Blå som en krokus

Denna märkliga blandning. Sorgens svärta, tröttmans blytunga lock och sen ögonblicken som är som vanligt. Glädjen över en krokus, doften av ett barn. Och jag vet att jag inte tagit i sorgen på riktigt ännu. Jag spjärnar emot, jag är rädd för den. Jag vet att jag inte ska vara det, jag vet att den finns där och kommer finnas tills den får lov att vara. Jag kan inte komma undan den.

Det jag är rädd för är inte sorgen i sig, det jag är rädd för är att jag inte har den tid att ge sorgen som jag behöver. Jag känner att jag längtar intensivt efter att vara ensam, efter att slippa bruset från workshops och korv stroganoff och att leta efter strumpor i tvätthögen. Jag funderar på att åka någonstans, någonstans där jag får vara med mina egna tankar, ifred. Jag längtar efter tystnad. Bara känna, inte springa.

Det har varit overklighetskänslor och resor fram och tillbaka till Blekinge och ett avskärmat hjärta. Det har varit sjuka barn och massor med jobb som inte gjorts ordentligt. Det har varit en tjejkväll med goda vänner från förr som det var en hel evighet sen jag träffade och de sov över och vi åt lång frukost och jag kände mig nästan som vanligt en stund.

Och så har det varit begravning. Som jag fasade för den där dagen, för jag ville inte ville inte ville inte ville inte. Men så kom den ändå, hur mycket jag än spjärnade emot och jag förstod att det jag var så rädd för var att hon skulle vara borta för alltid, att begravningen skulle manifestera det, att det var då hon skulle försvinna. Men hon gjorde inte det.

Det var varmt i kyrkan, varmt och pastelligt av alla tulpaner och ljusrosa rosor. Det var en fin präst som trodde saker, fast inte var bensäker och som bara delade med sig av det han trodde. Det var massor med kärlek som kom från alla, det kom för mamma. För att hon alltid var den som hade tid över för andra. Det var en sorg så stark att det gick att ta på den, men också värme som mjukade upp den i kanterna, som var en mjuk filt mot kylan. Och någonstans fanns hon där mitt i allt, mamma. Det var en dag som var som hon. Krampen släppte lite, rädslokrampen, för hon försvann inte men hon var inte heller där.

Och någonstans har tomheten släppt och ersatts av tårar, av sorg. Chocken av det som hänt håller långsamt på att bytas ut i någon som väl ska bli förståelse. Fast jag fattar inte, jag fattar inte hur hon kan vara borta. Jag längtar så efter att ringa henne, att höra hennes röst, att se henne på stolen i köket när jag kommer hem till mamma och pappa, jag längtar efter att dra in hennes doft när jag böjer mig fram och kramar henne. Det är som om de andra redan har glömt. På jobbet, de som inte är så nära, för dem är det över nu. För mig känns det som det börjar nu. Gråten dyker upp helt planlöst, mest när jag är själv, på tåget på väg till jobbet eller över disken. När det landar i mig. Att jag inte får krama henne igen.

Min mamma. Jag saknar dig så jävla mycket.