brott genom att välja att inte gå ut eller släppa ut sitt barn i det samhälle vi faktiskt lever i. Dessutom lägger det ett ansvar på fel person. Slutsatsen blir att Englas mamma kunde förhindrat mordet genom att inte släppa iväg sin dotter själv. Det är för mig ett obegripligt resonemang.

Det är allas vårt ansvar att se till att det samhälle vi lever i är ett samhälle vi känner oss trygga i. Och det får vi inte genom att sluta delta i livet och stänga in oss i rädsla. Det får vi bara genom att engagera oss, ta ansvar och möta våra medmänniskor med värme och respekt.

Hjärtat värker

Idag går alla tankar till Englas familj som fått veta att de mist sitt barn. Tanken är för hemsk att ens tänka och samtidigt oundviklig.

Det gungar och det svänger

Eric Roberson "Been in love" och Estelle feat. Kanye West "American boy". De får min morgon att svänga. Rejält.

Havsluft

Vad hände?

Nyss var det vår. Nu är det snö ute.
Något är allvarligt fel.

Back on track

Vi har varit på landet. Andats frisk luft som doftat hav och kåda. Jag har sett årets första citronfjäril och Sixten har klappat sin första katt. Jag har hälsat på hos min farmor, farfar, mormor och morbror på kyrkogården vid havet. Ätit rökt lax från Blomlöfs. Handlat i den lilla handelsboden inne i byn.

Sixten har fyllt 10 månader och imponerade kraftfullt på alla med våra inövade konster: hur gör ormen? [S sticker ut tungan och viftar med den], kan du blinka? [S blinkar som en flörtande 85-åring], kan du vinka? [S vinkar som drottning Silvia]. Det har ätits plättar och spelats piano. Det har varit fågelsång, lugn och vårsol. Inte en endaste sammandrabbning. Bara sköna dagar och familj.

Och samtidigt har jag varit lite jetset på ett lågpris- och miljöbovsaktigt sätt. Fick nämligen en intervju på ett jobb jag gärna, gärna skulle vilja ha och bestämde mig för att åka upp och ner till Stockholm över dagen. Aldrig har jag varit ifrån Sixten så länge (12 timmar). Och jag svär, hade jag inte gått med nervositetsfjärilarna i magen hade det varit precis som semester. Oj, vad skönt det var att få köpa kaffe på det där lilla, lilla haket med trappor. Oj, vad skönt att få kliva på tunnelbanan, sätta sig och läsa hela vägen. Oj, vad skönt att få äta lunch när jag vill - inte när det råkar hinnas med.

Frågan man ställer sig är: var det verkligen så där det var innan? Hela tiden?

On the road

Snart bär det iväg till Blekinge. Och det tillsammans med en ung man, som känns som en helt ny bäbis. Han kryper och utforskar. Kravlar iväg till andra rum och kommer ibland när jag ropar och vill att han ska följa med någonstans i lägenheten. Det är så underbart att se honom. Samma, men ändå inte. På väg. Och snart åker vi söderöver.

Meanwhile så håller jag tummarna för att Linda K äntligen har fått sin bäbis!

Alla [onda] ting är tre

I början av veckan hade lillgrisen hög feber. Sen fick kärestan influensa. Och igår kom ett ryggskott till mig. Åh, vilken härlig vecka vi har i familjen!

Ett säkert vårtecken

En bröllopsinbjudan är ett lika säkert vårtecken som en krokusknopp. Wunderbar! Jag fantiserar redan om vad jag ska ha på mig. Några förslag?

Beam me up Scottie

Snittet är detsamma: åtsmitande. Färgerna: svart och rött. Frisyren obefintlig.

De är lika som bär, kapten Picard och Sixten. Den unge mannen här iförd sin faders stilfulla dress från 70-talet.

Kapten Picards bild är lånad från www.startrek.com

Öh. Glad påsk! Eller?

Ett djupt andetag och så är jag igång igen! För någon timme sen gick jag förbi den judiska kyrkogården. Där låg snön låg vit över stumma gravstenar trots att pärlhyacinterna (eller var det krokus?) tittade upp som små vårhorn genom den vita ytan.

Några väldigt händelserika veckor är över. Först en resa till Göteborg där Sixten och jag var på tjejhelg. Nåväl. De killar som var med var max ett år, så det räknas nästan inte. Fast ändå var det just Malte och Sixten som styrde tillvaron av någon märklig anledning... Och jag fick träffa mina underbara vänner och dricka eftermiddagskaffe, skumpa och äta ljuvliga skaldjur från västkusten. Mycket prat om barn, förlossningar och livet. Och om radhus. Vi kom dessutom på att vi i år kan fira 21-års jubileum på vänskapsfronten och bara det är ju enormt stort.

Åkte sen vidare till ännu en kär vän, som jag inte sett på väldigt länge. Ny bekantskap med ung herre gjordes. Han hade lärt sig krypa som ett skott och kanske fick Sixten någon liten insikt i denna konst, som han tog med sig därifrån? Vi hann äta middag och jag fick dessutom inblick i hur en RIKTIG hemmafru sköter sin borg och familj. Min mun gapade som på en guldfisk när vännen visade vad hon hade sytt, målat, bakat, inrett, ramat in och lagt en massa kreativ energi på. Jag som trott att jag hade hemmafrupotential. Ha! Tillåt mig skratta högt. Jag får nog nöja mig med att känna mig huslig när jag lagat havregrynsgröt på morgonen...

Hem igen, feber och rossel. Och lagom tills allt var bra så åkte vi hela familjen till Sveriges södra delar för påskhäng med kärlekens släkt. Tågresa ner och upp gjorde dessutom själva resan lätt som en plätt. Dock placerade i djurvagnen, men ändå... Sixten blev väldigt intresserad av de ludna vännerna och jag satt och tjuvlyssnade på yngel i luva och dårar i telefon. Påskveckan blev väldigt lugn och väldig skön. Faster, farbror, storkusin (på bilden)och ny lillkusin har vi umgåtts med. Liksom farmor och farfar. Och haft en liten turné bland vännerna i söder med kafferep, korvlunch och blötsnö.

Nu är vi hemma igen. Sixten har fått två nya tänder, satt för första gången upp i sängen när vi skulle plocka upp honom i morse och kryper oftast som tiggaren i Luosa (hasande på rumpan). Men det går snabbare och snabbare. Han har ätit köttbullar och haft utedagis med plättar. Badat skumbad med kusinen. Och varit lite känslig och mammagrisig också. Men, vem skulle inte vara det om man hade lärt sig så mycket och varit runt som han har? Nu har vi en vecka i lugn och ro hemma. Sen bär det av till Blekinge och efterlängtat besök hos mormor och morfar.

Andetag ut. Puuuh.

Sorry

Inget skriveri. Jag har bara varit så... Trött? Less? Okreativ? Ordlös?

Hur som helst - jag pausar lite och tar ett djupt andetag för ny lust och nya ord. Jag har finfina bilder i kameran på Sixten som hänger med nya kompisar på västkusten. Och på mig som hänger med gamla vänner. Även detta på västkusten. Härligt var det och ny inspiration kom på andra sätt än i skrivandet. Mer om detta kommer senare. När lusten infunnit sig.

Imorgon drar vi söderöver och träffar bland annat Sixtens nya lillkusin, numer 9 dagar gammal.

Att sjunga tacksamhetens lov

Härom dagen drack jag kaffe i solen med vännen H. Jag uttryckte mig lite negativt utan att vara egentligen vara det och fick mig en bassning. Hon har haft mycket negg runt sig på sistone och uttryckte sin trötthet över att människor klagar så fruktansvärt mycket. Så där på rutin. Bara för att.

Och jag håller med. Det är lätt att att göra det. Och lätt att inte tänka på allt som är underbart och fantastiskt och smått i vardagen. Enkelt att ta för givet.

Så idag är jag tacksam för att jag har fått ägna mig åt sömnad. Det är jag nämligen våldsamt dålig på och behöver träna mig. Och se, en knapp har fått en ny tråd och blivit alldeles brukbar igen! Tack lilla knapp, tack lilla tråd och tack lilla hand för att vi fick ihop det så bra.

Vad är du tacksam för idag?

Äventyret väntar

Imorgon far vi ut på äventyr, jag och Sixten. Till Göteborg. Där ska vi träffa vänner och vänners bäbisar. Gå på promenad, dricka skumpa och äta långa middagar. Det ska bli så himla kul och jag längtar.

Kärestan ska få vara hemma själv hela helgen. Längta efter oss. Och inte minst njuta oändligt av att vara ensam. Enjoy honey!

Klara, färdiga, kryp

Jag har visst varit sugen på att blogga. Fast inte just när jag haft tid att göra det. Så då blev det så här. Men det har hänt ett och annat under tiden.

Sixten har krypit sitt första kryp. Och fortsätter sin svajjiga övning inom detta område. Tjoho! Hans tredje tand har sett dagens ljus (eller känts på mammas tumme). En liten vass flisa uppe till höger. Och han har slutat amma helt och hållet. Vi har också varit hos läkaren eftersom han började låta som Darth Vader när han andades i söndags, men det visade sig vara ett helt vanligt virus som satt sig på halsen och nu är han mycket bättre igen.

Jag har varit på fler intervjuer. En stor och bra fråga ställdes, som jag fortfarande funderar på. Resa till Göteborg, Malmö och Karlskrona planeras. Jag har också fått klädinspiration och nytt mod inför våren. Och väntar på en leverans från Adlibris. Middag med vänner har ätits, kaffe har druckits och flera ettåringar har firats, bland annat den här.

Men det största är ändå Sixtens nya kusin som kom till världen igår. Hon ser så fin och underbar ut. Och vi längtar så efter att träffa henne allihop!

Den översta bilden är från i fredags när vi var på utflykt till vänne n U och hennes Viggo, som just fyllt ett år. Han blev väldigt exalterad över att kunna klappa Sixten på huvudet och gjorde det ganska mycket och intensivt. Därav Sixtens ansiktsuttryck.

Nästan där

Ärtsoppa och pannkakor äts tillsammans med kär vän med växande mage. Sixten får macka och kiwi. Det mesta hamnar på golvet. Men han kan själv hålla nappflaskan med vatten och dricka. Vi är nöjda, både han och jag. Sen går vi hem. Vi möter ett hunddagis. Det känns festligt. Sixten sover och jag njuter av rörelsen och ljuset.

Gårdagens gråa regnrusk, som höll på att driva mig till vansinne är borta. Solen värmer ryggen över Västerbron och nästan framme vid Fridhemsplan böljar knopparna grönskande fram i en ljusgrön sky från högerflanken. Två barn skrattar högt hela vägen över gatan.

Allt är förlåtet.