Ser du ljuset, Jonathan?

Just nu är det nästan det enda jag kan tänka på. Ljuset. Det liksom växer i hela min kropp tillsammans med längtan efter våren. Jodå, jag kan hantera lite snö, skulle kanske till och med kunna uppskatta en pulkabacke efter Skånes regniga jul. Men våren. Jag längtar så. Jag vet att det är för tidigt. Jag vet att jag kommer att få möta vintern igen. Men, idag känner jag hur det spirar i kroppen när vårljuset slår igenom vintertröttheten. Jag tänker på frön som ska sås, på solvarma stenplattor under bara fötter, på färgerna som kommer. Vi är inte där, men min resa dit har redan börjat.

Rödluvan och morgondimman

Morgonen var dimma över ängarna och havet, solen i ögonen när jag cyklade mot stationen, händerna blev kallstela av luften. Jag stannade och fotograferade flera gånger på vägen. Jobb, jobb, jobb. Och snart väntar en helg med mina föräldrar på besök och snickeriprojektet i trädgården. Jag har planerat maten och köpt vin. Jag är inte så bra på att snickra men jag tänker att jag ska väga upp det med att göda upp dem, päronen.

Och så tränar jag mig på att skriva ett inlägg helt utan syfte. Bara för att jag vill få tillbaka skrivlusten. Nej förresten, inte helt utan syfte. Jag vill säga att jag hoppas ni får mycket kärlek idag, allihop. Det hoppas jag. Att ni älskar innerligt och att hjärtat fylls till bristningsgränsen. Här kommer en kram från mig också. Den sista dagen i september 2011.

Krokus och kaffe

Den första lila krokusen har tittat upp. Och scillan, min favorit. Inskolningsveckan har fortsatt och det har gått riktigt bra. Imorse lämnade jag smågrisarna och det var inte minsta tillstymmelse till ledsamheter. "Får mamma en kram innan jag går" försökte jag. "Nej" skrek bägge och for in till Linda-Marie på dagis.

Så jag åkte hem och jobbade några timmar. Nu ska jag dricka en kaffe vid en solig vägg i trädgården och sen hämta mina fina små killar igen. Lite park kanske, jag har köpt briocher och blåbär som ska få följa med i alla fall.

Ut i solen!

Dag 14 - Dagens första tanke

"Ska jag ligga kvar och låtsas sova?"

Det gjorde jag. Låg där och hörde ljuden från köket, Sixtens ljusa röst, nosade på Nils som fortfarande sov bredvid mig (kors i taket). Och sen kom födelsedagssången och paket. En guidebok till Rom, som jag har drömt om att åka till så länge tillsammans med en bokad flygbiljett över påsk. Tre dagar, själva utan barn, jag och kärleken. En helt fantastisk present.

Det är en fin dag. En ny fas. The big 4-0. Känns symboliskt med fullmåne och strålande dag, luften är lätt att andas, solsken utanför fönstret. Det blir bra det här, mitt nya år.

Uppmärksamma läsare vet att dag 14 ska vara "Vad hade jag på mig idag?" men det är tråkigt utan bild, så det blir istället dagens första tanke.

This is how we do it

Champagne och korv med mos. En utsökt kombo. Och perfekt så här på sommarlovsstarten. För idag har jag jobbat sista dagen på jäääääääävligt länge och ser fram mot att åka hit och dit, bort och hem, till gamla platser och nya. Gå med bara fötter i gräset, bada i havet, fiska, få vinterhudnyans att bli sommarhudnyans, grilla, åh, som vi längtar efter att grilla. Vi ska i princip inte göra nåt annat än grilla allt som går. Kanske klia på ett myggbett och leta fästingar också, men inte mer än så.

Vara. Vara. Vara. Bara vara.
Puss och kram sötisar, vi hörs när jag grillat färdigt (eller kanske innan om jag inte kan hålla mig)!

PS. Till hemlige bokvännen, kanske blir paketet liggande ett tag på posten... Du kan ju alltid maila och se var jag är om det är så att du vill ha paketet hämtat bums...DS.

En helt ovanlig morgon

Jag vaknar kl 06.12. Inifrån vardagsrummet hör jag Nils snacka. Morgonljuset silar mjukt in genom persiennen. Det känns så jäkla märkligt. Jag ligger kvar en liten stund och funderar på vad det är tills det slår mig. Jag känner mig utvilad. Jag har sovit hela natten. Barnen har sovit hela natten. Jubel!

Stråla kärlek

Jag är trött som en bäver, lite lite bakis och har kört ensamrace med barnen idag. Men ändå känner jag hur kroppen är genomlyst av kärlek, solar plexus strålar värme i hela kroppen och det är bara på grund av det oändligt vackra bröllopet igår. Så fantastiskt det är att få vara med om kärleksceremonin, talen, allvaret, skönheten, maten, champagnen, äventyret, resan.

Och så mycket större det blir av att det är en nära vän som står där, som man får glädjas med, gråta med, skratta med. Allt genomlyst av kärlek. God damn, vilken kick det är att gå på bröllop!

Jo, nu ska jag bara sitta här. Och andas.

Lugnet lägger sig sakta. Jag har kastat familjens minste medlem i säng, vrålande av trötthet. Avstyrt ett trotsutbrott med hjälp av Pippi Långstrump. Och nu har Sixten och kärleken precis gått iväg mot första omgången cirkus.

Diskmaskinen står och mullrar i bakgrunden. En lätt trötthet kommer över mig. Men, framför allt njuter jag av att vara ensam en stund. Jag ska banne mig bara sitta här och andas och känna hur det känns. Bara vara. Inget mer.

För det var jäkligt länge sen.
Och jag längtar efter mig.

Bokpaket!

Så fick jag mitt vårpaket också! Det var finfina grejer i det: Keplers "Hypnotisören" och Suzanne Collins "Hungerspelen". Choklad, choklad och choklad. Kaffe med chokladsmak. Lite fina frön som jag och Sixten ska så. Tvål med chokladdoft. Kaffekarameller. Doftljus. Tja, det mesta för att bota en dålig kväll.

Chokladen åt vi upp på ett dygn och böckerna läste jag ut över helgen. Spännande och väldigt svåra att sluta läsa bägge två. Fröna väntar på att bli planterade till helgen, då ska jag ta tag i balkongerna. Nu ser jag att det regnar, så jag ska banne mig tända ett ljus också.

Tack, fina hemliga bokvän! Jag blev väldigt glad och du hade gjort ett bra paket som jag njutit mycket av!

Små lyckor

Ibland händer det. Små, små saker som klaffar till ett mönster av det där som är lycka.

Nils var inte vaken klockan 05.45, som han brukar utan sov till 06.30. Sixten vaknade glad och ville äta frukost. Nils också. Jag fick dricka kaffe och läsa nästan hela tidningen utan allt för många avbrott. Inget påklädningstrauma utspelades, utan allt gick snabbt och med relativt glatt humör. Tunnelbanan kom efter två minuter och jag fick sitta. Läste ut Hjärtdjur. Och satt bredvid en dagisgrupp som åkte tunnelbana till Kista. För några år sen hade jag blivit irriterad på allt stoj och bytt vagn, men nu satt jag bara där med ljus i hjärtat av deras små röster som speglade äventyret i att åka tunnelbana. Ända till Kista.

Jag älskar

Jag tar fram den på morgonen, efter den långa rulltrappan ner i mörkret. Blå linje mot Akalla. Det var länge sen sist. Trots att jag har läst den säkert tio gånger på lika många år. The Passion, eller Passionen som den heter på svenska, av Jeanette Winterson.

Lite rädd är jag för att börja läsa den igen. Tänk om jag inte tycker om den längre, min gamla kärlek från förr. Men, värmen och känslan skruvar sig upp i magen direkt när jag öppnar boken. Jag älskar den, rent fysiskt älskar jag den.  Språket, tankarna, personerna. Jag älskar orden. Jag älskar persongalleriet. Jag älskar känslan av skröna, av saga, av historieberättande. Och efter att ha läst den på svenska för första gången, så kan jag bara konstatera att översättningen gör den lika bra på svenska som på engelska.

Och samma återtagande av sitt hjärta, som Villanelle gör i Venedig, har jag gjort i London. Har man förlorat sitt hjärta måste man ta tillbaka det. Så är det bara. Så den här boken är till er, alla som har förlorat ett hjärta och vill hämta hem det, till alla som vill njuta av en historia och ett språk som sväller över gränserna för vad som är möjligt. Till alla som älskar.

One man standing

Han står nu, Nils. Överallt. Och håller på att lära sig att sätta sig själv. Det är en bra kombination. Och idag sa han "mamma"! Stora saker i hemmafrulivet.

Överraskning

Vi har haft en högalv på jobbet idag.

Semesterlunk

Vi har semester hela familjen. Och är hos mormor och morfar i Blekinge. Det görs inte många knop av undertecknad. Idag har jag legat i gräset en stund och jäst i solen, ätit plättar, cyklat ner till havet och läst lite. Äter gör vi ganska ofta. Det är en oerhört skön tillvaro. Idag har jag verkligen kontemplerat över hur oändligt tillfreds jag är med att prestera så lite. Men, så är det bara min andra semestervecka för sommaren och jag tycker faktiskt att jag har förtjänat att lata mig. Mycket.

För att väga upp det hela så latar sig Sixten inte så värst. Igår lärde han sig gå. Han har varit lite tveksam till det där med att gå, om han har fått hålla sig i saker så har det gått an en stund, men så värst spännande har han inte tyckt att det varit. Men igår så släppte det. Och han släppte. Stod och vajade som ett grässtrå i vinden och gick sen 10 steg över golvet. De stolta föräldrahjärtana visste ingen gräns i stolthet över stegen. Framstegen.

Stegandet har också kombinerats med ett "Hej pappa", som nog upprepats 100 gånger sen igår. Hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa, hejpappa. Som grädde på moset vaknade han 04.40 i morse och ville inte somna om. En tapper morfar och mormor erbjöd sig att ta över där, så jag och kärleken sov till efter 7. Då gick jag upp och hittade honom i sängen bredvid mormor, djupt sovande efter väldigt tidig frukost.

Snart är det mat och det är underbart att vara här.

Dagens top 5

1. I kväll tar jag tåget. Söderut. Mot kärleken och Sixten Blixten. Jag längtar! Och fyra tågtimmar för bokläsning. Kräver minst två böcker att sätta tänderna i.
2. Lunchdejt med före detta kollegan.
3. En medhavd kaffe med riktig mjölk. Allt för att slippa undan automatgiftet.
4. Ljum morgonbris ute och sol i ögonen på tunnelbanan till jobbet.
5. Och en hemlis...

Borta bra...

Jag sitter på kontoret igen. Är lite klibbig och törstig. Det är varmt och kvavt ute. Jag pratar i telefon och webbar. Använder kaffepausen till bloggeri. Nästan ingen är kvar i huset.

Veckan på Gotland var regnig, underbar och matfylld. Jag tror att jag gått upp ungefär 4 kilo i förmiddagsfika, eftermiddagskaffe och långa middagar med efterrätt. Men vad gör det när det har varit ljuvligt. Jag har ätit nyrökt och vildfångad fisk, klappat hästar, tagit bort Sixtens första fästing, applåderat liten fis som stått alldeles på egen hand för första gången, badat i havet, promenerat vid havet, suttit vid havet, längtat till havet. Jag har gungat, varit på utflykt, bakat maränger, blodsockergrälat, blivit utmattad och sovit mycket.

Och så har jag sträckläst sommarens bästa bok. Eat, pray, love av Elizabeth Gilbert. Språket är underbart, roligt och innerligt. Det inspirerade, värmde och fick mig att fnissa högt många gånger per dag. Och resan är fantastisk att få följa med på, genom Italiens mat, in i Indiens meditation och bön för att sedan sluta i kärlek på Bali. Läs den, det är allt jag kan säga.

Bilden är lånad från http://www.elizabethgilbert.com/eatpraylove.htm

Sötnos

Fick just en stor fin bukett sommarblommor av kollegan eftersom jag kommer bli ensam på enheten större delen av nästa vecka. Vad glad jag blev! Och det ger mig ett utmärkt tillfälle att sniffa på jasmin hela dagen trots att jag sitter i min holk på jobbet.

Svett i falsett

Lokalen är mörk och fuktigt varm. Vi har klappat in honom igen. Han står där, ensam på scenen med gitarr och rosett. Ska precis börja spela igen när han ler stort och säger "Nej, vänta, nu kom jag på en sak. Jag kommer snart. Jag lovar." Går ut till kanten av scenen och pratar med musikerna. Vänder igen och kommer tillbaka. Och börjar spela. Jublet sprider sig. Jag höjer händerna i luften och njuter. Gåshuden sprider sig och håret ställer sig upp på hela kroppen. Till och med på huvudet.

Du sa du hade kommit för att leka
som ett bevis på att du brann

Du låter första plagget falla
Du låter andra plagget falla
Du låter tredje plagget falla

Så säger du
Inte lång tid nu
bara jag och du
och så himlen

Bara himlen ser på

Igår spelade han för mig, Erik, på Kägelbanan. Igår fick jag en dos kärlek, minnen och gung.

Idag har jag haft den i huvudet hela dagen. Bara himlen ser på. Så bra en svensk falsett kan bli trots att den har nästan 20 år på nacken.

Natten går tunga fjät...

Som tre små grisar har vi sovit i natt. Jag, kärleken och Sixten Blixten. Hela natten. Inga vak. Inget kånk. Inga skrik. Ingen gråt.

Jag tror att vi alla tre är bättre människor idag.

Beam me up Scottie

Snittet är detsamma: åtsmitande. Färgerna: svart och rött. Frisyren obefintlig.

De är lika som bär, kapten Picard och Sixten. Den unge mannen här iförd sin faders stilfulla dress från 70-talet.

Kapten Picards bild är lånad från www.startrek.com