Posttraumatiskt flyttsyndrom

Alltså. Det borde ju vara eufori. Det borde vara jättekul. Det borde vara energifyllt och gasen i botten. Det borde vara skattkartor och grillad haloumi och upptäcktsfärder. Fast det är mest lite håglöst. Inte dåligt, bara håglöst, som jag inte riktigt är med. Kreativiteten uteblir, orden vill sig inte, jag har inte lust bara. En gnagande vetskap av att jag är frånkopplad, inte närvarande.

Jag tror det är så här: kroppen är i Skåne, planterar blå kantnepeta, kokar gröt, packar gummistövlar, lagar mat som någon skriker "det här är äckligt för mig" när de ser och sen vägrar att smaka. Kroppen pendlar till Lund, handlar på Maxi i Västra hamnen och fyller återvinningslådorna i källaren.

Allt detta medan själen tar en kaffe vid Fridhemsplan, promenerar över bron bort mot Vasaparken, åker blå linje till Kista fast det inte finns nåt skrivbord där längre för mig, tar 3:an till Nytorget, promenerar ner mot Slussen med blicken fäst på andra sidan Strömmen, flackar med blicken och hittar inte hem. Jag tror det faktiskt.

Det är som hela flyttprocessen håller på att hinna ifatt mig. Jag är så trött bara, så oinspirerad. Dessutom känns det så fjuttligt. Jag har det så bra och har inte vett att uppskatta det. Istället skaver det i mig. Men jag tror att det handlar om tid. Tid att vara, tid att landa, tid att andas från magen. Tid för själen att hitta hit.

I brist på inspiration försöker jag få kontakt med kroppen. Jag har nog inte cyklat på sådär 10 år, men nu har jag börjat igen. Till och från tåget varje dag, för att få igång mig efter fyra mardrömsår när det gäller träning, minska stressen och irritationen över att bussen bara går var 15:e minut... Stockholmssyndrom, ja, jag vet... Men jäklar, kroppen har kickat igång, något har vaknat, under 2000 dubbeldajm, 800 franska ostar och 17000 kardemummabullar så ligger tävlingsinstinkten där och lurar. Så varje dag hittar jag någon att trampa ifatt. "Jag ska komma fram samtidigt med bussen där framme" eller "En gubbe med cykelkorg ska jäklar inte få cykla om mig". Lite tramsigt är det, men lustfyllt. En känsla från barndomen, när jag var runt 10 och tävlade i löpning första gången.  Jag kommer precis ihåg det där pirret i magen innan start. Sen adrenalinet. Och sen en guldmedalj i papp om man vann.

Så jag cyklar för livet och kroppen gillar det. Den här veckan är målet att köpa joggingskor också. Jag avskyr att jogga, fast ibland behöver man ompröva sina preferenser och det ska jag göra med joggingen. Och vem vet - kanske lite av det där livssprittande i cyklingen smittar av sig på någon annan del av mig?

PS. Jodå, jag köpte joggingskor och ny sportbh igår. Min tredje sportbh i livet. Hm, ny var 10:e år känns inte som så bra statistik för brösten... Men, sen joggade jag också, eller rättare sagt lufsade längs med havet. Själva springet var väl inte så kul, det gick för sakta, men lite egen tid i rörelse - det var fantastiskt. DS.