Jag tar fram den på morgonen, efter den långa rulltrappan ner i mörkret. Blå linje mot Akalla. Det var länge sen sist. Trots att jag har läst den säkert tio gånger på lika många år. The Passion, eller Passionen som den heter på svenska, av Jeanette Winterson.
Lite rädd är jag för att börja läsa den igen. Tänk om jag inte tycker om den längre, min gamla kärlek från förr. Men, värmen och känslan skruvar sig upp i magen direkt när jag öppnar boken. Jag älskar den, rent fysiskt älskar jag den. Språket, tankarna, personerna. Jag älskar orden. Jag älskar persongalleriet. Jag älskar känslan av skröna, av saga, av historieberättande. Och efter att ha läst den på svenska för första gången, så kan jag bara konstatera att översättningen gör den lika bra på svenska som på engelska.
Och samma återtagande av sitt hjärta, som Villanelle gör i Venedig, har jag gjort i London. Har man förlorat sitt hjärta måste man ta tillbaka det. Så är det bara. Så den här boken är till er, alla som har förlorat ett hjärta och vill hämta hem det, till alla som vill njuta av en historia och ett språk som sväller över gränserna för vad som är möjligt. Till alla som älskar.
6 kommentarer:
Låter spännande; ska jag absolut försöka få tag på! Kram!
Men å, den boken har jag inte ens hört talas om tidigare. Tack för tips!!
Tack fina!
den får bli ett nästa inköp låter det som. och när man åker den där rulltrappan ner i mörkret...då behöver man banne mig lite passion vill jag lova!
k:
Gör det, den är fantastisk! Kram
Alexia:
Ja, läs den! Passa på nu när du snart har mycket tid att göra det på också:D
fröken blund:
Åh, passion, det behövs i mörker och kyla. Det här är fina grejer det!
Jag säger också tack, sprang och lånade den på biblioteket och jag kan förstå din förtjusning.♥
Tackar för tipset! Tänkte igår att jag längtade efter en bra bok kanske det blir denna då....
Skicka en kommentar