Att bo i en fontän och sova hela natten

Barnen lämnades hos farmor och farfar som hade laddat för allt som skulle kunna hända. Febertermometrar, kusinbesök, påskägg. Så tog vi tåget till Köpenhamn, satt på flygplatsen och drack latte och åt macka och läste. Utan att fladdra med blicken och säga "Såg du var Nils tog vägen?" eller springa runt efter ett litet blont huvud som just smiter in i en springa mellan två dörrar. Bara med oss själva och våra tankar.

Jag hade glömt hur det var. Att vara själv. Att få hinna sitta ner och tänka en tanke ut. Att äta middag klockan 8 istället för halv 6. Frukost på sängen. Och så staden, att hinna möta den. Jag älskar storstäder: livet, rytmen, men framför allt doften. Alla städer har sin egen doft. Toppnoten är ofta sopor och avgaser, men sen, därunder. Där finns stadens själ.

Rom luktade mat, klorerat vatten, apelsinblommor och cigarettrök. Det var vårt över påsk, mitt och kärlekens. Ensamma bland några miljoner andra turister och så de stackars Romborna. Vi promenerade tills vi fick skoskav och träningsvärk. Runt varje hörn en ny fantastisk kyrka, ett monument som tog andan ur mig, ett hus som jag ville gå fram och stryka händerna mot, en piazza som öppnade sig som en himmel, en staty i marmor, en Caravaggio.

Vi åt salami och prosciutto och ostar. Vi satt i solen och åt pistageglass, tittade på kyrkor och åt skaldjur, armbågade oss förbi gladiatorer i tubsockar och fotriktiga sandaler utanför Colosseum och åt pizza. Vi drack vin. Hånglade. Läste. Sov hela natten. Och bodde i en fontän där Moses delade Röda havet varje dag.

Sen åkte vi hem. Hjärtat längtade så det ville spricka efter de två små trollen. Och jag insåg att jag längtade hem, hem till huset. Just det, så är det ju. Ibland krävs det att man lämnar för att hitta något.

Hittar hem.

Tillbaka

Vi skulle på äventyr och tog tåget ner till Skåne. På vägen ner åt vi usel SJ-mat, blev X2000-illamående och sen tokkräktes Sixten över sin bok, min kappa, kärlekens jeans och i sina stövlar. Onekligen äventyr. Dan efter åt vi våfflor hos farmor och farfar, jag köpte en ny jacka och njöt av en fin vårdag.

Sen drog vi till Budapest tillsammans med kärlekens hela familj och njöt av vårsol och regn, blommande magnolia och forsythia, panerat kött och syltade grönsaker, fantastiska byggnader, djurpark, korv i stora lass, ett helt omöjligt språk, båtsightseeing på Donau, kusinhäng och många promenader.

Nu är vi hemma igen. Lite trötta, lite mätta på kvällens lammstek och rabarberpaj, men glada efter en fin påsk.

Ögonblick

Koh Rayang. En av de bästa födelsedagarna jag upplevt. Korallstrand, bungalow mellan djungel och hav, turkost vatten, sand mellan tårna. Middag med havet i bakgrunden. Kyckling och ris. Tropiskt nattmörker. Lyktor längs liten stig ner mot havet mot huset. Hela natten: ljuden från blad som rör sig, från djur som rör sig och från vågorna som möter stranden. Ljuden som tar sig in under myggnätet, Nils varma rygg mot min mage. Åskan som kommer och går. Och gryningsljuset som till slut silar sig in genom fönstren.

Mild kväll på Koh Mak. Promenad längs havet. Fantastisk middag på en nästan ödslig restaurang. Räkor, kycklingspett, kall Singha, färsk ananas, papaya, melon till efterrätt. Ett metspö utan krok, en bro att fiska från och ett myller av fisk i vattnet. Glädjen är i det närmaste oändlig för en tvååring.

Bangkok, Chinatown. En ström av människor och dofter. Stånd med frukt i pyramider, högar av torkad fisk, bönor i stora korgar. Guld, rött och avgaser. Dumplings. Råttor. Smala gränder. Något att köpa och något att äta överallt. Ett kaos, ett underbart lockande kaos. Rostade kastanjer. Stinkande pustar. Och mitt i detta virrvarr: Shanghai Inn, ett ljuvligt hotell som en varm famn. Vackert, överraskande, vilsamt. En sval hand på pannan mitt i allt det pulserande livet.

Borta bra och hemma jävligt kallt

Det har gått så snabbt och känts som en evighet på en gång. Resan. Jag bär den fortfarande i hjärta och minne som ett sovande barn, inte ett nyfött barn, men kanske en 4 månaders gris: vant men ändå med vördnad och rädsla för att tappa den. Den har gett mig så mycket, oss så mycket. Jag känner mig som ett solcellsbatteri som fått ligga på laddning. Varje cell i min kropp har slukat värmen, solen, havet. Framför allt havet, salt och varmare än kroppstempererat, varje bad som en omfamning.

I tisdags kom vi hem. Omtumlade, efter att ha börjat dagen i Bangkoks värme, avgaser och dofter och slutat den hemma i våra egna sängar efter taxiresa i snö och huttrande kyla från Arlanda. Det är så märkligt att resa så långt, som om själen inte riktigt hinner med. Jag har hört nån historia om amerikanska indianer som flög och som sen fick tillbringa 3 dagar på flygplatsen för att själen skulle hinna dit. Lite fånigt kanske, men så känner jag mig. Som om inte hela jag riktigt hinner med. Men nu är jag här, hel och hållen, förutom en bit av hjärtat som fortfarande är kvar där borta.

Vi har haft det fantastiskt. Jag vet knappt var jag ska börja. Det hinner byggas upp så mycket glädje, lust och energi i kroppen av så många saker. Att få gå utan strumpor i en månad. Att äta färsk ananas varje dag till frukost. Att få bada varje dag. Att få känna solen värma kroppen och inte frysa. Att någon annan gjort sig mödan att laga fantastisk mat till just mig. Och att någon annan plockar undan disken och diskar den. Att se Sixten och Nils springa och krypa i salta vågor. Att ha tid att prata och umgås utan vardagsstress och hushållsarbete. Att se människor bli glada för att man har med sig sina barn till just deras restaurang. Att se sin hudfärg gå från vintergrå till sommarbeige (solandet är inte var det varit med små barn, så pepparkaka blir det inte just nu...). Att känna sig som värsta populära tjejen som alla vill hälsa på på grund av att man bär på en söt bäbis. Att åka båt på turkost vatten. Att mata fiskar som äter bröd ur handen. Att snorkla. Att äta middag på stranden under lyktor och stjärnor. Att få känna nya dofter, nya smaker, se nya platser.

Jag är här igen.