Jag kom hem igår kväll efter middag med kär vän som jag inte sett på länge, länge. En fantastisk lyx att få äta middag tillsammans och hinna prata i timmar.
Det var alldeles tyst och lugnt i lägenheten. Så där stilla som det blir när energin inte rört sig på länge. Ingen som krupit snabbt, snabbt över golvet. Ingen som rullat en stor lastbil i plast fram och tillbaka. Ingen som kastat mat på golvet eller slagit huvudet i ett bord. Märkligt stilla.
En liten rödrandig pyjamas låg hopknölad i ett hörn. Jag satte mig och tog den i famnen, drog in en lite unken doft av bäbis, matfläckar och sovlukt. Och saknade. Saknade den lilla ålande kroppen på väg ner eller upp. Saknade det tunga huvudet med sitt fjuniga täcke av dun. Saknade de små händerna som helst av allt vill peta i ett öga eller näsa.
Längtans blåa blomma. Helt utslagen i hjärtat.
6 kommentarer:
konstig känsla va..?
Minns precis hur det var, den där första gången ensam hemma. Konstigt, skönt, sorgligt och allmänt splittrat.
Njut av egentiden så gott du kan! Det lät härligt med middag med en vän! =)
Kram,
AnnaSv
fru a:
ja. skitmärkligt. och skönt.
annasv:
jag njuter i fulla drag! och saknar sen... men imorgon så ses vi igen, sixten blixen och jag. och hans pappa som jag faktiskt också saknar...:D
tack för superskön kväll hjärtat;) jag kan ana hur det kändes när du kom hem..men nyttigt, befriande och skönt också kanske. Ha en underbar Gotlandsvecka. Stor kram
borgarbrackan:
tack själv, det var underbart härligt! tomt hemma, men skönt också... vi ses snart. njut av huset på öland:D kram och puss!
Skicka en kommentar