fredag 30 september 2011

Rödluvan och morgondimman


















Morgonen var dimma över ängarna och havet, solen i ögonen när jag cyklade mot stationen, händerna blev kallstela av luften. Jag stannade och fotograferade flera gånger på vägen. Jobb, jobb, jobb. Och snart väntar en helg med mina föräldrar på besök och snickeriprojektet i trädgården. Jag har planerat maten och köpt vin. Jag är inte så bra på att snickra men jag tänker att jag ska väga upp det med att göda upp dem, päronen.

Och så tränar jag mig på att skriva ett inlägg helt utan syfte. Bara för att jag vill få tillbaka skrivlusten. Nej förresten, inte helt utan syfte. Jag vill säga att jag hoppas ni får mycket kärlek idag, allihop. Det hoppas jag. Att ni älskar innerligt och att hjärtat fylls till bristningsgränsen. Här kommer en kram från mig också. Den sista dagen i september 2011.

torsdag 29 september 2011

En liten regnbåde hinner man väl med?


















Jag springer på och hör inte mina tankar. Stress på jobbet, oj oj det är mycket som ska hinnas under oktober, hur ska det få plats? Vardagslogistiken skär sig. Pendling till jobbet och hem. Jag springer ohjälpligt efter.

Men jag har sett regnbågen flera gånger och lämningarna på dagis blir långsamt lättare. Vi skrattar ganska mycket och bråkar nästan varje morgon om kläder och påklädning. Och varje natt sover jag med Nils varma trollungefötter mot min mage eller rygg.

onsdag 14 september 2011

Ett kliv framåt, mot bassängens blåa vatten

"Det ABSOLUUUT viktigaste är att barnen får ert godkännande INNAN de hoppar i vattnet", säger Jan på bred Malmöitiska ungefär en sekund innan Nils vrålar "Nu hoppar jag" och kastar sig i bassängen. Utan någons godkännade. Jag fångar honom med nöd och näppe innan han sjunker. Bredvid honom hänger Sixten på en flytdyna och sprattlar allt vad han kan med benen, som en exemplarisk elev. Vi är på simskola första gången. Faktiskt den första schemalagda aktiviteten med barnen över huvud taget.

Men det märktes att det var lite konstigt, det där med badhus. Först drabbades Nils av tvivel av omklädningsrummet, ta av kläderna och duscha. "Jag vill inte bada" skrek han medan jag försökte med "Du behöver inte om du vill, men vi går och tittar på bassängen". "Nej, nej", nej...", ekade det mellan väggarna tills vi kom in till bassängen. Då tittar jag på honom och ser hur han  börjar lysa som en sol.  "Mamma, jag VILL bada". Så vi simmar, med flytkorvar, bollar och dynor. Nils är övertygad om att han redan kan simma och hänger som en apa i flytkorven, med både armar och ben, eller kastar bollen tvärs över barn och bassäng.  Sixten älskar allt, det märks - det varma vattnet, att följa instruktionerna och sprattlar med ben och armar och jagar bollar som om han aldrig gjort annat.

Och vi, vi har börjat det nya livet med bokade lördagar. Lite lite jobbigt, mycket mycket roligt.

tisdag 6 september 2011

Hitta tillbaka























Hej, hej. Är det någon kvar här nu för tiden?
Ni som fått så lite kärlek och närhet de senaste månaderna, ja kanske till och med året. Jag tänker på er, loggar in, sen liksom orkar jag inte längre. Och så har jag varit lite otrogen också, nej, nej - det är inte er det beror på, det är mig. Ni är så fina, så fina, men jag tappade liksom bort orden till förmån för bilderna (Fröken Blund, jag förstår dig och dina bilder!) och det är så svårt att slita sig när man har börjat. Mitt sidohäng heter Instagram och finns som app till Iphone. Beroendeframkallande. Som Facebook, fast med bilder. Och min lust för bilden har kommit tillbaka igen. Men, jag vill vara här också. Orden är ju liksom också jag, en väldigt viktig del av mig. Så, ska vi börja om igen?

Det här året är sanslöst. Alla förändringar, alla börja-om-på-nytt. Allt som måste slipas och dras. Nu: ny inskolning av barnen på nya dagiset. Det verkar jättebra, vi har fått fin kontakt med personalen som är lyhörda och verkar kommunicera bra mellan sig också. Barnen har gnisslat lite med stökiga lämningar och hämtningar och knöliga läggningar på det, men jag tror mer det handlar om att det tar tid att känna sig hemma och att det faktiskt är andra dagiset på 3 månader med ett långt sommarlov emellan. Det kommer bli bra, det tror jag, om vi bara ger det lite tid. Jobbet börjar rulla på. Känner mig inte riktigt hemma än, men på väg att bli det. Provanställningen har övergått i fast och bara det känns bra ändå, något som är att lita på - inte något som kan sluta från en dag till en annan. Just nu känner jag att jag behöver det, lite tyngd och trygghet.

Huset är hemma nu. Vi har fått upp våra tavlor och har faktiskt bara två helt oinredda rum att ta tag i när vi har lust. Jag har suttit som en hök på lauritz.com och köpt ett enormt 50-tals soffbord, en tysk servis, spegel, matta och lite annat. Och så har vi hanterat lite husstress - trassel med elen & ventilationen, några dåliga fönster, en öppen spis som rök in när vi eldade, dåligt garagetak och lite annat som vi håller på att få på plats. Det ränner hantverkare här med jämna mellanrum och jag tror att vi kommer ha allt på listan fixat till i höst, inför vintern.

Sommaren var en upphackad historia med lite värme, släkt och Almedalen på Gotland, skånska regn, frodig gräsmatta och egenodlade rödbetor, Blekingskt kusinhäng och tomatfrossa. Den var bra. Nils slutade med blöja (utom på natten), Sixten slutade med nattblöja, lärde sig säga r och sov själv hos mormor och morfar en hel vecka (och ville inte att vi skulle komma...). Och i helgen lärde han sig cykla helt utan stöd, det var stort och stolt att se honom fara fram som en raket och cyklade själv till dagis igår. Nils är fortfarande en mammagris av stora mått, men håller på att bli en stor liten kille han också. Egensinnig, rolig och enormt envis.






































Och så har vi haft en Stockholmshelg. Först en kväll för mig på 5-års jubileum med kursarna från IHR. Det kändes jätteviktigt att åka upp till Stockholm för, för det året har betytt så mycket för mig. Dels när det gäller karriär, men också personligt - att landa i något, växa, träffa nya människor i en ny miljö. Det är ett år som står för omvälvning och utveckling för min del. Och det var då som vi bestämde oss för att verkligen försöka få barn också, det året då Sixten blev till. Så, det blev en lång och härlig kväll med fina människor och god mat. Sen en lång härlig dag med andra fina människor - vänner jag inte träffat på länge, Chokladfabriken och på kvällen kom kärleken upp och vi spanade in de rosa cowboyhattarna på Globen med fler vänner och Dolly Parton. Och en lång söndag med härlig brunch hos ännu en vän det var länge sen jag såg. Glädje! Och det känns fortfarande så tydligt att det fortfarande är Stockholm som är hemma för hjärtat. Det är skönt att komma dit, få åka tunnelbana och vara glad över alla människor som väller fram. Fast, faktiskt kände jag också att jag var glad att vi inte bodde kvar där, på Fridhemsgatan mitt i smeten på Kungsholmen, bland alla avgaser och rusande horder av snabbfotade Stockholmare. Jag har faktiskt landat i det här tempot, lite lugnare. Och i vår trädgård med havet några gator bort.

Så, två månaders uppdatering. Nu är jag tillbaka. Jag hoppas ni också vill igen?