Posttraumatiskt flyttsyndrom

Alltså. Det borde ju vara eufori. Det borde vara jättekul. Det borde vara energifyllt och gasen i botten. Det borde vara skattkartor och grillad haloumi och upptäcktsfärder. Fast det är mest lite håglöst. Inte dåligt, bara håglöst, som jag inte riktigt är med. Kreativiteten uteblir, orden vill sig inte, jag har inte lust bara. En gnagande vetskap av att jag är frånkopplad, inte närvarande.

Jag tror det är så här: kroppen är i Skåne, planterar blå kantnepeta, kokar gröt, packar gummistövlar, lagar mat som någon skriker "det här är äckligt för mig" när de ser och sen vägrar att smaka. Kroppen pendlar till Lund, handlar på Maxi i Västra hamnen och fyller återvinningslådorna i källaren.

Allt detta medan själen tar en kaffe vid Fridhemsplan, promenerar över bron bort mot Vasaparken, åker blå linje till Kista fast det inte finns nåt skrivbord där längre för mig, tar 3:an till Nytorget, promenerar ner mot Slussen med blicken fäst på andra sidan Strömmen, flackar med blicken och hittar inte hem. Jag tror det faktiskt.

Det är som hela flyttprocessen håller på att hinna ifatt mig. Jag är så trött bara, så oinspirerad. Dessutom känns det så fjuttligt. Jag har det så bra och har inte vett att uppskatta det. Istället skaver det i mig. Men jag tror att det handlar om tid. Tid att vara, tid att landa, tid att andas från magen. Tid för själen att hitta hit.

I brist på inspiration försöker jag få kontakt med kroppen. Jag har nog inte cyklat på sådär 10 år, men nu har jag börjat igen. Till och från tåget varje dag, för att få igång mig efter fyra mardrömsår när det gäller träning, minska stressen och irritationen över att bussen bara går var 15:e minut... Stockholmssyndrom, ja, jag vet... Men jäklar, kroppen har kickat igång, något har vaknat, under 2000 dubbeldajm, 800 franska ostar och 17000 kardemummabullar så ligger tävlingsinstinkten där och lurar. Så varje dag hittar jag någon att trampa ifatt. "Jag ska komma fram samtidigt med bussen där framme" eller "En gubbe med cykelkorg ska jäklar inte få cykla om mig". Lite tramsigt är det, men lustfyllt. En känsla från barndomen, när jag var runt 10 och tävlade i löpning första gången.  Jag kommer precis ihåg det där pirret i magen innan start. Sen adrenalinet. Och sen en guldmedalj i papp om man vann.

Så jag cyklar för livet och kroppen gillar det. Den här veckan är målet att köpa joggingskor också. Jag avskyr att jogga, fast ibland behöver man ompröva sina preferenser och det ska jag göra med joggingen. Och vem vet - kanske lite av det där livssprittande i cyklingen smittar av sig på någon annan del av mig?

PS. Jodå, jag köpte joggingskor och ny sportbh igår. Min tredje sportbh i livet. Hm, ny var 10:e år känns inte som så bra statistik för brösten... Men, sen joggade jag också, eller rättare sagt lufsade längs med havet. Själva springet var väl inte så kul, det gick för sakta, men lite egen tid i rörelse - det var fantastiskt. DS.

Blodsmak i munnen och kärlek i hjärtat

Jag kände det så intensivt i veckan. På blå linje mot Kista. I en vagn som luktade svett och lite unket. Med blodsockerfall och en maska på strumpbyxorna. Trött och sliten efter de senaste veckornas jobb.Ganska mycket som en disktrasa faktiskt. Men hjärtat bultade varmt i bröstet, lycklig någonstans ner i magen. Jag känner mig stark och bra. För jag lever. För att livet, med hela sin bergochdalbana är det som gör det verkligt, sant. Det gör ont och det är så vackert, det är slitigt och tungt, det är ljusa skyar av älvdans och diskmaskinstömning om vartannat. Och jag är så glad att jag känner. Att jag får lov att känna, att jag vågar känna.

Kropp möter hjärta och jag tror minsann att själen också är med på tåget. Men det är tid för återhämtning, för vila, för att bara vara. Det känns också starkt. Jag jobbar några dagar till, men sen, på onsdag då blir det semesteråka av. Jiha.

Idag är jag ensam hemma. Barnen sover, lillgrisen med feber. Lång och skön dag, mestadels utomhus, som jag bara tog som den kom tillsammans med fina vännen U och hennes 3-åring. Korv med bröd bland änderna i parken, kaffe och ballerinakex till allas förtjusning. Sen skulle de åka hem U och V, men vi hängde lite till och gick över till plättar och fruktsallad på gården. Och sen hängde vi lite till och landade i Capricciosa och nåt med räkor och vitlök från finpizzerian i krokarna. En fin dag, en skön dag. Bara för att vi bara var och var och var. Och inget annat.

Nu sover smågrisarna. Diskmaskinen går. Och jag ska lägga mig ner och bara vara här, själv, en stund.

Snor, mask och valborgseld

Vi åkte till Blekinge över Valborg. Grävde efter mask i gödselhögen. Eldade valborgsbrasa i trädgården. Fiskade mört i ån. Sixtens intresse höll i säkert 4 minuter innan han ville åka hem medan Nils gjorde sitt bästa för att trilla i plurret och samtidigt peta ut sin mammas öga med ett spö. Vi tittade på när kossorna blev mjölkade. Morfar stekte plättar varje morgon kl 06.00 och lassade in i gapet på den yngste familjemedlemmen. Sixten tog på sig jobbarhandskarna, körde skottkärra, sågade och drog ris. Jag läste deckare och drack vin, hann andas en smula, njuta av trädgården.

Och jag längtar, längtar efter min egen trädgård och mitt eget hus. Ett eget rum i världen.

Tittut

Sixten har lärt sig hur man gömmer sig. Han böjer sig fram och håller händerna för ögonen. Då syns han inte.

Det är ett knep man ibland fortfarande skulle vilja använda sig av.

Mån djö

Efter en jobbig natt hägrar kaffepannan, såsom en oas för en törstande i öknen. Kaffe. Kaffe! Kaaaafffffffeeeeeeeeee!

Idag ska en fantastisk lägenhet ses och en av balkongerna städas. Den andra fixades igår, med gott resultat. Blommor ska köpas för att göra humlen, kaprifolen, klematisen och kattmyntan sällskap. Sen kan vi börja njuta av att sitta ute igen. Och Sixten ska få släppas ut som en kalv på grönbete.

Kommunikation, del 2

Ridå upp.

Sixten ligger på golvet med en snorelva under näsan och en bar rumpa, som strax ska få en ny blöja. Jag står på knä över honom med det ädlaste av snorredskap: Fridan. SSShhhhhllllllllluuuuuuuurrrrrrppppp. Elvan är borta. Och en välbekant värme sprider sig. Närmare bestämt på mitt högre innerlår. Sixten har just kissat på mig.

[jag] Lilla kissunge.
[Sixten] ... (ler stort och lyckligt mot mig)
[jag tänker: äh, det är ju bara lite babypink, det torkar snart...]

Slutsats: man bli rätt sunkig av att ha barn.
Ridå ner.

Att sjunga tacksamhetens lov

Härom dagen drack jag kaffe i solen med vännen H. Jag uttryckte mig lite negativt utan att vara egentligen vara det och fick mig en bassning. Hon har haft mycket negg runt sig på sistone och uttryckte sin trötthet över att människor klagar så fruktansvärt mycket. Så där på rutin. Bara för att.

Och jag håller med. Det är lätt att att göra det. Och lätt att inte tänka på allt som är underbart och fantastiskt och smått i vardagen. Enkelt att ta för givet.

Så idag är jag tacksam för att jag har fått ägna mig åt sömnad. Det är jag nämligen våldsamt dålig på och behöver träna mig. Och se, en knapp har fått en ny tråd och blivit alldeles brukbar igen! Tack lilla knapp, tack lilla tråd och tack lilla hand för att vi fick ihop det så bra.

Vad är du tacksam för idag?

En åtta

Igår fyllde guldgrisen 8 månader. Vi firade med gröna ärter (till grisen), semlor (till mamma och farmor) och vaniljhjärta (till icke-semmelätande man). Dessförinnan hade han sagt "pappa" massor med gånger, "mamma" ett par gånger och "mappa" om och om igen. Det var också värt att fira.

Men, det är konstigt att det varje månad känns så otroligt och underligt att Sixten blir en månad äldre. Jag har liksom nästan redan glömt hur det var när han var nyfödd, skrynklig och introvert. Och jag inser att det där som alla andra föräldrar säger är sant. "Det går så snabbt". Det gör det. Samtidigt är det är väl det som är det underbara med att ha barn. Det går liksom inte att vara någon annanstans än här och nu när man är med dem. Det är min teori om varför förvåningen är så stor när man inser att ens lilla klimp håller på att bli stor.

Igår blev min klimp alltså hela 8 månader. Jag satt med honom i famnen i soffan och strök över hans små mjuka fötter, som ändå inte är så små längre. Och det slog mig plötsligt att de oanvända sammetstassarna inte är kvar längre. Han är samma och ändå inte samma som när han kom, Sixten. Precis som jag. Precis som kärleken som bara växer och växer.

Rekord

Jag har just tränat mig. På att vara iväg från Sixten.
Insåg igår att det längsta vi varit ifrån varandra på sex månader är 1,5 timmar. Och det fick mig att inse att jag nog behöver träna mig lite mer, så jag inte dör när han ska frigöra sig.

Så idag har jag haft 4,5 timmes umgänge med vännerna L och H samt två gullungar av lite större format än Sixten. En ganska fantastisk känsla av frihet uppstod när jag gick iväg hemifrån. Utan vagn och som en helt vanlig kvinna. Frihet, men också en omedelbar längtan, stor som havet, efter det lilla grynet.

Fast några timmar senare så satt jag där i köket i Årsta och åt mjuk pepparkaka med vännerna och bara njöt. Mina fina, fina vänner. Så underbart det är att få vara med dem.
Som att komma hem.

Hagaparken, klockan 12.45

Jag svär, om jag skulle återfödas som träd så skulle jag förälska mig i en vacker bok. De är så ljuvliga. Slanka, rakryggade och silkesgrå. Vackra nakna med mattan av rödbruna löv kring foten. Och fantastiska klädda i skir grönska, som gjord för solen att långsamt sila sig ner genom.

Idag har dagen bjudit två timmars promenad i Hagaparken. Eller, kanske en timme i parken och en timme dit och hem. Härligt var det i alla fall och jag föll i djup vördnad över vilken tur vi har i det här landet, som får betalt för att vara hemma med våra barn. Dessutom har jag sett säkert 12 taxar. Det fyllde mig också med glädje. De är fina de små liven.

Tacksägelse

Jag går över Sankt Eriksbron, svänger av vänster in på Rörstrandsgatan och kommer ner till Karlbergskanalen. Höstsolen målar trädtopparna i guld, luften är krispig och klar. Min unge sover under filten i barnvagnen och bara en nästipp sticker upp.

Då kommer den. En oändligt stor tacksamhet över allt fint jag har i mitt liv. Min familj och mina vänner. Min friska kropp som är stark nog att bära en guldgris. Möjligheten att vara hemma och se mitt barn växa och bli stor. Kärleken. Ett mysigt hem att värma sig i när kylan kryper innanför jackan. Tid att promenera i solen en torsdagsmorgon. Friheten och möjligheten att göra vad jag vill med mitt liv.

Och inte minst - en riktigt bra kaffe i den nya mugghållaren.

Det är bara att konstatera...

...att barn gör det skrämmande enkelt att prata bajs, kiss och kräks. Och vara stolt över det. Alltså, det gäller inte mina egna kroppsutsöndringar utan Sixtens. Men ändå.

Föräldraskapet vidgar ens vyer sägs det. Ibland tvivlar jag dock kraftfullt på det.