Det känns i luften. Det känns i magen. Det känns i krasket under fötterna. Jo, det är banne mig lite vår idag.
För övrigt har jag startade dagen med en debatt kring säkerhet, försvar, säkerhetspolitik och genus. Skitintressant ämne som satte igång många tankar hos mig. Jag fick dessutom se en av "mina" forskare bli spöad, tuggad på och utspottad av Gudrun Schyman. Denna fantastiska kvinna. Forskaren i fråga ska dock ha all heder och beröm eftersom han reste sig, borstade dammet av sig och satte sig i respekt igen. Det är nog mer än vad jag hade klarat om Gudrun hade ätit mig till frukost.
Annars stod nog en forskare från FHS, Försvarshögskolan, för de intressantaste tankeutropen hos mig. Därifrån kom Sophia Ivarsson som forskar bland annat just kring genus och säkerhetspolitik och pratade kring tanken: om kvinnor vore en etnisk grupp, skulle man säga att det pågår krig mellan kvinnor och män? Svaret blir ja. Alltså, det pågår så många konflikter runt om i världen där krig indirekt och bakom kulisserna förs mot kvinnor. Massvåldtäkter, våld, övergrepp - delar av många kvinnors vardag och delar av en systematiserad krigföring. Fast i de flesta fall inte alls talat om som del av kriget. Även i de fall det finns militär och polis som normalt sett står för säkerheten, så är ofta just de ett hot mot kvinnorna. Som Sophia Ivarsson, något syrligt, uttryckte det: jag vet ju av erfarenhet att det är väldigt viktigt att erkänna det som män gör som är bra för kvinnor, men i min forskning så ser jag att det är ännu viktigare att framhålla att de som faktiskt står för kvinnors säkerhet faktiskt är andra kvinnor (lite fritt citerat, men på ett ungefär).
Som av en slump läser jag just nu också Susan Faludis ”Den amerikanska mardrömmen – bakhållet mot kvinnorna”som handlar om medievärldens bakåtdans mot hemmafruar, kvinnliga offer och den starke mannen som befriare efter 11 september. Det var mycket av dagens diskussion och boken som klickade i varandra idag. Jag måste tänka lite mer och skriva mer om det senare.
För ett gäng år sen jobbade jag mycket med kvinno- och tjejjoursarbete. Det var viktigt och kändes så bra att göra något praktiskt mot något jag ville vara med och förändra i samhället. Så flyttade jag till Stockholm, började jobba en massa, skaffade barn och orkade inte mer än så - jag var för upptagen med mig själv. Men, den där brandfacklan av ilska över orättvisor brann till i magen idag igen och jag tror att det är dags att börja göra något igen. Något praktisk. Något att ge från mig själv till någon annan. Vi får se vad det blir och när, men något ska det bli. För det finns så mycket kraft i att gå samman med andra och göra saker tillsammans. Och det finns så mycket som behöver kraft att ändras.
3 kommentarer:
det där är så himla intressant. och när jag läser vad du skriver får jag dåligt samvete för att jag inte engagerar mig. alls. jag tror att jag ska börja göra det faktiskt. banne mig.
Jag läste Susan Faludis "Ställd" när den kom ut och blev så där aha-upplevelse-uppfylld - hon är inte dum, hon!
Visst finns det mycket man kan engagera sig i och BÖR göra, men varje fas i livet har ju sina möjligheter och jag tror att man får hitta formen för engagemanget så att det ger mer än det tär. Å andra sidan ger ju det där att känna att man gör en insats en väldig boost till vardagen, så, ja, magkänsla som vanligt! Stor kram!
fröken blund:
Ja, fast allt har ju sina faser. Ibland vill livet så mycket annat. Men, det ger mycket tillbaka att faktiskt göra något ändå. Så fundera på vad man skulle kunna göra är ju en början... Det ska jag göra i alla fall.
k:
Nä, hon är bra. Ibland lite långrandigt amerikansk, men framför allt väldigt bra. Och jo, du har ju rätt, alla faser i livet har inte plats för allt. Och engagemang är en sån sak. Men, ja, jag kan sakna det. Styrkan i att göra något. Det kan behövas för ibland glömmer man det bland allt vardagsgörande som liksom ändå finns där... Kramar tillbaka!
Skicka en kommentar