måndag 26 mars 2012

Blå som en krokus


Denna märkliga blandning. Sorgens svärta, tröttmans blytunga lock och sen ögonblicken som är som vanligt. Glädjen över en krokus, doften av ett barn. Och jag vet att jag inte tagit i sorgen på riktigt ännu. Jag spjärnar emot, jag är rädd för den. Jag vet att jag inte ska vara det, jag vet att den finns där och kommer finnas tills den får lov att vara. Jag kan inte komma undan den.

Det jag är rädd för är inte sorgen i sig, det jag är rädd för är att jag inte har den tid att ge sorgen som jag behöver. Jag känner att jag längtar intensivt efter att vara ensam, efter att slippa bruset från workshops och korv stroganoff och att leta efter strumpor i tvätthögen. Jag funderar på att åka någonstans, någonstans där jag får vara med mina egna tankar, ifred. Jag längtar efter tystnad. Bara känna, inte springa.

6 kommentarer:

Marika sa...

Alldeles rätt. Ta dig tid. Åk iväg själv. Man behöver gå in i sorgen för att kunna komma ut hel.
Kram

annika sa...

Jag tror jag förstår. Och läser det du skriver. Och önskar. Och det vore skönt och fint tror jag. Att få hinna tänka en tanke till slut och låta det vara sorgligt. Kanske inte behöver vara så länge? En pausknapp kanske behövs? Tänker på dig ganska ofta fast vi aldrig setts. Jag önskar dig stillhet. Kramar

fröken blund slår dank sa...

jag tror på det. att ta den tiden. det kanske inte behöver vara så långt. så länge.
kanske bara en helg nånstans. i stillhet.
jag åkte till mammas o pappas stuga. där virkade jag en hel helg. virkade in och ut sorgen och ångesten, grät i mörkret och njöt av våren som blev allt mer tydlig.
kolla i ditt schema. gör plats. ge tid. och vill du inte vara ensam, så ta med dig någon, din man eller nån bra som förstår.
eller så åker du till fuerte ventura playitas. här får man vara i fred...väldigt fint ställe. varmaste kramar. allra varmaste kramarna.

Anonym sa...

Lilla gumman! Sitter här och läser vad du skrivit med tårarna rinnande. Allt som är försent...,allt man borde ha...,ingenting är...,hon som alltid... Allt man aldrig lär sig om Livet... Sorgen förvandlas. Så småningom. Men inbilla dig inte att den håller sig inom Sorgeåret. Men man tar sig igenom. Inte som samma människa man var innan. Bättre eller sämre? Ibland det ena ibland det andra. Men vet att jag "om-armar" dig, som ungarna säger. Kramar från Gambla Moster

anna sa...

åh Anna. åh åh åh. är allt jag kan säga. faan. kramar

till-vidas-ara sa...

Känner igen mig. känner med dig ...
påksol och glitter önskar jag ändå, till dig..

kramar Lycke