Igår fyllde guldgrisen 8 månader. Vi firade med gröna ärter (till grisen), semlor (till mamma och farmor) och vaniljhjärta (till icke-semmelätande man). Dessförinnan hade han sagt "pappa" massor med gånger, "mamma" ett par gånger och "mappa" om och om igen. Det var också värt att fira.
Men, det är konstigt att det varje månad känns så otroligt och underligt att Sixten blir en månad äldre. Jag har liksom nästan redan glömt hur det var när han var nyfödd, skrynklig och introvert. Och jag inser att det där som alla andra föräldrar säger är sant. "Det går så snabbt". Det gör det. Samtidigt är det är väl det som är det underbara med att ha barn. Det går liksom inte att vara någon annanstans än här och nu när man är med dem. Det är min teori om varför förvåningen är så stor när man inser att ens lilla klimp håller på att bli stor.
Igår blev min klimp alltså hela 8 månader. Jag satt med honom i famnen i soffan och strök över hans små mjuka fötter, som ändå inte är så små längre. Och det slog mig plötsligt att de oanvända sammetstassarna inte är kvar längre. Han är samma och ändå inte samma som när han kom, Sixten. Precis som jag. Precis som kärleken som bara växer och växer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar