Väskan

Efter min förra förlossning kunde jag bara konstatera att den där väskan man fokuserar på så mycket i princip är onödig. Allt finns redan. Allt går att fixa. Inget är nödvändigt, det blir ändå som det blir.

Men nu har jag ändå gått med en gnagande känsla av att jag behöver den. Väskan. Kanske är det för att livet i övrigt är lite upp och ner. Vi bor på två ställen, har packat undan mycket saker och har Sixten att tänka på. Så väskan blir viktig. Det är min bekräftelse på vad som ska hända och att jag inte är oförberedd. Min påminnelse mitt det som är kaotiskt. Något att hålla sig i.

Så nu är den packad.
Med TENS, sköna kläder och amnings-bh till mig, små nya kläder och filt till skrutten. Och väskan kommer vara med mig nu tills bäbisen kommer. Det känns bra. Riktigt bra faktiskt.

Just because you need that soul

Är man i behov finns det hjälp att få. Här.

Det drar ihop sig

Sista jobbdagen. Det är ofattbart skönt och jag bär med mig latte och förvärkar till jobbet. Vaknade orimligt tidigt i morse, började tänka på vad jag skulle göra idag och kunde inte somna om. Så jag badade skumbad klockan 05.15. Bara för att jag kunde. Och för att jag var vaken.

Nu: jobba färdigt, lägga in autosvar på mailen och fika sista gången för den här rundan med det lilla skramlet av kollegor som fortfarande är kvar.

Sen känna efter hur höggravid och trött jag faktiskt är.

Julkaos

Kaos kan vara ett passande ord att använda för tillvaron just nu.

Lägenheten har inget kök, är fylld med ett lätt lager damm som färgar fotsulorna vita när man går runt, kylskåpet har varit balkongen i några dagar och vi kan inte värma någon mat. Vi diskar i duschen. Runt vår och Sixtens säng står det kartonger av alla slag och former, som man får sicksacka sig runt. IKEA kom inte när de skulle och hörde inte av sig. Och en kamera försvann när de väl hade varit där. Därav inga bilder på ett tag alltså. Vasken visade sig vara för stor och vi måste flytta diskmaskinen till annat ställe än det vi hade tänkt.

Sixten har blivit sjuk igen, ögoninflammation för tredje rundan. Inget dagis och vab. I ovanstående lägenhet där snickare och elektriker huserar. Igår upptäckte jag att de hade plockat bort lysknappen när jag skulle gå och lägga mig. Hur släcker man då? Skruvar ut lampan så klart...

Jag jobbar de sista skälvande dagarna. Vabbar och jobbar alltså. Längtar efter att få sitta ner och fika med kollegorna och hinna säga hej då, men det hinner vi inte. Och har inte köpt en enda julklapp.

Men ändå.

Vitvarorna har kommit. Och vi har köpt kakel och en ljuvlig fondtapet. En del av kartongerna förflyttar sig långsamt från sovrum till kök och börjar visa någon slags karta över hur det ska bli. En snäll moster är iväg över jul och nyår och har lånat ut sin lägenhet till oss. Mina päron kommer upp och vi ska fira jul med dem och bror. Det har vi inte gjort på väldigt många år. Skrutten i magen har vänt sig. Äntligen. Mina järnvärden är lite knackiga men okej - och jag har alltid lite knackiga järnvärden.

Och någonstans i magen har ett lugn infunnit sig.
Märkligt nog mitt i allt kaos.
Det kommer att gå bra.
Det är bara att släppa kontrollen.
Och leka att vi är på semester.

Jag är förkyld, men glad och längtar efter att få träffa den nya familjemedlemmen. Fast förhoppningsvis inte förrän i januari, när diskmaskinen är på plats och fungerar. Jag längtar också efter att få två sköna veckor med kärleken och Sixten. Lediga tillsammans. Bara vara. I livet just nu.

En kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Jag är så glad att förra veckan är över.

Sixten hade feber, förkylning och fick sedemera ögoninflammation. Jag blev tjockare och tjockare, inte bara om magen, utan även i bihålorna. Och kärleken åkte till Köpenhamn och fick sen hög feber. Över hela helgen. Det scenariot tycker jag var spårlöst borta i föräldramanualen man läste före barnet kom. Ingenstans stod det "Du kan vara helt säker på att hela familjen kommer att bli sjuk samtidigt. Förmodligen också samtidigt som du är höggravid, extra trött och har dåligt samvete för att du inte är på jobbet så mycket som du ska vara. Du kommer att gråta varje dag för att du inte vet hur du ska orka."

Men på nåt sätt går det ju. Veckan är över. Sixten är fortfarande snorig men tillbaka på dagis. Igår var både jag och kärleken hemma sjuka och idag är jag hemma själv. Bihålorna värker. Men jag får sova på dagen och behöver inte fixa lunch till någon annan än mig själv. Det är ändå någon slags lyx.

Men, bra saker hände också. Vi har efter år av velande bestämt oss för att renovera köket, lite snabbt, de närmaste veckorna. Kök är beställt, vitvaror likaså och snickare är anlitade. Vi ska inte göra nåt utom att bo extra trångt, dammigt och stökigt fram till nyår. Jag drömmer inte om en vit jul utan om diskmaskinen som ska få flytta in.

Och Sixten har fyllt 18 månader. Han pratar massor (senast i morse pekade han på vattenkannan och sa "kanna" för första gången) och förstår det mesta. Älskar "tapeti" (apelsin), att leka med vatten och bada, att läsa böcker (favoriter just nu är Skrot-Nisse, Matildas katter, Bu och Bä och mumintrollet), att hoppa och "eleba" (Bolibompa).

Jag har varit hos barnmorskan som kunde konstatera att bäbisen inte vänt sig än. Det är ingen panik, men har den inte vänt sig till den 18:e så blir det tid för vändning. Jag hoppas vi slipper det. Vecka 36 är här och det är precis en månad till beräknad nedkomst idag. Det är fullständigt absurt.

En månad. Here we go...

Dialog

[jag]: Jo, du jag tänkte på en sak.
[bäbis]: *glugg*
[jag]: Jo. Jag tänkte att vi kunde bestämma att du inte kommer förrän i januari. Tidigast den 9:e, som planerat.
[bäbis]: *ålar*
[jag]: Det är ju lite saker som ska på plats och det blir lite stressigt om du kommer innan...
[bäbis]: ?
[jag]: Ja, alltså, vi ska ju renovera köket nu i så där 4 veckor, eftersom vi ska stanna i tvåan i nåt år till. Och jag jobbar ju fram till jul och det är rätt mycket som ska bli klart. Och så skulle jag gärna vilja hinna varva ner lite efter det också. Och bara få vara med dig och förbereda mig för att du ska komma. Och hinna äta gigantiska portioner pasta och sova på dagarna i någon vecka. Vad tror du?
[bäbis]: *spark, spark*
[jag]: Men du har ju inte ens vänt dig än. Vi tar det lugnt. Eller hur?

Jo, nu bestämmer mamma att det blir jättebra.
Januari som är en sån trevlig månad att fylla år i.